Smärtan in benet har lagt sej något sen förra veckans elände. Men det går inte gå ute än då vägarna är allt för dåligt plogade. Rullatorn går så tungt. Igår var vi en kortare rund men då fick jag hjälp av Henrik att putta på den mellan varven. Hjulen kör ner i snön och det går såååå tungt. Ser nog rätt lustigt ut då vi är på promenad och han puttar på mej . Folk undrar nog vad vi sysslar med. Ser då vi möter nån att dom sneglar, inte för att jag bryr mej. Har slutat med det för länge sedan. Man har inget val då jag inte kommer fram annars. Därför törs jag inte ge mej ut själv utan måste vänta tills nån har tid att gå med.

Idag blev det därför gåbandet en stund då Henrik jobbar och Veronica var på AF.

Inte lika skoj men med MP3 och Tv-n på så gick jag i hela 35 minuter....rekord. Så länge har jag inte klarat tidigare. Hoppas det håller nu. Fick väldigt ont i foten då jag var klar så.

Veckan som gick var annars urtrist. Jag kände menj inlåst och less. Gick runt här med kryckorna och svor åt mej själv för min dumhet förra söndagen. Varför i he***te lär man sej aldrig?????

Visste att det skulle sluta så här då det var alldeles för mycket snö. Borde vänt om. Men tjurigheten van och smärtan kom som ett brev på posten. Slutade med att jag blev sittandes....eller liggandes ska jag väl säga , här hemma för att jag inte kunde gå pga smärtan.

Igår var första dan jag var utanför huset.

I lördags kom så mina små barnbarn poch hälsade på. Bästa smärtlindringen i världen. Inget kan få mej att glömma smärtan som dom♥♥.

Dom betyder så mycket för mej och dom gör mej så glad. Viggo han sprudlar av glädje och skratt och det smittar av sej på oss alla. En riktig solstråle är han.

Han var också en sväng och åkte bob i backen med Henrik och det gillade han skarpt. Synd bara att jag inte kunde gå med och titta. Men det får jag hoppas jag kan nästa gång. Inget är så roligt som att få se han åka och ha skoj i backen. Då minns man hur det var när ungarna var små. Härliga minnen som väcks till liv.

Han hade som ork att han tröttade ut sin "gamla" farfar =).

Medans dom var ute myste jag med lilltjejen Molly. En lite allvarligare tös som man får att le efter ett tag. Inte alls samma personlighet som Viggo. Men då hon väl tinat upp och studerat en ett tag så skrattar även hon. Hon är så söt♥ eom en liten prinsessa.

Jag fick bära henne då hon helst vill bli buren. Ska väl egentligen inte bära henne så mycket man kan inte låta bli. Måste passa på innan hon blir allt för tung. Är så mysigt då de små liven vill vara i famnen och gosa. Jag njuter av varje sekund . Smärtan den kommer sen men det är då det. Jag bryr mej inte då.

Sa en gång till min sjukgymnast att jag brukar bära på mina smä änglar och då sa hon att självklart ska du göra det. Även om jag sen får mer smärta så är det en smärta jag kan ta. Det är den smärta som är värt att tåla.

Veckan som nu är blir det ett första besök på VC för träff angående ACT-terapi. Blir intressant att höra vad det egentligen innebär och om det kan vara nått för mej. Jag går dit med öppet sinne och ska ta till mej det . Om det sen är nått för mej återstår att se. Man får ge det en chans och hoppas på det bästa.

Man ska ju leva med den här smärtan resten av livet, vet ju att den alltid kommer att vara min följeslgare. Ibland mer smärta , ibland lite mindre smärta. För smärtfri är jag aldrig och lär nog aldrig bli . Men att lära sej hantera den på bästa sätt är väl vad ACT ska hjälpa till med. Får se på torsdag om det är nått. Väntar spännt och är öppen för det.

Håller tummar och tår på att det ska finnas en lösning som gör livet lite lättare att leva. Med lite mindre smärta .

Önsketänkande kanske . Men drömma kan man ju.

Hittade en sida på FB som heter "den värkiga verkligheten och gemenskapens sida".

Den har sådana citat och inlägg som passar in så bra på hur jag känner allt som oftast. Här är ett som jag tycker är så bra.