Årliga kroppsbesiktningen och ny medicin.
Nästan två veckor har nu gått utan min vovve. Sorgen är ännu kvar men det går lite bättre nu tänka på henne. Jag gråter inte lika lätt.
Men i mitt hjärta finns det ändå kvar som en tagg. Kommer inte försvinna så lätt.
Och än kommer man på sej att så skulle Tessan gjort nu, som dottern sa härom dagen då hon klappat en annan hund ” att undra vad Tessan nu gör då hon känner lukten av en annan vovve, för att sen komma på sej att hon finns inte mer ju”
Så kommer det tillfällen hela tiden.
Men däremot går det bättre med mina promenader. Jag kommer iväg trots att jag fått gå själv och jag känner att det går lättare , behöver inte tvinga mej ut. För jag vet att jag mår som bäst då jag kommer iväg.
Igår for jag även in till stan en sväng med bussen efter min morgonrunda. Hade problem med mina glasögon IGEN. Behövde än en gång få justerat nosstödet som hamnat i olag. Fast denna gång berodde det på att Ruff stött till mej i söndags då jag skulle få på nosskyddet så Veronica skulle kunna klippa hans klor. Måste ha det så han inte biter för han hatar kloklipp.
Strosade sen runt lite och kikade på rea men hittade inget jag behövde. Köpte endast lite underkläder till dottern som jag lovat fixa.
Eftersom jag varit i farten länge så blev det förstås si och så med sömnen igen. Inte för att det är nått nytt. Men nu kanske jag får bukt med detta problem.
Hade i morse läkarbesök , det årliga för koll av provsvar och mediciner.
Hade denna gång en helt ny läkare vilket först kändes lite olustigt då jag haft samma läkare i nästan 8 år. Men det var en trevlig kvinna som verkligen lyssnade och hade synpunkter. Provsvaren var bra så där behövdes ingen justering. Däremot var hon inne på att jag nog måste testa en insomningstablett nån vecka. För hon menar att jag nog inte kan bryta den onda trenden med sömnlösheten annars.
Så nu ska jag prova i två veckor och se om jag kan börja sova bättre.
Sen diskuterade vi mina smärtstillande tabletter som jag menar ger mej alldeles för dålig smärtlindring. Hon föreslog då att jag istället ska börja med ett morfinplåster. Menar att det skulle hjälpa mer långsiktigt och ge bättre effekt och sen då också i förlängningen ge bättre sömn och livskvalitet. Så nu ska jag testa det på svag dos tills dess jag trappat ur den tablett jag tar idag som man inte bara kan sluta med så där utan abstinens. Och sen ha telefonkontakt om några veckor för att då öka dosen så jag får en bra nivå.
Var en helt ny syn hon gav på medicinerna så jag hoppas nu på att det ska hjälpa mej bättre.
Tog även en diskussion angående en screening av kroppspulsådern som jag haft många kval om.
Har tvekat om jag verkligen vill veta eller ej. Men nu är det bestämt att jag ska göra det då hon menade att det var nått hon verkligen rekommenderade. Vi har ju en stor ärftlig risk då min mamma bl.a hade ett sånt aneurysm, ett stort sånt. Sen fick även en av hennes systrar ett exakt likadant.
Så visst har man väl en ökad risk. Men jag har varit kluven i frågan men nu ska jag också göra det.
Så nu har första plåstret satts på och en tablett tagits bort. Nedtrappningen har börjat.
Då jag hade läkarbesöket redan kl. 8 idag så fick jag skjuts dit men tog mej själv hem per fots. Så det fick bli dagens runda. Var skönt ute även om det blåste lite isigt i ansiktet.
Sen väntar jag nu med spänning på höra om det blir några valpar snart.
Så jag får lite glädje i huset igen.
Tessan är det finaste jag upplevt och den som fick mej på fötter. Nu hoppas jag på ett nytt litet liv som får mej att le och tycka livet är härligt trots allt. En ny lite lurvig vän som förgyller dagarna.
Tessan som valp första veckan vi hade henne ♥♥ världens finaste vovve♥♥
Få näsan över ytan
Komma upp med näsan ovanför vattenytan är svårare än man tror.
Igår sjönk jag som en sten, rakt ner på botten.
Idag lite lättare och nu är nästippen åtminstone ovanför.
En anledning till mitt ras igår berodde på ett papper jag fick där det stod ”att nu är försäkringen avslutad och livförsäkring utbetald enligt avtalet”.
Lät så kallt och byråkratiskt.
Visst visste jag att det skulle komma lite pengar från försäkringen men var inte beredd på min egen reaktion på just det faktumet.
Blev som om hon nu bara var ett papper som kunde kastas bort.
Just därför hade jag ingen lust med nått och ta sej ut blev en kamp och en plåga.
Men idag trots min smärta i ben och rygg och trots att jag inte sovit i natt heller så kändes det som om jag kunde andas igen.
Som om jag kan gå framåt och inte se bakåt.
Sova var ju inte lätt i natt heller då Henrik inte var hemma . Kändes tomt och ödsligt i sängen så jag rullade ihop Tessans♥ filt och sen la jag två stora kuddar bakom så att det såg ut som nån låg där i andra sängen.
Blev väl två kortare sömnpass på 1 – 1,5 timme med några timmars vakentid emellan.
Men idag så tog det inte emot gå ut utan det kändes som om jag klarar det här ändå. Lite svackor får man räkna med.
Mår ändå som bäst då jag får komma ut och promenera. Gör gott i både kropp och knopp .
Fast det var lite tyngre idag då det kommit lite lätt snöfall så rullatorn rullade tyngre.
Men rundan gick helt okej även om jag var tvungen ta en längre väg sista biten då det blev för halt på vägen eftersom väghyveln var i farten . Fick kämpa mej uppför en backe , rena bergsbestigningen :) , efter en gångtunnel och det var jobbigt. Undviker såna då jag går själv för det är så tungt. Då Henrik är med brukar han putta på så det går lättare.
Så idag var det ett steg framåt .
Om det var två bakåt igår så är jag inte framme än.
Men jag kommer dit så småningom. Inte idag men snart.
Har tittat på fina bilder på andra pudelkillar och pudeltjejer och blir bara så kär då jag ser dom.
Vem kan motstå en pudels vackra ögon och fina söta nos♥♥.
Den kennel jag haft kontakt hade igår en sån fin bild på en fyra månader gammal pudelkille. Den var helt bedårande.
Precis en sån som jag hoppas på få hem till oss i april. Väntar med spänning på telefonsamtalet om att det kommit små valpar till världen. Längtar.
Och jag behöver det att se fram emot. Så jag blir glad igen.
Och kan minnas Tessan med glädje och inte med sorg.
Trodde inte det skulle vara så smärtsam bli av med sin fyrfota vän. Det är det sorgligaste, smärtsammaste jag varit med om. Förstod att det skulle vara jobbigt men inte att det skulle ta så ont.
Tessan♥♥ älskade vovve, du har alltid en speciell plats i mitt hjärta. I Miss You♥♥
Tung natt :(
Efter en helg fylld av olika aktiviteter och sällskap så kändes det rätt bra igår kväll.
Lördagen hade vi ju kalas att gå på och det gjorde den dagen lättsam.
Träffa släkten och få ha folk omkring sej skingrar lite tunga tankar.
Även Viggo och Molly var med på kalaset så jag fick mysa lite med favoritbarnen. Molly satt länge i mitt knä och Viggo bredvid. Precis vad en farmor vill ha.
Fick även prata lite om Tessan och få lite stöd i min sorg. Till och med svärmor blev riktigt ledsen då hon fick höra om Tessan. Hon som inte haft djur sen hon var barn mindes precis hur det kändes då hennes hund skulle få somna in för gott. Och hon är snart 90 år så det var lääänge sen.
Men kvällen den försvann och vi hann inte grubbla lika mycket som annars.
Sen söndag morgon var jag väldig trött då natten förstås blivit lite si och så av allt sittande.
