Envis.....eller dum????
Publicerat 2012-01-27 13:17:26 i
Allmänt
Veckan som gått har varit full av olika aktiviteter. Barnvakt , läkarbesök och sen ny ACT-träff-.
Mycket och mycket....för mej som inte har så stora aktiviteter är det mycket.
Läkarbesök är min årlig kontroll med mediciner och annat. Vi har alltid mycket att samtala om och han är en bra läkare som lyssnar och som skickar mej vidare om jag så behöver. Den här gången blev det två remisser. En till röntgen då jag har nått som smärtar runt fotknölen på utsidan av höger fot. Tar ont bara röra där. Sen tar det förstås väldigt ont att gå på foten. Har haft den smärtan i snart två månader och den blir bara värre och värre. Att sen försöka klämma in foten i en känga då man ska på promenad gör inte saken bättre. Då smärtar det bara ännu med med tryck på fotknölen.
Han kunde inte riktigt säga vad jag har utan ville ha en röntgen först. Skulle testa att smörja med Voltaren gel på foten tre ggr dagligen i en vecka och se om det lindrar. Voltaren är ju inflammationsdämpande så det kan funka. Får se . Än märks ingen skillnad.
Andra remissen var till KK då jag har lite problem med smärta i den regionen också. Kan väl vara åldersrelaterat men han tyckte det var på sin plats med en koll.
Det är därför jag tycker så bra om min läkare. Har jag nått inte han kan lösa skickar han mej vidare och det kan vara vad som helst.
Sen blev det receptförnyelse av alla mina mediciner.
Provsvaren var som dom brukar , ingen förändring så vi kör på samma doser ett år till.
Sen dagen därpå, i torsdags, var det dags för andra träffen med ACT-sköterskan. Jag hade ju haft en hemläxa och det var den vi pratade om den här gången. Vi hann inte med allt , har samtal en timme varje gång, så nästa vecka får vi fortsätta på samma spår. Hon ger mej mycket att fundera på och som hon säger, ”jag ska inte ändra mej utan jag ska acceptera min situation” Acceptans som det hela bygger på. Tänka att det är så här det är och acceptera det och sen utgå ifrån den situationen. Tänka lite på hur jag skulle kunna göra för att må bra av mina handlingar .
Släppa på kravet att vara
”duktig” , ”duga”, ”stoltheten” , ”skammen”
Inte helt lätt då kroppen inte vill som hjärnan vill. Men jag är med på hur hon menar. Nu är det bara att försöka tänka på vad vi pratat om och sen utgå därifrån.
Det funkade igår . Då sa jag till Henrik att jag går inte med på promenaden med hunden för jag har för ont i foten utan jag tar en liten tur på gåbandet istället. För den funkar bättre då jag inte behöver ha kängorna på som trycker på det onda. Alltså jag släppte lite på min stolthet att ”Jag kan , Jag ska”
Och tog istället en beslut att idag går jag inne och det är inte ett nederlag utan det är en sak jag klarar och som jag efteråt mår bättre av.
Sen idag då funkade det inte. Jag ville gå med på promenaden. Kände att jag måste ut i friska luften.
Bara stoppa i foten i skon kändes fel direkt. Men tjurig som man är , som jag inte ska vara , så struntade jag i det. Maken sa då att vi behöver ju inte gå hela rundan. Självklart slog tjurfia till igen. JAG SKA GÅ HELA RUNDAN. Och han vet att det inte är lönt protestera. Så vi gick och gick och efter halva sträckan tog det för djävligt ont. Vi var tvungen stanna flera gånger.
Maken sa inget och jag sa inget. Det var ju det här jag INTE SKULLE GÖRA!!!!!Det var ju det här jag skulle låta bli. Inte låta tjurigheten och stoltheten ta över. Inte bevisa att jag minsann kan. För det kan jag ju inte.
Vet inte vad jag ska skylla på . Dumhet, tjurighet , stolthet.....mm mm.
Så nu är jag där igen , där jag inte vill vara.
Att jag har ont är ju ingen nyhet.
