En vecka med känslor som åkt liksom bergochdalbana. Upp och ner och upp igen.

Förväntningar som inte blir av och sorg som kommer åter.

Så lusten att skriva har varit på låg nivå . Så låg som det bara går.

 

I fredags så var det ju besiktningsdags för Kasper och hans två syskon och det gick utmärkt och dom mådde bra efteråt.

Hoppet stod då till att alla papper skulle ha hunnit komma till Maria till på måndag och att jag skulle få hem busen senast tisdag. Tyvärr blev det inte så och det kändes som om allt gick fel väg. Jag som längtat så och hoppats.

Svårt vänta även om det bara skulle bli en dag eller två till. Jag ville hämta honom här och nu, helst igår.

 

 

Och eftersom det var en vecka fylld med datum av olika påminnelser och minnen så hade jag sett fram emot få skingra tankarna redan måndag.

 

Helgen den flöt på av bara farten och jag hoppades och hoppades. Barnbarnen var här på lördag och då hade jag nått annat än vovve tänka på för en stund. Sen söndag då for vi till Kallax och dit kom även Andreas och Sara så även den dagen gick snabbt.

 

Sen då måndag då jag av Maria fick veta att hon jagat pappren från kennelklubben och att dom ännu inte kommit. Blev lite besviken och förväntan sjönk, som en sten.

Jag ville inte vänta mer. Men blev så vackert tvungen.

För de datum jag ville ha nått annat tänka på var bl.a den 16 april som ju var Tessans födelsedatum och det datumet gör ont tänka på. Minnet av Tessan kom upp till ytan och jag kunde inte sova på två nätter. Tankarna snurrade runt som en propeller och det var ömsom Tessan ♥ och ömsom Kasper ♥ som dök upp i mina tankar. Alltså både sorg och glädje om vart annat.

Så man kan lugnt säga att det stått mellan hopp och förtvivlan hela veckan.

 

Jag var så säker på att jag nu kommit till avslut med Tessan ♥ och att hon bara ska finnas där som ett vackert fint minne men då jag inte fick min vovve då jag trott det skulle bli var det som om det kom tillbaka och jag kände mej inte glad. Inte så ledsen kanske men saknaden efter henne gjorde än en gång sej påmind och det gjorde ont. Och imorgon den 17 april är det exakt 3 månader sen jag hade henne i min famn och hennes lilla hjärta slutade slå.  

 

  Miss You ♥  ♥

 

Ett annat dåligt minne finns just den 17 april. Det var den dagen för 8 år sedan jag fick ta ambulansflyget ner till Umeå för att opereras för min hjärnblödning.

Ett minne man inte vill minnas då jag inte mådde så bra då.

Och det var efter min hemkomst efter en månad på sjukhus som jag hittade Tessan. Det var hon som fick mej på fötter igen och fick mej se framåt istället för bakåt. Den bästa rehabilitering jag kunde få.

 

Just därför betyder det så mycket för mej att ha en hund vid min sida. Det är det som ger mej mest lycka av allt och som ger mej sån energi även om det en dag känns tungt och jobbigt.

 

Jag längtar så efter att få min lilla goa valp i min famn och att han blir min på riktigt. Att han flyttar hem så att säga. Till mitt hem och blir min så jag kan kalla mej matte igen.

Inte bara jag väntar. Till och med Henrik kollar varje dag om jag hört nått vilken dag det blir .

SMS:ar från jobbet och undrar.

 

Nu håller jag alla tummar och tår jag kan för att det nu blir i morgon.

Det måste bli så.

För sen är det påsk och då vill jag ha honom här hos mej /oss. Då vi alla är hemma och kan pyssla om honom och kan få honom känna sej trygg i vårt hem .

Kan inte vänta mer. Orkar inte vänta mer.

 

Tänk vad ett litet djur kan ställa till det med känslor och hur mycket det kan göra för ens välmående. En trogen vän som älskar en för den man är och som alltid finns där vid ens sida då man behöver en trogen vän. En vovve är den bästa vän man kan ha och jag saknar så att inte ha haft det nu i dessa långa månader som gått.

Jag behöver det mest av oss då jag är hemma hela dagarna. Ha ett sällskap och en kompis som jag kan pyssla om och ge all den kärlek han behöver, natt som dag.

♥ Kasper ♥ den sötaste valpen i stan. Älskade pudelkille ♥