Min rygg gillar inte upprätt läge i allt för stora doser.
Men då tempen låg på behagliga -12 grader så var det bara ut på rundan.
Är lättare gå då jag slipper gå ensam så det gick rätt hyfsat med bra fart för en gång skull. Visst tog det fördj***gt ont i benet men då man har nån prata med går det ändå.
Efter rundan for vi sen till pappa en sväng och även Veronica kom med då Ruff hade klor som var så långa och han hade inte fått nån som klippt dom så hon skulle göra det. Jag kan inte göra det då pappa måste hålla honom i knä så blir det för dålig arbetsställning för min rygg. Kan inte stå på knä så.
Tessan behövde vi aldrig hålla fast . Hon låg stilla på sängen och lät oss klippa klorna.
Blev sen sittande där nån timme för liten pratstund och fick då också avslöja att han blir gammelmorfar igen i sommar. Det gillade han. Som han sa ” det var riktigt” då vi berättade. Han som inte trodde han skulle hinna få ett barnbarnsbarn ens och nu får han ett tredje.
På eftermiddagen sen fick vi finfrämmande då Viggo och Molly kom förbi med sin pappa. En fin stund med go-ungarna som får sin farmor bli så glad igen. ♥♥♥
Viggo hade en spelstund med Veronica som han blivit lovad och jag hade lekstund med Molly.
Vi lekte uppe på övervåningen och hon körde bil med träningsbänken , vi byggde klossar och hon bjöd på plastdonuts till både mej och Veronica.
Till middag sen bjöd jag dom på palt som jag kokat häromdan.
Så den eftermiddagen försvann i ett nafs.
Kvällen sen så skulle Henrik åka på jobbet redan vid halv 9 då han har nattskift nu i tre nätter.
Så jag har sovit ensam för första gången sen Tessan försvann ur mitt liv.
Och det var den jobbigaste natten hittills. Jag kände mej så ensam och övergiven att det bara inte gick att sova.
Jag försökte flera ggr men varje gång jag blundade så såg jag bara Tessan.
Tessan som sprang, Tessan som låg på rygg och ville bli kliad mage, Tessan som slickade en i ansiktet, Tessan som bara kröp ihop bakom min rygg för att sova.
Sen då bensmärtan efter flera dagar fylld av sittande och aktiviteter på det . Så nått sova blev det inte förrän mot morgonsidan.
Hörde då Henrik kom hem men orkade inte öppna ögonen men blev lite mer tillfreds då jag visste att han var hemma att jag fick nån timmes sömn till slut. Blev väl totalt tre timmar.
Hade ställt klockan för att inte sova bort hela dagen , inte för att jag ska nånstans men ändå.
Så då jag vaknat och klätt mej tvingade jag mej ut på ännu en ensam runda.
Var mer plågsamt idag än förra veckan då jag tyckte jag var på G igen.
Jag hade helst lust bara krypa ner under täcket och aldrig stiga upp.
Men det var bara bita i det sura äpplet och ta sej ut. Väl ute i friska luften gick det bättre. Men idag hade jag tårar brännande bakom ögonlocken hela rundan .
Var glad att jag slapp möta nån annan hundägare just idag. Var inte alls glad.
Den sista musik som sen spelades i mina öron i slutet av rundan var
”du är den enda ” med Ulf Dageby.
Några rader//
Du är den enda som får mej att drömma
den ende som anar vad tårar kan gömma
Min längtan är bara du
Om blott du ger mej ett enda litet ord , är jag din
Verkar som min spelare känner mej väl . Spelar precis vad jag känner.
Så inatt och idag är ingen bra dag. Om förra veckan kändes lång så har den här natten och morgonen känts ännu tyngre.
Mycket förstås pga sömnbristen och smärtan. Men mest av saknad och sorg efter min trogne kompis och bästa lurviga mjuka mysiga vän.
En vecka har gått.
En vecka utan vovve. Dem absolut längsta veckan jag haft.
Även om det nu börjar lätta lite så är det fortfarande lätt till tårar.
Vissa saker som påminner om Tessan får mej genast att bli ledsen.
Man glömmer ibland bort att hon inte kan komma tassande.
Men jag har klarat den och jag har fått vara själv. Vilket var en skräck just under helgen hur jag skulle palla.
Dottern var hemma två dagar så Så hela veckan blev det inte man de dagar det var så var låååånga dagar. Jag tittade på klockan flera ggr för att se om det inte snart kom hem nån.
Däremot har jag varit flitig med promenader. Inte en enda dag har jag hoppat över . Och då har det ändå varit väldigt kallt vissa dagar. Men jag ville komma igång direkt med just promenaderna för att komma över det trista med att gå utan vovven. Och det har ju gått. Men det har varit lite tufft. Speciellt då jag sett hundar. Då högg det till i hjärtegropen.
Har försökt gå andra tider än vi annars gjorde för att slippa möta Tessan hundkompisar. Kände att jag inte pallar det utan bli ledsen.
Inte ännu.
Men i torsdags då skulle jag in till Gammelstad för provtagning och då jag bestämt mej för promenera dit så gick det inte undvika hundar. Mötte säker 20-talet hundar bara på vägen dit. Fördelen var att det inte var kända hundar och framförallt ingen pudel.
Men visst, det sved att se.
Samma sak på tillbakavägen, minst 15-20 hundar som jag mötte.
Men det kändes som att jag nu är beredd att möta de hundar vi alltid mött under Tessans tid. Kan ju inte undvika dom i all evighet om jag ska fortsätta gå samma runda.
Nu känner jag att jag kommer klara av det.
Sen på torsdagseftermiddagen fick jag ett mail. Ett fint mail från Tessans veterinär, ja jag kallar han för hennes då han varit med ända sen Tessan blev sjuk vid 4 månaders ålder.
Han var själv sjuk då vi lät henne somna in. Han skrev ett långt mail där han beklagade men ändå tyckte att det var ett helt rätt beslut vi fattat. Att det inte fanns nått annat då hon inte skulle behöva lida. Och han nämnde också att vi ändå fått ha henne så lång tid trots att vi egentligen hade oddsen emot oss redan från början.
Kändes väldigt bra att höra för visst, ibland har samvetet under den här veckan gnagt i mej om att jag kanske gav upp för tidigt.
Han sa också att hundens väl måste gå före ens eget även om det känns grymt att fatta beslutet.
Och om jag hade några som helst funderingar var det bara höra av mej .
Så nog har vi haft en fin veterinär.
Och då har vi alltid fått höra av andra att dom inte tycker att dom är nå bra på djursjukhuset. Jag kan då inte klaga. Vi har blivit så väl bemötta och dom har gjort allt för Tessan som stod i deras makt.
Även försäkringsbolaget har varit helt underbart. Tillmötesgående och vi har alltid fått den ersättning vi haft rätt till utan krusiduller. Så också nu då vi avslutar försäkringen så har dom handlagt ärendet snabbt och smidigt.
Så jag kommer nog välja detta bolag nästa gång också.
Natten mot fredag var också den första natten sen Tessan inte sov hos mej mer som jag kunde sova mer än två timmar. Somnade visserligen rätt sent men sov sen i hela fem timmar utan att vakna. Det var väldigt välbehövligt.
Och då jag sen steg upp och drog upp persiennen så sitter det en domherre vid fågelnötterna vi hängt upp. Vi har ALDRIG en domherre där. Brukar vara blåmesar och talgoxar.
Så jag såg det som ett tecken från Tessan att nu har hon gått vidare till sitt nästa liv.
Hon visade att nu måste jag också gå vidare. Lilla fina Tessan♥♥.
Då min mamma gick bort för snart 8 år sedan hade jag en liknande upplevelse. Då jag en morgon några dagar efter hennes död satt och åt frukost kom en talgoxe och satte sej på stuprännan vid brotaket och tittade in på mej. En hälsning från mamma att hon hade det bra nu och att jag inte skulle vara ledsen.