Får väl skylla på att det bara varit 2 träffar ännu med ACT-sköterskan. Kanske hon kan få mej att tänka efter före. Eller egentligen tänka på hur jag skulle kunna göra istället för att handlingen ska sluta annorlunda.
Har ju fått ett schema där jag ska skriva upp .
Först substitutionen det gäller.
Sen vilka tankar och känslor som kommer i den situationen.
Hur det känns i kroppen.
Och till sist hur handlingen blir utifrån detta -
Svårt förklara men men jag vet hur hon menar. Nu gäller det bara göra det bästa av det .
Gick en gång men inte två. Bättre i morgon kanske????????
Barnvakt ♥ Vem älskar du farmor? Jo mej sa Viggo♥
Publicerat 2012-01-24 08:12:47 i
Allmänt
Igår var jag barnvakt hos Richard och Helena. Full rull och fart och fläkt förstås. Viggo det lilla charmtrollet var uppspelt och skuttade runt. När vi kom så bara tjoade han. Veronica var med eftersom jag inte riktig orkar själv helt ensam.
Först då jag pratade lite med hans mamma så sa jag nått om att jag inte vet vad jag heter eller nått liknande. "Men du heter ju farmor" säger Viggo då. Självklart jag är ju farmor då heter jag väl det också =)
Molly var glad då hon idag kände igen mej och skrattade och pratade medan hon for fram i gåstolen.
Vi började med att städa i Viggos rum då det inte gick att se golvet ens där för alla leksaker. Viggo hjälpte till så gott det gick. Ibland hittade han nått han skulle leka med en stund och sen plockade vi vidare. Tog ett tag men det blev riktigt fint.
Nu kom till och med Molly fram där med gåstolen.
Viggo verkade nöjd och vi med.
Jag hittade en kudde i hans rum som var ett hjärta och det stod ”I LOVE YOU” på den. Jag frågade Viggo om han visste vad det var. Det visste han och sen sa han ”Vem älskar du farmor? Jag vet du älskar mej”. Gullungen , självklart älskar farmor honom ♥. Då var jag bara tvungen ge honom en kram.
Efter vi städat så skulle vi spela Memory som vi lovat göra om han hjälpte till med städningen.
Han la upp korten på bordet och började. Sen var det vår tur och sen han igen. Och genast hittade han ett par. Märktes direkt att han spelat det förut. Han till och med hjälpte mej att hitta par då jag inte riktigt hängde med eftersom jag skulle roa Molly samtidigt. Viggo jublade då han hittade par och även då han hittade par åt mej. Han tyckte det var roligt och han vann givetvis, och det var helt hans egen förtjänst. Jag var imponerad att han var så duktig.
Sen var det dags för Molly att gå och sova fast hon ville inte först så då fick hon sitta i famnen en stund till. Till slut började hon gnugga ögonen och jag lade ner henne i sängen. Viggo kom med och hjälpte till att dra igång hennes speldosa och till slut sov hon gott ♥ Söta Molly♥
Viggo skulle sen leta reda på sin pyjamas- Vi satt då i vardagsrummet. Jag tyckte det tog lite lång tid så Veronica gick för att se vad han pysslade med.
Då hade han rivit ut hela sin garderob för att leta sin pyjamas. Suck . Men vi fick väl skylla oss själv som inte gick med för att leta. Så då blev det till att vika kläder och sortera . Viggo hjälpte inte till precis då han nog började bli lite trött och gasade på för att inte somna.
Nåväl ni blev ju garderoben också städad. =)
Nu började gamla farmor bli lite trött. Man märker att man inte är 25 mer.
Småbarn har sån energi och Viggo har mer än nog av den varan. Men han är världens härligaste unge och jag skulle inte vilja att han var annorlunda.
Han ger mej så mycket glädje och lycka och jag mår aldrig så bra som då jag får vara med honom och hans lillasyster. Dom betyder allt för mej.
Sova ville han inte så vi la oss ner och läste lite sagor eftersom jag hade ont i ryggen. ”Du får ligga i min säng ” ”Jag har inte ont i ryggen jag ” sa Viggo.
