Två dagar till, två nätter till.

Livet går vidare .

 

Har försökt kravla mej upp på ytan igen och ta meji kragen och komma igen. Det tungt , fördj***igt

tungt. Gråten i halsen och tårar som bränner bakom ögonlocken och det behövs inte mycket för att få tårarna trilla .

 

Men jag måste. För jag får inte tillbaka min vän för det.

Igår så bestämde jag mej för att nu måste jag ta den där första ensamma promenaden.

Visserligen var dottern hemma igår också pga kylan men jag ville gå själv. Helt själv.

För det är ju så det kommer bli framöver. Ensamma promenader utan en vovve vid sin sida.

 

Klädde mej ordentligt då det var – 24 grader. Tog på min MP3 för att få lite musik i öronen så tankarna inte skull bli jobbiga.

Vad är då det första som spelas då jag kom ut på bron?

Jo en låt som Titiyo sjunger från Så Mycket Bättre. Den heter ”Själen av en vän”.

 

En strof från låten går så här/

 

Jag saknar dej jag saknar dej min bror

Jag sa, jag saknar dej mer än du tror

Vi syns på andra sidan

Men till dej kommer jag att sakna dej, att sakna dej min bror.

 

 

 

Det kunde inte varit mer träffande. Tårarna kom direkt och jag fick lust gå in igen.

 

Men bet ihop och tänkte att det nog var en mening med det i alla fall.

 

 

 

Det blev en urtung promenaden. Benen ville inte riktigt gå framåt och kändes som om dom vägde ett ton minst.

 

Men jag hade en bestämd riktning framåt och jag skulle gå den invanda rundan. Överallt kom det över mej att så skulle Tessan gjort nu och så skulle hon tyckt om det här osv.

 

Tog mej till sist runt och jag hade tur. Jag mötte ingen med hund. Hade inte lust med det idag. Ville få den här första stunden för mej själv och inte möta nån och prata. För det är många med hund man lärt känna under åren just pga att man har en hund. Såna man kanske aldrig annars haft nöjet lära känna.

 

Men just då kände jag att jag inte ville möta nån.

 

Såg sen på håll två skuttande hundar och då jag såg vilka det var så svängde jag snabbt av åt ett annat håll.

 

Varför? Jo för just dessa två hundar klarade jag absolut inte av möta än. Det är två dvärgpudlar, en svart och en aprikos, som vi mött ofta under alla hundpromenader. Och just den aprikosa ser nästan exakt ut som Tessan, lite ljusare men annars precis likadan. Och jag kände att det pallar jag inte ännu.

 

Så jag slingrade mej hem efter en annan stig för att undvika just detta möte.

 

En annan dag kanske det går men inte just då.

 

 

 

Då jag sen nästan var hemma igen efter en lång tid, tog länge länge ta sej runt, så spelas ytterligare en träffande låt i mina öron.

 

Denna gång en låt av Mikael Wiehe / Den jag kunde va”

 

med texten:

 

 

 

 

Du är med mej vart jag går

 

Genom månader och år

 

Du är med mej alla dar

 

Du är med mej vart jag far

 

Du är den jag kunde va

 

 

 

 

 

Verkade som musiken spelade det jag kände.

 

Och hur tokigt det än låter så var det skönt.

 

Jag hade gått min runda . Jag hade klarat av den i min ensamhet.

 

Ett första steg . Ut ur dimman .

 

 

 

Sen på dan då dottern skulle iväg till frissan kände jag att jag måste åka nånstans. Ville inte vara hemma själv. Så hon skjutsade mej till Storheden och jag kunde strosa runt och titta i affärer så jag slapp den tystnaden som är hemma. Ett sätt att skingra tankarna och slippa möta ensamheten.

 

 

 

Sen blev det igen en lång natt då jag inte kunde sova med världens bensmärta. Känns som om smärtan kommit att bli än starkare då jag nu har tid att känna efter. Och det är förstås också så att min smärta inombords gör att det ökar än mer.

 

Men mot morgonsidan lyckades jag till slut få nån timmes sömn med Tessans filt rullad bakom min rygg. En trygghet och en värme.

 

 

 

Så då jag vakande i morse så kände jag mej ändå hyfsat utvilad.

 

Så ut igen på en runda . Idag var det inte lika kallt och solen sken lite lite högre på himlen.
Var så skönt komma ut och idag var det lite lättare . Benen var lite lite mer med på noterna men tankarna går fortfarande hela tiden till min saknade vän .

 

Lyckades även idag undvika andra hundmänniskor så jag slapp prata om det.

 

För det är inte så roligt då men ser hur andra går där med sina hundar och jag får gå här helt ensam. Ingen som går vid min sida och vill ha min uppmärksamhet.

 

 

 

Tycker det kändes bra då jag gick och även idag kom Titiyos lår i min MP3. Och då har jag runt 100 låtar på den och ändå så kom den låten igen.

 

Känns som om Tessan vill säga mej nått och just orden / Vi ses på andra sidan / var som en vink från henne.

 

Jag är inte religiös eller så men det är ändå som ett tecken som säger att ” jag har det bra nu matte”

 

Och som Viggo så klokt sa i lördags ” nu får hon dela hundkex med Wilma”

 

 

 

Men det är lång dag och det är så tyst så tyst.

 

 

 

Men nått positivt är i alla fall att man idag kunde se ljuset ute. Den mörka tiden får ge vika och ljuset kommer tillbaka.

 

Redan här i januari kan man se att det blir ljusare för varje dag.

 

Och så blir det även inombords även om det är långt dit ännu. Men en strimma hopp finns där trots allt. Och Tessan har det bra nu , hon lider inte mer och hon vill inte att jag ska göra det heller.

 

 

 

Och framöver här i vår hoppas vi på nya små tassar som springer runt här och att jag får en ny vän att älska. En ny liten lurvig krabat som får oss att le igen.

 

 

 

Sen i sommar blir det också spännande och roligt då jag ska få bli farmor igen.

 

Kommer som en skänk från ovan. Ett nytt litet liv att älska och skämma bort. Längtar så.

 

Var en nyhet vi alla behövde.

 

 

 

Så med tiden ska jag komma på fötter igen. Det måste bara få ta sin tid. Sorgen måste få värka ut.

 

För klumpen i mitt hjärta är ännu tung att bära men jag ser en strimma hopp i ljuset.

 

En dag i taget. Och minnet av min älskade vovve kommer alltid finnas kvar inom mej ömt bevarat.

 

Älskade goa fina mjuka Tessan.