Jag vill i alla fall tro att det är så.
Sen igår fick jag sällskap och annat tänka på då Andreas och Sara kom förbi för Anders skulle ”städa” upp min dator lite.
Var skönt och roligt få lite sällskap och tiden går så mycket fortare då. Sen fick man nått annat prata om. Lite babyprat istället.
Så dom blev kvar några timmar och vips så var det kväll.
På kvällen sen blev det lite tokigt igen då jag och Veronica satt och tittade tv. Mitt i allt så sa hon nått och jag tittade till mot dörren till hallen för jag fick för mej att Tessan kom. Vet inte vad som kom för mej men det var nått i det hon sa som hon brukade säga just då Tessan kom på kvällen för att gå ut sista gången. Då sved det till igen och jag kände mej lite ledsen igen.
Än sitter det ytligt och mitt i allt kommer det fram.
Sen då jag skulle sova somnade jag väl hyfsat fort men vaknade redan efter bara 3 timmar. Hade då så ont i benet att det inte var lönt försöka ligga kvar.
Så jag steg upp .
Försökte sen somna om men det var lönlöst. Bensmärtan ville inte släppa alls.
Så trots att det var närmare – 30 grader så klädde vi oss och gick vår runda. Jag ville gå även om jag hade väldigt ont för det känns bäst hålla igång ändå.
När vi hade gått rundan hade tempen stigit till – 22 grader och bara en timme senare var det bara -14.
Så snabbt det ändrade sej.
Nu idag blir det träffa släkten då Henriks brorson fyllt 20 år i veckan. Blir trevligt få lite omväxling än bara vara hemma.
Tiden går fortare och man tänker mindre.
För visst läker tiden alla sår. Och dom fina minnenna finns kvar för alltid. ♥♥
Ett steg i taget.
Två dagar till, två nätter till.
Livet går vidare .
Har försökt kravla mej upp på ytan igen och ta meji kragen och komma igen. Det tungt , fördj***igt
tungt. Gråten i halsen och tårar som bränner bakom ögonlocken och det behövs inte mycket för att få tårarna trilla .
Men jag måste. För jag får inte tillbaka min vän för det.
Igår så bestämde jag mej för att nu måste jag ta den där första ensamma promenaden.
Visserligen var dottern hemma igår också pga kylan men jag ville gå själv. Helt själv.
För det är ju så det kommer bli framöver. Ensamma promenader utan en vovve vid sin sida.
Klädde mej ordentligt då det var – 24 grader. Tog på min MP3 för att få lite musik i öronen så tankarna inte skull bli jobbiga.
Vad är då det första som spelas då jag kom ut på bron?
Jo en låt som Titiyo sjunger från Så Mycket Bättre. Den heter ”Själen av en vän”.
En strof från låten går så här/
Jag saknar dej jag saknar dej min bror
Jag sa, jag saknar dej mer än du tror
Vi syns på andra sidan
Men till dej kommer jag att sakna dej, att sakna dej min bror.
Det kunde inte varit mer träffande. Tårarna kom direkt och jag fick lust gå in igen.
Men bet ihop och tänkte att det nog var en mening med det i alla fall.
Det blev en urtung promenaden. Benen ville inte riktigt gå framåt och kändes som om dom vägde ett ton minst.
Men jag hade en bestämd riktning framåt och jag skulle gå den invanda rundan. Överallt kom det över mej att så skulle Tessan gjort nu och så skulle hon tyckt om det här osv.
Tog mej till sist runt och jag hade tur. Jag mötte ingen med hund. Hade inte lust med det idag. Ville få den här första stunden för mej själv och inte möta nån och prata. För det är många med hund man lärt känna under åren just pga att man har en hund. Såna man kanske aldrig annars haft nöjet lära känna.
Men just då kände jag att jag inte ville möta nån.
Såg sen på håll två skuttande hundar och då jag såg vilka det var så svängde jag snabbt av åt ett annat håll.
Varför? Jo för just dessa två hundar klarade jag absolut inte av möta än. Det är två dvärgpudlar, en svart och en aprikos, som vi mött ofta under alla hundpromenader. Och just den aprikosa ser nästan exakt ut som Tessan, lite ljusare men annars precis likadan. Och jag kände att det pallar jag inte ännu.
Så jag slingrade mej hem efter en annan stig för att undvika just detta möte.
En annan dag kanske det går men inte just då.
Då jag sen nästan var hemma igen efter en lång tid, tog länge länge ta sej runt, så spelas ytterligare en träffande låt i mina öron.
Denna gång en låt av Mikael Wiehe / Den jag kunde va”
med texten:
Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va
Verkade som musiken spelade det jag kände.
Och hur tokigt det än låter så var det skönt.
Jag hade gått min runda . Jag hade klarat av den i min ensamhet.
Ett första steg . Ut ur dimman .
Sen på dan då dottern skulle iväg till frissan kände jag att jag måste åka nånstans. Ville inte vara hemma själv. Så hon skjutsade mej till Storheden och jag kunde strosa runt och titta i affärer så jag slapp den tystnaden som är hemma. Ett sätt att skingra tankarna och slippa möta ensamheten.
Sen blev det igen en lång natt då jag inte kunde sova med världens bensmärta. Känns som om smärtan kommit att bli än starkare då jag nu har tid att känna efter. Och det är förstås också så att min smärta inombords gör att det ökar än mer.
Men mot morgonsidan lyckades jag till slut få nån timmes sömn med Tessans filt rullad bakom min rygg. En trygghet och en värme.
Så då jag vakande i morse så kände jag mej ändå hyfsat utvilad.
Så ut igen på en runda . Idag var det inte lika kallt och solen sken lite lite högre på himlen.
Var så skönt komma ut och idag var det lite lättare . Benen var lite lite mer med på noterna men tankarna går fortfarande hela tiden till min saknade vän .
Lyckades även idag undvika andra hundmänniskor så jag slapp prata om det.
För det är inte så roligt då men ser hur andra går där med sina hundar och jag får gå här helt ensam. Ingen som går vid min sida och vill ha min uppmärksamhet.
Tycker det kändes bra då jag gick och även idag kom Titiyos lår i min MP3. Och då har jag runt 100 låtar på den och ändå så kom den låten igen.
Känns som om Tessan vill säga mej nått och just orden / Vi ses på andra sidan / var som en vink från henne.
Jag är inte religiös eller så men det är ändå som ett tecken som säger att ” jag har det bra nu matte”
Och som Viggo så klokt sa i lördags ” nu får hon dela hundkex med Wilma”
Men det är lång dag och det är så tyst så tyst.
Men nått positivt är i alla fall att man idag kunde se ljuset ute. Den mörka tiden får ge vika och ljuset kommer tillbaka.
Redan här i januari kan man se att det blir ljusare för varje dag.
Och så blir det även inombords även om det är långt dit ännu. Men en strimma hopp finns där trots allt. Och Tessan har det bra nu , hon lider inte mer och hon vill inte att jag ska göra det heller.
Och framöver här i vår hoppas vi på nya små tassar som springer runt här och att jag får en ny vän att älska. En ny liten lurvig krabat som får oss att le igen.
Sen i sommar blir det också spännande och roligt då jag ska få bli farmor igen.
Kommer som en skänk från ovan. Ett nytt litet liv att älska och skämma bort. Längtar så.
Var en nyhet vi alla behövde.
Så med tiden ska jag komma på fötter igen. Det måste bara få ta sin tid. Sorgen måste få värka ut.
För klumpen i mitt hjärta är ännu tung att bära men jag ser en strimma hopp i ljuset.
En dag i taget. Och minnet av min älskade vovve kommer alltid finnas kvar inom mej ömt bevarat.
Älskade goa fina mjuka Tessan.
Osså var det måndag....
Oj vad man känner sej ensam.
Saknaden är enorm och allt man tar sej för så tänker man ”så skulle Tessan gjort nu”.