Han var lite trött men stod emot och höll låda så han inte skulle somna.
Sen ringde Richard och sa att dom var på väg hem. Och då sa jag til honom att tänk om mamma och pappa blir arg nu då du inte gått och sova. Vad svarade han då. Jo ” nej dom blir inte arg på mej men kanske på farmor”. Det är farmors älskling det. ♥♥♥♥
Väl hemma så var jag helt färdig. Men jag var nöjd med kvällen ändå. Visst ryggen smärtade otroligt men såna här gånger bryr jag mej inte. Jag tar det för att få vara med barnbarnen betyder allt och det vill jag inte missa för en sekund. Vips så är dom stora och då är inte farmor viktig . Så det gäller ta vara på de stunderna och jag lever för dom.
Smärtan den finns ju där oavsett. En stark tablett och jag kunde sova rätt hyfsat ändå.
Nu på morgonen är det värre men som sagt. Bara tänka på det roliga som var och försöka se framåt. Det är väl det jag ska lära mej med min terapi. Ta vara på de bra stunderna och tänka positivt.
På torsdag är det dags för andra mötet .Då ska vi prata om det jag skrivit ner under veckan som gått. Vilka situationer som känts jobbiga och hur jag tänkte då och hur jag gjorde .
Smärtskala 7
Publicerat 2012-01-20 08:44:19 i
Allmänt
Så var det fredag och det snöar ute .... igen.
Man börjar bli rätt less på snön nu. Visst ska det vara snö på vintern men nån måtta får det vara. Snön hindrar mina promenader så jag måste gå på gåbandet. Inte kul men jag kämpar på då jag är tvungen . Tappar redan så mycket muskler att jag inte får ligga på latsidan. Tyvärr får jag ont i bröstryggen då jag går på bandet....som om inte ländryggen gör nog ont.
Vet inte om jag står fel eller om det har med muskelsvagheten att göra. Men som sagt , jag kämpar på. Som vanligt lite för mycket ibland men sån är jag. Det har den här veckan ställt till det med sömnen och smärtan dagtid har varit tuff.
Har en smärtskala som jag fått från VC. På den ska jag kryssa i på vilken nivå smärtan är just idag och hur den varit under veckan. Idag ligger det på en 7:a.
7 det innebär Svår smärta- smärtan gör det svårt att koncentrera sej och stör sömnen.
I förrgår låg den på en 8:a så det går väl lite åt rätt håll =) Hoppas kan man ju.
Men det hade varit trevligt att komma ner på nivå 4 som innebär Tydlig smärta- kan ignoreras om man är engagerad i något.....men det är bara en förhoppning än så länge.
Till veckan så fortsätter jag ju med min ACT-terapi så då hoppas jag vi kommer fram till något....ett steg i rätt riktning. Hon som håller i terapin säger att hon inte kan bota mej från smärta men att hon kan få mej att se den för vad den är och sen lära mej hantera den på bästa sätt . Ungefär så tror jag hon menar. Är lite vilsen i det ännu då vi endast träffas en gång ännu. Men jag kände att det hon sa var nått jag kan ta till mej.
Har försökt skriva ner lite på den hemläxa jag fick. Lite svårt att göra det. Lite svårt sätta ord på sina känslor, kroppsliga som psykiska. Men med tiden kanske det ger sej och jag får verktyg att komma framåt.
Pain is no evil, unless it conquers us
I dag ska jag ta mej en runda på stan och titta lite på rea. Har inte varit in på stan sen i december så det känns lite lockande. Idag ska jag också ta med mej rullatorn. Då blir det lättare gå runt i affärerna och förhoppningsvis så orkar jag bättre. Känner mej så inlåst här hemma att jag bara måste ut. Då jag inte kunnat gå ute mer än 1 dag den här veckan så känner jag att det är dags ta sej hemifrån en stund. Strunt samma hur ont jag har.
Jag ska träffa Veronica sen då hon är klar med sin kurs på Miroi. Sen tar vi bussen hem tillsammans. Då slipper jag bekymra mej hur jag ska få upp rullatorn på bussen. För som jag upptäkt så är inte folk lika hjälpsamma som dom var i London.