Är ännu som ett öppet sår och vi pratar och pratar om hur hennes sista tid blev.
Ser mer och mer som påverkade henne negativt.
Vill som rättfärdiga det vi gjorde och varför. Vill ha bekräftelse på att det var rätt beslut.
Vilket det var också då vi har facit i hand. För nu då vi tittar tillbaka kan vi konstatera att sista månaden gick bara åt ett håll.
Vi kunde nån dag se ett litet hopp tändas och tro att nu blir det bra. För att i nästa sekund fatta att det var det inte alls.
Sova är rent hopplöst. Både jag och maken har problem nu. Han kan inte heller sova bra. Och i natt fick han nog inte många timmars sömn. Han som skulle iväg till jobbet redan halv 6.
Jag hade som vanligt problem , vilket i och för sej inte är nått nytt , men nu är det inte smärtan i benet som är värst utan smärtan inom mej.
Tessan som alltid sov under mitt täcke är inte här. Gör det så svårt. Så i natt tog jag hennes mjuka lurviga pläd och rullade ihop den bakom min rygg. Den kändes så mjuk och nästan som om hon låg där. Så till slut somnade jag en stund. Men som vanligt var det inte mycket kvalitet på sömnen då sen bensmärtan väckte mej.
Så då var det bara kliva upp.
Då sen dottern också for iväg så blev det så ensamt så ensamt.
Kändes ännu mer tomt då jag blev helt själv och jag kände mej så ledsen.
Tänk att en liten vovve kan betyda så mycket.
Jag tror att alla som har eller haft ett älskat husdjur kan förstå hur det känns.
Det är som att mista en kär familjemedlem och det som känns värst är att det är jag som bestämde att hennes tid var ute. Visst var det mest humana men det känns ändå .
Tur nog blev inte dottern borta så länge då dom inte kunde köra sina maskiner i den stränga kylan.
Så hon kom hem och vi pälsade på oss då och gick ut på en runda.
Kändes bättre då för då slapp jag ännu en dag gå helt ensam.
Det var bistert ute. Minus 30 grader är inte det bästa promenadväder men ändå friskt och skönt då man väl kommer ut . Och vi var så väl klädda att jag inte frös mer än om fingrarna den stund. Är svårt hålla just händerna varma då man måste hålla sej i rullatorn.
Men genom lirka och vika på dom tinade dom ändå upp så det inte blev helt stelfruset.
Känner nu att det varit lite promenadväder sista månaden . Benen är lite tröga och vill inte riktigt gå som jag vill. Men det rullade ändå på och nu var jag glad att vi gjorde det.
Men nog hade det varit bättre med lite mindre kyla. Runt minus 10 eller max minus 15 hade räckt. För plusgrader och regn, nej det vill jag inte ha igen.
Är rätt bra fäste också nu bara man inte går där bilarna kört för där kan det vara lite isigt.
Så den här dagens första hälft rullade ändå på.
Nu har jag också fixat och donat med lite bilder på Tessan så man kan se och minnas henne med en glädje och värme.
Man tänker tillbaka på allt som hänt och till och med hur det var då hon kom till oss.
Den lilla lilla darriga valpen som inte var större än att man hade henne i en hand.
Som sprang runt i buskarna ute och gnagde på bordsbenen.
Och sen blev hon den finaste goaste vän man kunde ha som troget låg vid min sida och som fanns där och var mitt sällskap under ensamma dagar.
Min bästa och trognaste vän -jag saknar dej så♥
Två långa dagar !
Idag två dagar efter .
Oj så jag saknar min vovve.
I alla lägen . Hon fanns där vid min närhet hela tiden och vvar så varm och go.
Kommer ta tid innan man kan komma över det. Nu till veckan blir det långa ensamma dagar då Henrik jobbar fm och Veronica går ju utbildning på dagtid.
Vad ska jag göra?
Vem ska jag prata med?
Hur ska jag komma mej ut? Inget roligt gå utan Tessan.
Igår var det ändå en bra dag då vi fick besök av alla i familjen , Richard och hans familj och sen även Andreas och Sara.
Så man fick nått annat tänka på en stund. Lite liv i huset.
Och det finaste av allt det var då Viggo kom.
Han kom då fram till mej och sa / Farmor, jag vet om Tessan så nu ska jag vara snäll och du ska få en kram och en present/ Då var det svårt hålla tårarna borta.
Goa fina killen♥♥. Det värmde så i farmorshjärtat . Han visste att farmor behövde få en varm kram och det fick jag.
Sen sa han att nu är Tessan hos Wilma ( en hund som hans morfar hade) och dom delar hundgodis.
Farmors älskade fina goa barnbarn.
Igår morse var det första dagen vi skulle ta en promenad utan Tessan och vad det kändes jobbigt. Inte ha en hund med kändes så tomt. Och då man träffade andra med hundar högg det till i maggropen och man saknade henne ännu mer.
Och nätterna som gått har varit svårt att sova då jag lägger mej så saknar jag en varm gosig päls som ligger bakom min rygg.
Kommer på mej med att jag ligger och trevar med handen där hon alltid låg.
Men vi vet att det var rätt beslut. Och ju mer vi pratat om det så kommer vi fram till att det var fler och fler tecken vi sett men inte velat ta till oss. Vi ser tillbaka och ser ju att det nog börjat redan i somras med nått som sen eskalerade.
Så visst var det ett rätt beslut och hon har det bättre nu vår lilla änglahund. Men saknaden är enorm.
Jag gruvar mej för hur det ska gå till veckan. Vet att det säkert lossnar men det känns som om jag inte vet hur jag ska palla. För jag har alltid promenerat även innan Tessan kom till oss.
Och det var tack vare henne jag kom på fötter den gången för snart 8 år sen då jag knappt orkade gå mer än runt huset. Och hon fick mej gå ut även om jag hade ont och helst velat stanna i sängen.
Så nu blir det ta sej ut själv på egen hand , ensam .
Jag har haft fruktansvärd smärta nu de här två dagarna sen Tessan fick somna in. Det har smärtat i hela kroppen, överallt.
Och så fort jag blundar så är det Tessan jag ser. I natt drömde jag om henne där hon sprang omkring på en äng och sen mitt i allt dök det upp en lurvig grå liten vovve. Ett tecken eller?
Ett tecken från Tessan att det är dags släppa taget och se framåt ?
Var ut till pappa en sväng idag i kylan ( - 29,5 ) och berättade att Tessan inte finns med. Han var inte så förvånad då han ju visste hur illa det var. Det enda han sa var att ni var väl med henne in i det sista? Och det var vi alla tre .
Sen sa han också att nu blir det väl titta efter en ny hund framöver. Han vet ju hur mycket hon betydde för mej och hur kär i hundar jag är.
Och vi kunde då berätta att vi har en kontakt med en kennel och har en förhoppningsvis en ny valp i mitten av april.
För som sagt , livet går vidare oavsett.
Och Tessan tittar ner på oss och håller med, det är jag säker på. Älskade fina Tessan. Jag saknar dej så.
Ledsen :(
Mitt livs värsta dag
Mitt livs jobbigaste vecka.
Mitt livs tyngsta beslut.
Men det var ett måste till slut.
Alla förstår nog vad som nu hänt.
Vår älskade , fina, glada , söta lilla pudeltjej har fått somna in på djursjukhuset i Gammelstad.
Det var jobbigt med avsked men nu har hon inte plågor mer.
Hon visade tydligt sista veckan att nu räcker det.
När hon i onsdag gick rent och gömde sej då vi skulle gå ut på promenad fattade vi att nu vill hon inte mer.
Vi väntade ändå ett dygn till men då natten mot torsdag var riktigt jobbig då hon hade svårt andas om vi inte gick ut så hon fick nysa ut snoret så insåg man att nu måste vi bestämma oss.
Jag tog ändå ut henne på en liten liten kort sväng för att hon skulle få nysa ut ordentligt men det hjälpte föga för andningen var ansträngd ändå.
Så igår då vi kom in så tog jag telefon i handen och plockade fram numret.
Kunde inte ringa direkt då jag var helt ensam om att fatta beslutet. Men blicken Tessan gav mej gjorde att jag slog numret.
Vi hade ju som bestämt att jag var den som måste ta beslutet då hunden varit min mest . Men både Veronica och Henrik visste att det var dags, att jag bara måste ta beslutet.
Oj så smärtsamt. Men hon som jag talade med var väldigt lugn och förstående och hon stöttade mej i beslutet och vi bestämde då att idag, fredag var då hon skulle få gå vidare till hundhimlen.
Vi har nu alla gråtit och pratat och myst sista kvällen och natten med Tessan.
Hon har fått äta vad hon tycker om och egentligen fått göra allt hon bara vill.
Man såg tydligt på henne att hon var på det klara vad som väntade. Dom förstår nog mer än man tror.
Och sen var hon trött och orken tog helt enkelt slut.
Sen låg ju bollen hos oss att se till att hon inte behöver lida mer. För hon har inte varit den glada sprudlande tjej vi var vana vid på länge. Det har försvunnit mer och mer och sista dagarna har hon även gått undan mer och inte velat komma med ut. Förstår att det var tufft med alla nysattacker som kom direkt hon kom ut , även om hon andades lättare efter nysningarna.
Men hon visade oss vägen till rätt beslut genom sitt beteende då hon inte ville med oss.
Och det var just detta som gjorde mej beslutsam att nu måste jag.
Då jag väl gjort det var det som om klumpen i magen lossnade och kom ut i massor av tårar.
Och nån sömn har det knappt blivit sista två nätterna av förståeliga själ , men jag är ju van sova lite.
Men nu är det över och nu kan vi gå vidare. För hur krasst det än är så gör det ju det.
Redan igår började jag leta runt efter kennlar som har just pudlar och om det var nån som har en kull på gång.
För redan då Tessan blev så dålig i nov/dec 2013 så bestämde vi oss för att vi ska ha en ny hund då det är slut . Men inte förrän hon somnat in . För att inte förstöra hennes sista tid hos oss.
Kom så i kontakt med en kennel som har valpar på gång i februari.
Pratade länge med kvinnan som driver den kenneln och det kändes jättebra. Hon var en sån trevlig människa som förstod mej och vad jag just gått igenom och som stöttade mej i att jag gjort helt rätt.
Det kändes verkligen bra efteråt . Att prata gjorde mej mer tillfreds och jag kunde känna lite glädje i all sorg.
Nu har man nått se fram emot.
Man ser ett ljus i mörkret och orkar se att det kommer en ny tid och en ny liten vovve till oss så småningom.
Och jag hoppas och tror att Tessan sitter där uppe på molnet tillsammans med min mamma som tar hand om henne nu och tittar ner på mej och instämmer. Hon har det bra nu .
Min älskade lilla fina , världens bästa pudel Vår Tessan ♥♥♥
Lite råd inför vad som komma skall.
I natt har vi sovit rätt bra , jag och vovven. Visserligen var vi vakna till runt två-tiden och var ut även vid halv fem men det blev sen lugnt till kl. Sju. Så vi till och med jag fick lite sömn.
Så ska man se nått positivt i det hela så har det varit lagom mycket promenader även för gamla tanten.
Då vi kortat sträckan för att vovven ska orka, vilket hon ändå inte gör helt, så har även jag fått min runda kortade. På gott och ont. Det goda är att jag inte får lika ont, det onda är att jag tappar i kondis. Och då även muskelstyrkan.
Men som sagt mindre smärta är också ett plus.
Nu var det ju kallt i morse med hela – 20 grader så vi tvekade lite om vi sskulle ta med vovven ut. Men idag var hon själv lite på hugget och ville ut på promenad. Inte så hon sprang runt som förr direkt men väl att hon visade att hon var sugen på en runda. Så vi klädde oss ordentligt och tog på Tessan både täckoverall och fleecesockar och gick iväg. Som vanligt fick hon fräsa ur nosen så fort hon kommer ut. Det formligen flyger snor ur nosen. Och nu då det var så kallt frös det till is på nosen så vi fick värma med händerna för att kunna torka bort det.
Då hon fräst färdigt kunde vi ge oss av.
Men så dök det upp en med två stycken stora hundar efter gågnvägen och då tittade hon mycket på dom men for inte iväg trots att hon var lös. Men däremot började hon frusta igen och sen var det dags för nya nysattacker.
Hon får inte hetsa upp sej för då kommer det.
Men fördelen var att nu verkade hon få mycket lättare andas då det kom ut så mycket.
Vi gick en riktigt kort idag för att hon verkligen skulle orka men inte ens det gick hela vägen. Än en gågn var det bra henne sista biten hem. Vet faktiskt inte om det gör ont i benen också då hon vägrar gå så där. Om det är så att hon får för lite syre så musklerna tar ont. För det är so slå av på en brytare. Hon bara stannar och tar inte ett steg till.
Jag vet ju hur det kan känns. Då smärtan i benet gör att benen vägrar röra sej och ta ett enda steg till. Då man helst vill lägga sej ner på fläcken. Därför undrar jag om det kan vara benen som gör ont för henne med.
Tog mej ett snack med försäkringsbolaget också idag för att få veta om vad min hundförsäkring täcker och inte. Fick då veta att till en CT har vi endast 5000 kr att använda. Och totalt utan CT har vi endast 6275 kr kvar innan vi är uppe på maxbelopp som den gäller för.
Så vi har förbrukat redan två tredjedelar utan att det gett oss nått.
Ville kolla så man har en hum om vilka pengar man har och vad dom anser är sånt dom betalar för.
Så efter det blev jag på det klara att vårt beslut att inte gå vidare med CT och resa söderut är riktigt. För det är inte värt det om det ändå slutar med en cancerdiagnos som sen gör att vi ändå måste låta henne somna in.
Då är det bättre hon får vara med oss och vi ser till hon får ha det så bra det går och att vi inte låter henne plågas . Tror hon har det bättre så än utsättas för jobbig resa och undersökningar som kanske ändå slutar illa.
Och de pengar vi har kvar på försäkringen räcker bara till en spolning och sövning och det känns också meningslöst då vi inte fick nått resultat förra gången då snuvan var tillbaka dan efter redan.
Så idag känner jag mej mer nöjd med de svar jag fick än igår då det IF sa verkade vettigt.
Att det ibland inte är värt kosta på allt för mycket om oddsen ändå är usla. Utan njuta av den tid vi får och göra det bästa av det.
Diskuterade det med pappa också och han sa samma sak att man måste tänka på vad som känns bäst för henne och om hon inte mår bäst få vara hemma med oss den tid hon har. Han sa att han aldrig hade tvekat om det var Ruff. Inte hade han ens tänkt tanken på op. då han fick sitt diskbråck för ett drygt år sedan. Om han inte blivit bra utan op. hade han fått somna in.
Som ni märker försöker jag blidka mej själv och få stöd för att det vi tänker inte är fel.
Visst kan man lägga ner enorma summor pengar på en hund, och skulle jag räkna ihop allt under dessa åren så är det en ansenlig summa då hon varit en sjuk hund sen hon var fyra månader.
Minst en självrisk varje år ibland två. (2500-5000kr/år)
Men det har det varit värt, vart enda öre, för hon har tillfrisknat varje gång och sen har det gått några månader ibland nästan ett år till nästa gång.
Inte som den här gången då det inte alls blev nått bättre, snarare tvärtom.
Så den här gången blev det helt annorlunda. Hon blev sämre och vi vann inte ett dugg, inte ens en diagnos.
Och vi har en sjuk hund fortfarande.
Nu har vi satt ett tak för hur illa det får bli. Inte sämre än så här. För hon ska orka gå med på promenader även om dom inte blir lika långa som tidigare.