Om jag ska handla nått är inte säkert. Men jag har alltid gillat strosa runt på stan och kika lite så det blir skoj. Behövde det för att ha nått skoj den här veckan.
Sen ska vi till Henriks bror på söndag då dennes son fyller 18 år. Blir också ett avbräck i vardagen och man får träffa lite folk. Se nått annat än husets väggar och träffa andra människor.
Annars träffar jag inte många, blir inte mer än maken och dottern som jag pratar med. Sen en gång i veckan så träffar jag pappa då vi har för vana åka dit varje helg.
Blir ju så då jag inte orkar åka iväg till folk och hälsa på. Inte roligt men verkligheten är ju sån. Och då jag inte åker till nån så kommer ingen till mej heller. Bister sanning .
Pain is only valuable once you know that you’ve learned from it.
KBT och ACT
Publicerat 2012-01-17 11:18:16 i
Allmänt
Så har jag haft mitt första ACT-möte. Eller KBT om man så vill med inriktning på smärta. Träffen tog en hel timme och gav mej mycket att tänka på. Var väldigt intressant då jag kände att det hon sa var mycket som stämde in på mej. Vi ska träffas nu 1 gång i veckan ett tag framöver för att komma framåt. Komma till insikt eller vad man nu ska kalla det. Det handlar ju inte om att jag ska bli smärtfri för den dagen kommer jag aldrig uppleva. Men det handlar om att jag ska hantera det bättre och att jag ska komma ur svackorna som kommer, och som jag oftast fastnar i. Vi pratade om situationer som uppkommer och mina känslor just då. Hur jag känner det , hur jag agerar och hur jag går vidare. Mycket att ta in men känns inspirerande då detta är nått jag aldrig gjort förr. Lite krasst kan man väl säga att det är lite hjärnskrynkling för att besegra hjärnans makt över kroppen. För smärta är inte bara fysisk utan även psykisk. Mer än man tror så styr hjärnan hur smärtan upplevs.
Nu fick jag också en hemläxa inför nästa vecka. Jag ska skriva ner olika situationer som jag upplever som problem och smärtsamma. Och då fundera hur det känns just i denna stund. Hur känns det i kroppen rent fysiskt, hur känns det psykiskt och hur handlar jag då. Lite ovant tänk men säkert så löser det sej med tiden hur jag ska tänka. Det är ju det som är syftet. Jag ska liksom lära mej hur jag ska betrakta mej utifrån sett. På nått vis. Låter lite kufiskt men jag fattar hur hon menar om än det kändes lite svårt. Sen ska jag även skriva ner sånt som ger mej glädje och sånt jag hade glädje av förr innan skadan. Sånt jag inte kan göra mer. Sen ska vi visst utgå från det jag skrivit ner i våra samtal. Känns spännande och jag känner mej inspirerad och motiverad. Bara det att ha nått som är inbokat varje vecka känns bra. Då man som jag bara vistas i hemmet betyder allt som gör att jag kommer ut från huset otroligt mycket.
Idag blev det ett till besök på VC då jag skulle på provtagning inför det årliga läkarbesöket i nästa vecka. Har med mina mediciner att göra. Blev två provrör med blod som dom tog. För en gång skull gick det med ett stick. Är inte det mest lättstuckna , mina ådror ”rullar” brukar dom säga. Fick ta bussen dit idag då både Veronica och Henrik var borta. Lite besvärligt men det gick. Svårast är att komma ombord . Inte kommer nån till hjälp heller. Fick böka in rullatorn själv . Inte som i London precis. Där fick man alltid hjälp. Behövde inte ens be om det. Sen sänkte alltid bussarna där ner bussen så det nästan bara var rulla in. Men så funkar det minsann inte i Sverige. Dyrt var det också....25 kr per resa för 4 km …..men vad ska man göra då man inte kan komma dit annars. Fast om jag skulle åkt ändå in till stan hade det kostat lika mycket .
Kallt och ont=( ....priset för biobesöket !!
Publicerat 2012-01-15 16:19:24 i
Allmänt
En smärtsam dag idag....Biobesöket sitter som en kniv i rygg och ben.
Men man får offra sej ibland för att ha lite skoj. Ville göra nått än bara ligga hemma och stirra i taket. Så då fick det bli så.
Filmen var väl så där. Vet inte om det var för höga förvääntningar på Persbrandt som gjorde att jag inte riktigt föll för filmen. Tror att han alltid kommer vara Gunvald i mina ögon. Så jag blev inte imponerad av hans roll som Carl Hamilton.
Tror jag föredrar honom som en i Beck ändå. Men okej han såg vältränad och trimmad ut så lite "Eye candy" var det nog. Stolarna på bion är inte bra för mej. Jag satt inte alls bra. Då hade jag ändå bokat en ytterplats så jag kunden sträcka ut mitt högra ben åt sidan men bra var det inte. Har haft ordentligt ont och det blev en supertablett för att kunna sova. Sov faktiskt som en stock då jag väl slockande men har lika ont idag.
Vi tog ändå en tripp ut till pappa för lite söndagsfika. Vi har ju för vana att åka ut så det gjorde vi. Måste ju titta till gamle far då brorsan är utomlands just nu.
Nån promenad idag blev det dock inte. Benet ville som sagt inte vara med så det var inte lönt att ens försöka. Det är också så dåligt plogat att det går alldeles för tungt då man ska skjuta en rullator framför sej.
Har inte kunnat ta en runda ute mer än två ggr den här veckan. För det har antingen snöat eller så varit oplogat. Man kan ju undra vilken landsända vi bor i som inte har bättre snöröjning.
Har istället gått på gåbandet några ggr den gångna veckan och det funkar rätt bra. Ibland nästan för bra. Jag gick t-ex i 50 minuter i fredags . Det borde jag inte gjort för då kvällen kom var det inte kul längre. Mitt ben och fot började värka så otroligt att det inte gick att sitta still . Det smärtade så man skulle helst velat kapa av benet jämns med höften. Bara för att få bort den ilskna smärtan.
Den lättade något till på lördag morgon så då tog vi en runda ute istället. Bara för att upptäcka hur uselt plogat det var. Gick en liten runda ändå då vi ändå var påklädda. Tungt var det så Henrik fick putta på mej flera ggr.
Aldrig får man som man vill. Jag VILL ha plogat NU. Jag vill ha plogat ordentligt, inte med cm-djup lössnö liggandes kvar. Ska nog ta och skriva en klagan till kommunen om hur dåligt det är. Kanske kan man då få en förändring. Annars lär det bli lite promenader framöver. Kan bara inte gå i snömodden. Vet ju hur det slutar, har ju testat=)
Var finns denna måntro???????
Tessan har ju haft problem med hosta och slem så hon står på hög kortisondas för tillfället. Har väl blivit något bättre men inte alls bra. Ska köra med hög dos i tre dagar till och sen får vi se om det blir veterinärbesök i alla fall. Verkar som det inte riktigt vill ge med sej. Vår lilla stackars Tessan som alltid har nått problem. Men hon måste ju matcha oss andra i familjen som har alla möjliga och omöjliga krämpor. En sjuk hund i en sjuk familj helt enkelt.
Imorgon står det KBT på schemat med ACT-inriktning. Hoppas det nu är nått som kan hjälpa mej lite. Vet ju inte riktigt vad det handlar om så det blir intressant. Känner att jag måste få nått nu. Nått att se fram emot och nått att göra. Måste få ha nått på agendan som alla andra. Inte bara ligga hemma och räkna takplattorna.
Ser fram emot det och är positivt inställd på vad det nu än innebär.
Postitivt tänkade....
Mycket funderingar !!
Publicerat 2012-01-12 14:17:59 i
Allmänt
Idag var det dags....Första träffen med ett team som är inriktad på smärtpatienter. Ett sk rehab-team. Består av läkare, sjukgymnast , terapeut, kurator och KBT-sköterska.