Sen ska hon kunna andas lätt och inte få sämre där heller än hon nu har. För det låter illa ibland innan hon fått nysa ut. Så fördelen med gå ut på rundan även om den blir kort är att hon får tömma nosen på det sega , tjocka snoret ett tag och får andas lite lättare en stund .
Och jag hoppas och tror att hon nog kommer visa när det räcker.
För mellan varven är hon vår glada hund som viftar på svansen även om hon inte skuttar runt och hoppar av glädje längre.
Och inte hjälpte det :(
Jaha.
Inte blev jag mycket klokare för det.
Varför kan man inte få ett enkelt svar?
För att det inte finns nått enkelt svar förstås, men ändå.
Vad ? Ja jag har haft dialog med veterinären och han kan inte säga så mycket. Han har ju inte träffa henne på en månad så det är ju svårt för honom säga om det blivit sämre utan se henne.
Vi ser.
Råden jag fick var att
antingen ta en remiss till Strömsholm för en CT och få en diagnos.
eller köra några ggr med spolning av nosen för att se om man då får bukt med det.
eller beställa tid för en allmän undersökning för att se hur hon mår , om hon lider.
Jag blev inte mycket klokare alltså utan frågetecknen hopade sej än mer.
Idag var en sån dag som var klart sämre. Kunde knappt andas genom näsborrarna på morgonen. Då vi sen skulle ut kom det. Mängder av tjockt segt gult snor. Tog aldrig slut. Hon nös och hon nös. Vi torkade nosen och jag till och med drog ut snor med pappret, segt som det var. Flera dm snor var det nog. Minst 4-5 cm lång snorklumpar varje nysning.
Hon var inte så ivrig ens gå på nån runda idag trots att det är nått hon alltid tyckt så mycket om. Låg bara och kikade på oss då vi nämnde promenad. Men steg sen upp och visade lite att hon ändå ville gå med. Inte med hopp och skutt utan med lite svansvift.
Rundan gick sen bra trots allt men det var rätt tunga ben, både för mej och vovven.
Inte orkade hon ända hem heller utan Henrik fick än en gång lyfta upp henne och bära sista biten.
Och hon som tidigare sprang sista biten hem om hon fick gå lös. Detta spring är helt borta.
Eftermiddagen sen har varit lugn då det endast varit hon och jag och hon har legat på mina fötter och sovit mest hela dagen.
Bara tunn snuva då hon gör det.
Så ännu en dag har gått och vi ser inget ljus i mörkret. Och att få nått klart besked var svårare än jag hoppades.
Det råd jag kommer ta till mej är att göra en allmän undersökning längre fram. Inte just nu . Just för att få veta om hon lider , om inte vi själva kan avgöra det.
För vi ser mellan varven en vovve som är glad ändå och vill så mycket mer än hon orkar.
Och då det glimmar till så känns det svårt sätta ett slutdatum.
Vi får fortsätta som vi gjort hittills och ta en dag i taget och se.
Och då hon inte orkar var hund mer , då är det dags. Hur ont det än gör.
Om jag har sovit dåligt innan Tessan blev sjuk så har jag då inte sovit bättre nu heller. Och nu är inte bara smärtan det stora problemet.
Så jag är rätt slut i kroppen jag med. Benen värker och höft och rygg smärtar ilsket.
Känner mej mer sliten än nånsin.
Och så fort jag blir trött och försöker sova dyker tankar upp som stör mer än smärtan. Tessan finns i mina tankar mer än nått annat.
Så sömnbristen den fortsätter.
Och jag som såg ett program nyss på Tv , Medicin med Mosley, som sa att redan efter en timmes förändring i sömnen så ökar risken för allvarliga sjukdomar.
Så då har jag än en gång fått veta hur illa det nog står till .
Men det får jag hoppas reder sej med tiden. Har ju bara varit så sen i somras så.
Nu är som sagt inte tid för mej utan nu är Tessans väl det enda jag bryr mej om, så är det bara.
En bergochdalbana !
Berg och dalbanan fortsätter.
Det går upp, sen lite ner igen.
Både för mej och för vovven kan man säga.
För mej var det rakt ner igår då jag halkade till under promenaden och det fick jag veta av ordentligt under kvällen. Så det blev till koppla på TENS och den hade jag i flera timmar för att få störa ut bensmärtan. Funkade som vanligt så länge den satt på sen var det lika illa igen.
Tessan däremot hade lite upp igår men var jättetrött sen , Sov hela kvällen utan att ens vilja gå ut förrän jag gick in i sovrummet och kollade upp henne.
Promenaden hade knäckt henne ordentligt.
Och varje gång hon skulle ut fräste hon ur nosen vilket gjorde det lätt att andas. Nått positivt alltså.
Hon sov sen hela natten men var lite orolig och flyttade runt för att hitta bra sovläge. Nästan som jag gör alltså.
Då morgonen kom var hon heltäppt och lätt som när man själv har riktig nästäppa. Så innan vi kom oss ut på promenaden , som hon även idag ville gå med på, så fräste och nös hon ut långa snor/slem grejer. Men det blir bättre då för då kan hon andas bättre direkt.
Men idag var inte hennes ben lika pigga. Inte mina heller men det är en annan femma.
Vi gick en kortare runda därför idag , ca 1 km kortare än igår och i början gick det rätt bra. Hon sprang inte utan gick i lugnt tempo hela vägen till det var en km kvar. Då var det tvärnit . Som vanligt. Så sista sträckan fick Henrik bära henne i omgångar och så fick hon gå en bit men det blev inte många meter förrän hon inte ville gå mer. Så till slut bar han henne hela vägen hem.
Och hon verkar vara nöjd där i famnen och vill inte alls gå ner. Sen hemma på gården var det knappt hon orkade gå in och upp på rampen . Var väldigt trött i sina ben.
Sen låg hon och kikade på oss medan vi gjorde oss redo för att åka ut till pappa. Hon brukar få följa med men då hon inte är så pigg skulle hon stanna hemma idag. Och idag verkade det inte göra nått. Hon brukar annars springa runt oss och visa att hon också ska med.
När vi sen kom hem kom hon och var visserligen glad att se oss men knappast den sprudlande hoppande pudel vi är van att se. Och snoret kom ur nosen med besked.
Det enda som ändå är riktigt bra med henne är hennes aptit hur det nu kan fungera. Tycker man borde äta mindre då nosen är så täppt. Men där ser vi ingen skillnad. Hon visar klart hunger och äter allt vi ger henne.
Just därför glömmer man ibland bort att hon är så sjuk.
Så det är därför beslutet som kommer närmare och närmare är så svårt att ta. Hur vi ska göra.
Vad som är bäst för henne. Hur illa det är egentligen.
Vi vet ju ingenting med säkerhet då hon inte fått nån diagnos.
Vi vet att det förmodligen är nått allvarligt men inte hur allvarligt.
Vi ser hur hon mår och då hon mellan varven visar att hon är den vovve vi vill hon ska vara så blir det extra svårt.
Hoppas nu jag kan få ett rakt besked av veterinären. Hans åsikt och vad han tycker.
En ny dag full av snor.
Ännu en dag full av snor och elände.
Tessan blir inte bättre men har en rätt hyfsad dag idag.
Var pigg i benen då vi trotsade den kalla dan , - 15 grader då vi var ute, inte spring men raska steg ändå. Vi hade tänkt vi går utan henne men hade ine hjärta låta henne stanna inne då hon visade tydligt att hon ville med.
Innan vi ens hann utanför dörren så fick hon nysattackerna och det sprutade flera cm långa snorgrejer ur nosen. Sega och vit/gulaktiga. Fick torka nosen tre- fyra ggr innan vi kom oss ut. Väl ute kom det några nysningar till sen var det nog.
Hon fick gå lös och gick en bit framför oss men sprang inte iväg som hon kunde göra för några månader sen då hon inte var snorig.