Fösta träffen idag var det mest jag som fick prata. Dom frågade olika saker som jag sen fick berätta om. Egentligen hela min historia som började för drygt 10 år sedan. Läkaren är den enda jag haft kontakt med tidigare.
Det blev ett intressant möte. Jag ska nu sen få träffa dom en och en för sej för att se vad just den personen har att erbjuda för form av hjälp. Första träffen ska bli med KBT-sköterskan som då ska informera mej om vad det innebär med KBT och ACT. Ser fram emot det då det är vad jag tror jag behöver först.
Lite "hjärnskrynkleri". Ja kanske inte riktigt så men åt det hållet. Hitta en väg att trots allt se framåt. Hitta tillbaka till rätt väg. Har nog kommit på ett riktigt sidospår som bara går i cirklar och inte leder nånstans.
Som jag sa till dom att Mitt mål är att få ett liv igen. Ett liv som känns meningsfullt. Har tappat så mycket under dom här åren och blivit mer och mer isolerad.
Delmålen är att hitta en bättre smärtlindring, bättre avslappning och bättre sömn.
Kändes bra då mötet avslutades. Kändes som om det är ett steg i rätt riktning.
Att ha nått att se fram emot och ha nått att tänka på. Inte bara tänka på det trista i tillvaron. Smärtan lär inte försvinna men den kanske kan bli mer hanterbar.
Nu är det bara hoppas på det bästa. Dom verkade då taggade att vilja hjälpa mej och det kändes bra.
Så till veckan sätter vi bollen i rullning med KBT som första steg.
"Det man inte inser och erkänner,
kan man inte förändra"
Dr. Phil
Har hänt lite andra saker också i veckan. Igår var jag och Veronica och handlade på Coop Forum som vi brukar gör en gång i veckan. Vi hade handlat klart och jag skulle betala. Drog då mitt Medmera Visa i kassan och först såg det ut att funka. Sen tog det lite lång tid och helt plötsligt stod det att transaktionen var avbruten och Var God Vänta. Vi väntade och väntade. Inget hände så då slog kassörskan ut kvittot på kontant. Då gjorde vi sen om försöket och hon skulle göra det som ett kontantuttag. Men se det gick inte. Då nekades det helt och hållet. Uttag medges ej stod det. Jag provade då ringa talsvar för att kolla saldot och döm om min förvåning när jag hör att beloppet dragits från kontot i alla fall. Och detta trots att det inte blivit nått kortköp i kassan.
Så där står vi. Inget annat kort hade jag heller så det blev till sist så att vi fick gå hem med obetalda varor och jag fick lämna namn och telefonnummer. Dom känner ju mej då jag själv jobbad år Konsum i många år plus att jag är känd som kund just där på Forum. Hon , kassörskan , kände ju igen mej så det löste sej . Men problemet kvarstår ju. Dom fick inget betalt och mina pengar försvann nånstans.
Idag så ringde tjejen från Coop och hade kontaktat Medmera. Där hade dom kunnat konstatera att pengarna var reserverade som ett köp trots att köpet inte gått igenom och att dessa pengar inte skulle släppas tillbaka till kontot förrän tidigast natten mot lördag, alltså tre dagar senare. Konstigt. Så nu kom vi överrens om att jag hör av mej på måndag och om då inte pengarna gått tillbaka till mitt konto skulle hon ringa Medmera igen. Och om det funkat skulle jag då komma in och göra upp betalningen då. Hon sa att jag inte behövde kom
Kändes bra att bli betrodd trots allt. Gammal anställd som man är =) För samtidigt känns det inte bra att vara skyldig för maten vi bar hem igår.
Men det löser sej nog till sist. Men man undrar varför Medmera kan reservera en summa som blev avbruten. Teknik är bra, då den fungerar.
Vi har också haft lite jobbigt med vovven igen. Hon har börjat hosta och harkla sej mer och mer. Som om hon har nått i halsen som retar. Tog kontakt med min veterinär som känner till henne väl. Han tror att hon har nån inflammation i halsen och nu ska vi testa med hög dos kortison i några dagar för att se om det ger med sej. Om inte måste vi in till djursjukhuset igen. Hoppas vi slipper det. Vill inte att det ska vara nått mer fel på henne. Hon har nog problem som det är. Men tyvärr är det ju så att hon pga av sin långvariga kortisonbehandling har en ökad risk för andra sjukdomar.Det är jag ju medveten om . Men vi har ju inte haft nått val. Är ju tvungen ge henne daglig dos av kortison pga av leversjukdomen som hon haft sen hon var valp.
Pest eller kolera kan man nog säga.
-19 grader , vintern är här på riktigt!!
Publicerat 2012-01-09 14:45:35 i
Allmänt
Så kom kylan också...inte bara snön. Vinter med andra ord. På riktigt. Som det ska vara i januari...inte regn och halka som tidigare. Men det kändes kallt, man är ju inte van. -10 grader hade varit tillräckligt. Men vad skulle man klaga på om inte vädret. Ett samtalsämne som alltid går hem.
Smärtan in benet har lagt sej något sen förra veckans elände. Men det går inte gå ute än då vägarna är allt för dåligt plogade. Rullatorn går så tungt. Igår var vi en kortare rund men då fick jag hjälp av Henrik att putta på den mellan varven. Hjulen kör ner i snön och det går såååå tungt. Ser nog rätt lustigt ut då vi är på promenad och han puttar på mej . Folk undrar nog vad vi sysslar med. Ser då vi möter nån att dom sneglar, inte för att jag bryr mej. Har slutat med det för länge sedan. Man har inget val då jag inte kommer fram annars. Därför törs jag inte ge mej ut själv utan måste vänta tills nån har tid att gå med.
Idag blev det därför gåbandet en stund då Henrik jobbar och Veronica var på AF.
Inte lika skoj men med MP3 och Tv-n på så gick jag i hela 35 minuter....rekord. Så länge har jag inte klarat tidigare. Hoppas det håller nu. Fick väldigt ont i foten då jag var klar så.
Veckan som gick var annars urtrist. Jag kände menj inlåst och less. Gick runt här med kryckorna och svor åt mej själv för min dumhet förra söndagen. Varför i he***te lär man sej aldrig?????
Visste att det skulle sluta så här då det var alldeles för mycket snö. Borde vänt om. Men tjurigheten van och smärtan kom som ett brev på posten. Slutade med att jag blev sittandes....eller liggandes ska jag väl säga , här hemma för att jag inte kunde gå pga smärtan.
Igår var första dan jag var utanför huset.
I lördags kom så mina små barnbarn poch hälsade på. Bästa smärtlindringen i världen. Inget kan få mej att glömma smärtan som dom♥♥.
Dom betyder så mycket för mej och dom gör mej så glad. Viggo han sprudlar av glädje och skratt och det smittar av sej på oss alla. En riktig solstråle är han.
Han var också en sväng och åkte bob i backen med Henrik och det gillade han skarpt. Synd bara att jag inte kunde gå med och titta. Men det får jag hoppas jag kan nästa gång. Inget är så roligt som att få se han åka och ha skoj i backen. Då minns man hur det var när ungarna var små. Härliga minnen som väcks till liv.
Han hade som ork att han tröttade ut sin "gamla" farfar =).
Medans dom var ute myste jag med lilltjejen Molly. En lite allvarligare tös som man får att le efter ett tag. Inte alls samma personlighet som Viggo. Men då hon väl tinat upp och studerat en ett tag så skrattar även hon. Hon är så söt♥ eom en liten prinsessa.
Jag fick bära henne då hon helst vill bli buren. Ska väl egentligen inte bära henne så mycket man kan inte låta bli. Måste passa på innan hon blir allt för tung. Är så mysigt då de små liven vill vara i famnen och gosa. Jag njuter av varje sekund . Smärtan den kommer sen men det är då det. Jag bryr mej inte då.
Sa en gång till min sjukgymnast att jag brukar bära på mina smä änglar och då sa hon att självklart ska du göra det. Även om jag sen får mer smärta så är det en smärta jag kan ta. Det är den smärta som är värt att tåla.