Till och med då det kom en annan hund som också gick lös så stannade hon endast upp och tittade på den. Inte en tendens på springa iväg. Så gjorde hon minsann inte tidigare. Då hade hon lagt benen på ryggen och struntat i oss och rusat fram till den andra hunden. Bara en sån sak ser man nu , att hon inte alls är så frisk som vi vill tro och hoppas.
Men i det stora hela gick promenaden bra idag. Hon gick men stannade till med jämna mellanrum och tog en micro-paus och sen gick hon igen några hundra meter stannade upp och gick några hundra meter och så höll det på till vi hade ca en km kvar. Då var det tvärstopp och Henrik fick bära henne en stund.
Men trots att det var så kallt idag så var det ändå inte sämre. Var förmodligen så att pga kylan fick hon fräsa ur det värsta snoret innan och kunde därför andas bättre till det till slut täppt till igen.
Sen idag har hon haft en klar rinnande snuva ur båda näsborrarna.
Så eländet fortsätter.
Men det är svårt sätta fingret på hur hon egentligen mår. Hon verkar mellan varven precis som förr men så kommer nått som visar att det inte alls är så. En balansgång mellan elände och mindre elände.
Men det är inte vår vanliga vovve det är helt klart. Och övergående? Förmodligen inte. Har nu haft besvär med snor och snuva i dryga två månader och sen tre-fyra veckor tillbaka har det eskalerat.
Och backa ? Nä inte särskilt troligt i nuläget. Och då till och med veterinären säger att dom inte kan ge oss mer hjälp så förstår man allvaret.
Så ytterligare en dag har gått och vi hoppas och hoppas. Vet att vi närmar oss ett beslut för varje dag/vecka som går. Hade inte velat vara den som bestämmer. Hade helst sett att nån sa till oss att ge er nu, det blir inte bättre.
Hoppas få råd av veterinären nu på måndag. Att han ger en vink om hur vi ska tänka.
Det blir nog det tuffaste beslut man nånsin ska ta i livet.
Blev i alla fall lite mer sömn i natt. Var så trött att det gick till slut. Även om bensmärtan är värre än nånsin. Går knappt ligga ner . Allt tar ont.
Men fick till sist hela fyra timmars sammanhängande sömn. Inte helt fel.
Var nästan pigg då jag vaknade.
Och även för mej gick rundan bra till jag halkade till på en förrädisk fläck som inte syntes under det tunna snötäcket. Högg till ordentligt i ryggen så nu har jag mer än lovligt ont.
Men som sagt , har inte tid tänka på mej nu. All min tid går åt till grubbla över vovvens välmående.
Tids nog hinner verkligheten ifatt och jag får tid känna efter.
Just nu ligger min fina Tessan vid min sida och sover . Rätt lugnt och stilla förutom att klart snor hela tiden rinner ur nosen och som hon slickar bort det med jämna mellanrum.
Ser så fridfullt ut och låter inte allt för täppt för tillfället.
En dag i taget. I morgon är en annan dag och då kan läget vara ett helt annat.
Det kan vara bra, det kan vara bättre eller så kan det vara sämre.
Bara vänta och se och hoppas på det bästa men vara beredd på det värsta.
Sömnlöst och grubblerier.
En sömnlös natt av många orsaker. Främst då beskedet igår som vi inte ville ha.
Sen då bensmärta och ryggsmärta ovanpå det och sömnen uteblev i stort sett.
Tankarna var många . Låg och klappade och gosade med vovven som låg där vid min sida och nog tyckte jag var lite jobbig som störde hennes sömn.
Hon sov rätt hyfsat själv men vaknade till några ggr för att det blev så mycket snor i halsen så hon var tvungen svälja och tugga.
Eftersom hon lyckades fräsa ur nosen rätt bra sista gången hon var ut på kvällen så var det lättare andas även om det kom klar snuva ur nosen hela tiden. Hon har till och med blivit röd på tungan av allt slickande.
Men hon kunde i alla fall sova. Det var värre med mej. Hade alldeles för ont och för mycket gryller i huvudet för att kunna slappna av. Hade läst en massa på nätet om vad hon kan ha för nått och det gjorde inte saken bättre precis. Men jag vill vara beredd så gott det går . För det ser ju inte ljust ut.
Hoppades nu i morse att det skulle vara bättre men icke. Hon snörvlade och hade sej och tuggade och svalde. Och då vi sen gick vår runda med henne , hon fick ha på sej både täckoverall och tossar på tassarna då hon fryser så mycket, så var det som vanligt nysningar och segt snor ur nosen. Så håller det på till hon vant sej vid den kalla luften och så rinner det tunn snuva resten av rundan.
Vi har idag kortat av rundan för att se till att hon orkar gå den själv och det gick nästan. En bit fick Henrik bära henne men sen ville hon gå själv igen. Så ungefär halva normalrundan verkar hon orka med.
Idag i alla fall trots att det var -13 grader idag. Verkar ju variera hur orken är men idag var det ändå bättre än igår och så gick vi ju endast halva sträckan.
Får nog planera så att jag går en kort runda med henne då jag är ensam för jag kan inte bära henne och sen får jag gå en längre runda själv utan vovven. Känns trist men vi måste ju anpassa oss efter vad hon kan. Och än så kan hon ju gå med även om det inte blir lika som förr.
Sen får vi ta en dag i taget och se om det blir värre eller om det stannar så här.
Eftersom vi inte vet vad hon har så vet vi inte heller hur det utvecklar sej.
Men vi satt uppe länge och pratade jag och gubben för att försöka förstå och för att få ord på sina tankar. Vår lilla vovve som betyder så mycket, inte bara för mej utan för både Veronica och Henrik.
Och då ska ni veta att Henrik inte alls ville ha nån hund då vi , jag och Veronica , bestämde att vi skulle köpa hund. Han trodde nog inte att han skulle bli så hundfrälst som han nu är.
Hon är ju mest min hund då hon är med mej hela dagarna och ligger ständigt vid min sida dag som natt. Hon är mitt sällskap om dagarna då jag är ensam och den som får mej ut trots att smärtan säger ”stanna i sängen”.
Så visst är det här tufft och känslosamt.
Blir ännu värre då vi måste ta beslutet.
Men än en gång, hon ska inte lida för att vi inte vill släppa taget. Den ståndpunkten har jag haft hela tiden.
Ska ha kontakt med veterinären igen på måndag för att höra hur han ser på saken och vad han anser är en rimlig plan. Att en som är expert säger hur vi ska göra och hur vi ska tänka framöver.
Känner att jag vill ha lite stöd där. Så men vet att man inte utsätter henne för onödigt lidande.
För en hund kan ju dölja hur illa det egentligen är tills det är alldeles för sent.
Men det här är inte vår vanliga hund , inte den glada pigga spralliga vovve som vi är van att se. Nu ligger hon mest på sängen . Ibland ligger hon bara och tittar på mej och ögonen ser lite ledsna ut.
Hon tuggar och sväljer och slickar sej runt nosen mest hela tiden.
Och då vi då går ut kommer sen nysningarna.
Varför har just jag sån otur i allt???
Vad har jag gjort för ont?
Är det inte mej själv det handlar om så är det lilla vovven. Och nu är vovven den som är prio ett, jag kommer i andra hand. Så är det bara, min bästa vän är viktigast ♥♥♥
Ingen bra dag :(
Dyster dag idag. :(
Tessan är ännu mer snuvig och snorig idag än sista två dagarna. Och igår kväll kräktes hon.
Hon sover oroligt och vill ut ofta.
Så inte är hon frisk alls.
Vi tog oss ändå ut idag då det blivit bra plogat och grusat och nu inget regn, äntligen.
Tessan ville följa med trots att hon inte alls är lika på hugad som förr. Så vi gick ut och genast kom nysningarna. Det formligen sprutade segt gulaktigt snor ur nosen på golvet, på mattan och sen ute i snön. Stackars lilla vovve. Det lugnade ner sej efter en stund och hon kunde gå i bra tempo.
Mitt tempo vill säga.