Veckan som nu är blir det ett första besök på VC för träff angående ACT-terapi. Blir intressant att höra vad det egentligen innebär och om det kan vara nått för mej. Jag går dit med öppet sinne och ska ta till mej det . Om det sen är nått för mej återstår att se. Man får ge det en chans och hoppas på det bästa.
Man ska ju leva med den här smärtan resten av livet, vet ju att den alltid kommer att vara min följeslgare. Ibland mer smärta , ibland lite mindre smärta. För smärtfri är jag aldrig och lär nog aldrig bli . Men att lära sej hantera den på bästa sätt är väl vad ACT ska hjälpa till med. Får se på torsdag om det är nått. Väntar spännt och är öppen för det.
Håller tummar och tår på att det ska finnas en lösning som gör livet lite lättare att leva. Med lite mindre smärta .
Önsketänkande kanske . Men drömma kan man ju.
Hittade en sida på FB som heter "den värkiga verkligheten och gemenskapens sida".
Den har sådana citat och inlägg som passar in så bra på hur jag känner allt som oftast. Här är ett som jag tycker är så bra.
▬▬▬▬▬▬ஜ۩۞۩ஜ▬▬▬▬ஜ۩۞۩ஜ▬▬▬
Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan
att du är stark nog att le även när det gör ont...
▬▬▬▬▬▬ஜ۩۞۩ஜ▬▬▬▬ஜ۩۞۩▬▬▬
Snöstorm och vädersmärta!!!!
Publicerat 2012-01-03 09:33:56 i
Allmänt
Vilken start på nya året. Snökaos, snöstorm och ännu mera snö!!!
Inte vad man önskat precis. Visst snö ville jag ha, men i lagom mängd. Och inte snöstorm varje dag. Mitt väderkänsliga , ilskna ben gillar det definitivt inte. Har inte sovit så bra. 2- 4 timmar per natt är väl i minsta laget. Men då väderkänningarna kommer är det stört omöjligt sova. Man ligger och vrider sej för att smärtan ska lätta. Till slut är det bara ge upp och ta sej upp ur sängen och vandra lite. I natt vaknade jag runt fyra-tiden . Har inte kunnat somna om sedan. Humöret blir därefter också. Alltså neråt =((
En annan orsak till att det är så ont just nu beror säkert på söndagens bravader. Var först ut på en "tung" promenad i cm-djup snö, var inte plogat ordentligt. Låg ett snötäcke på runt 2 cm efter vägarna så rullatorn gick tungt, dj..igt tungt. Gick inte hela rundan som tur var men den runda jag gick var egentligen för lång den med. Borde fortsatt min träning på gåbandet istället. Men jag "VILLE" ut. Blir så less på att bara vara inne.
Sen for vi ut till pappa en sväng. Där blev det kloklippning på taxen och det är inte lätt. Fick så ont i ryggen efteråt då det inte går att hitta en arbetsvänlig ställning då han ska klippas. Han avskyr kloklippning så det är lite tufft att göra det. Men nån måste ju hjälpa pappa med det och det har tydligen fallit på min lott nu. Han ska ju inte behöva fara till veterinären för detta jämt. Men lätt är det inte och det är smärtsamt i ryggen.
Tur att våran vovve inte är så jobbig att klippa klorna på. Henne klipper Veronica ensam då hon ligger på sängen. Inga problem där inte.
Veckan nu blir inne idag också då snön vräker ner. Bara ställa sej på gåbandet och promenera. Kan ju knappast ge mej ut i dm-djup snö då cm-djup var för tungt.
Men röra sej måste jag. För smärtan känns lite mindre då. Ett tag i alla fall. Bara inte gå för fort och inte för långt. Lagom ska det va. Hur nu det ska gå???
Men försöka måste jag. Annars blir jag tokig.....eller tokigare, vilket som passar in bäst.
Kan inte bara lägga mej ner och inte göra nått alls.
Jag vill, jag kan, jag ska.....det är väl så man ska tänka då det är kämpigt.
Var finns denna måntro???????