Vi gick den långa rundan på fem km idag då det var så bra gå. Vad som då blev var att efter halva sträckan strejkade Tessan. Hon ville inte gå mer. Stannade bara så Henrik fick lyfta upp henne och bära henne en bit.
Sen ville hon ner och gå en stund så vi släppte lös henne så hon fick gå fritt men nått spring i benen var det inte. Hon gick runt och nosade lite ett tag och kom sen och ville bli buren ett tag igen. Så höl det på till vi kom hem. Henrik bar henne ett tag , släppte ner henne och fick sen efter en bit ta upp henne igen. Så idag hade hon ingen ork.
Kan ju bero på att det är klart kallare också och förmodligen täpper till luftrören för mycket. Hon hade ju faktiskt bättre ork då det var plusgrader om man nu ska hitta nått positivt.
Har nu också haft mailkontakt med veterinären och han är som vanligt bekymrad. Tyvärr kan inte dom erbjuda nån mer undersökning . Då måste vi få remiss ner till Strömsholm eller Uppsala för vidare utredning. Och då blir det tyvärr för att leta tumörer.
Inte oväntat svar förstås men inte det jag ville höra.
Har ju förstått att detta inte är nått enkelt , inte som det verkat hittills .
Så nu har vi bestämt oss alla tre här hemma för att vi avvaktar hur det utvecklar sej och ser om hon blir ännu sämre. För utsätta henne för mer undersökning det gör vi inte. Inte då vi vet att det förmodligen kommer sluta illa ändå. Hon ska få vara med så länge vi tycker hon inte verkar lida alltför mycket. Men det får inte bli sämre än idag. För om det här bara var en dålig dag eller inte vet vi inget om.
Det har ju gått upp och ner ända sen hon fick snuvan men sista veckorna bara neråt.
Och hon ska inte behöva lida för vår skull. Bara för att vi vill ha henne kvar.
Nu hoppas vi bara hon kan få vara som hon är och att det dröjer nån tid innan vi är där då vi måste ta beslutet.
Osså fortsätter det :((
Osså regnar det igen . Va F*N. Dom hade ju lovat kallare väder.
Det här skitvädret blir jag snart galen på. Igår var det moddigt idag inte lika moddigt men glashalt då det regnat och blivit rena livsfaran bara gå ut till brevlådan.
Inte hade jag beställt det här .
Hur länge ska det vara ?? Hela vintern eller man kan knappast kalla det här för vinter. Snarare Stockholmsvinter eller nått.
Så inte gick det gå nån runda idag. Bara titta ut så insåg till och med jag att det var kört. För halka runt med rullatorn på hala vägar är ingen höjdare precis. Så då blev man inlåst här idag.
Deppig och sur, som vädret ungefär.
Egentligen var det kanske bra ha halkan skylla på idag då benen inte är på min sida idag efter modd-prommisen igår. Det hugger och viker sej mest hela tiden så det är stilla ryggläge som gäller.
För i natt har det varit ilsket och smärtsamt . Hittade inte nån bra sovställning så det blev väldigt lite på sömnfronten. Vaknade flera ggr under natten den lilla stund jag lyckades slumra till.
Men jag försökte ligga kvar och inte tända lampan för att kanske kanske få till nån timmes vila åtminstone. Men det gick dåligt .
Var förstås väntat. Kände redan igår kväll att det här blir inget bra. Medan jag satt uppe och tittade på Tv hade jag på TENS för att störa bort värsta smärtan i benet men den måste bort då jag ska sova. Får inte ha den på då.
Tänk ändå om jag haft den inopererade stimulatorn som det var tänkt. Då hade jag kanske haft betydligt mindre bensmärta. Om inte den där läkaren punkterat så hade jag kanske haft ett bättre mer smärtfritt liv idag. Det får jag aldrig veta då jag aldrig i livet kommer göra om den grejen. För då det börjar i ryggen och slutar med att borra hål i huvudet så finns det inte en chans att jag skulle väga det igen.
Nä då är det bättre försöka med den yttre stimulatorn även om den inte är lika effektiv.
Nåja det är länge sen nu, hela 8 år i april.
Lika länge som Tessan är gammal. Hon är född den 16 april 2006 och jag åkte med ambulansflyg till Umeå den 17 april 2006.
Kanske det var ett dåligt datum det året. För vi fick ju en krasslig vovve också. Sådan matte sådan hund helt enkelt.
Och inte är hon frisk ännu. Snoret rinner konstant ur nosen. Klart då hon är inne och inte gör så mycket. Tjockt vitt/gult då vi går ut och hon blir för ivrig och försöker springa lite.
Det enda som blivit något bättre är hennes ork men snuva , ICKE det.
I morgon blir det kontakt med veterinären igen. Har ju inget nytt rapportera så vad han kommer säga vet vi inte . Hoppet stod ju till att cortisondosen som vi nu gett skulle fungera men det har inte gett det resultat jag hoppades på.
Bäst verkar hon ha det då hon inte gör många knop utan ligger på sängen med mej och slappar.
Så även om jag nu var frustrerad över att inte komma ut så var det även bra för henne.
Mindre snor .
Så både hund och matte behövde ta en vilodag även om det var högst ofrivilligt för min del. Och Tessan hon vill gå med då vi går även om hon inte springer lika mycket som förr. Hon har blivit som en gammal dam i pensionsåldern . Bara rullatorn som saknas. Hon ska väl matcha sin matte förstås.
Sådan matte sådan hund var det ju. Två gamla kärringar som inte kan så mycket fysiskt.
Moddigt värre ... ;((
Ännu en blöt dag . Plusgrader och nu massor med snöslask. Inte det väder jag önskat precis.
Var S*K*I*T tungt promenera idag. Rullatorn rullade knappt framåt. Fick ta i ordentligt och efter bara några meter var hjulen fulla av snöslask.
Var jag tvungen ge mej ut då kan man undra? Ja det var jag. Det kryper i kroppen av inställda promenader så nu är det bara bita i det sura äpplet och ge sej ut oavsett.
Hade haft en hyfsad natt med riktigt bra sömn, sov väl en 5,5 timme i ett sträck, nästan lite rekord-länge.
Så benen kändes pigga innan vi gick i alla fall. Det tog snabbt slut för smärtan blev så ilsken att det knappt gick ta ett steg. Nu gick vi inte hela sträckan och maken tyckte väl vi borde vänt direkt men jag ville gå en bit längre, som vanligt vann jag, på gott och ont.
Vi gick väl ca 2 km i alla fall. Och det tog sin lilla tid ta sej bara den sträckan. I en dm snöslask är det inte lätt, hade varit bra med lite plogning , undra var dom traktorerna tagit vägen?
Sista sträckan tog vi och satte kopplet på rullatorn så vovven fick gå lös och Henrik hade mej i koppel istället för att dra rullen bakom sej. Då gick det lite lättare och jag orkade ta mej hem.
Måste sett helt galet ut.
Gubbe ut och går med kärringen i koppel :)
Vovven var lite piggare i benen idag redan innan vi gav oss iväg. Lite mer skutt och hopp som det brukar vara. Men snoret det sprutar fortfarande ur nosen så där är det lika illa. Men jag tror cortisonet har gjort andningen lite bättre och därför har hon mer ork. Tyvärr bet det inte på snuvan. Vi ger nu 1,5 tablett idag och i morgon och sen ska vi tillbaka till normaldosen en halv tablett.
För inte är det nån ide` trycka i henne så stor dos när vi inte får den effekt vi hoppats på.
Vi får väl höra vad veterinären säger nu på torsdag då vi ska talas vid.
Om vi ska gå vidare med nått eller om vi ska avvakta och se hur det utvecklar sej. Vill egentligen inte utsätta henne för mer undersökningar då hon verkligen avskyr bli bortlämnad och är så rädd för djursjukhuset. Och om det sen ändå inte ger nått känns det som meningslöst plåga henne.
Hon mår ändå under omständigheterna bra eller hyfsat bra förutom snoret förstås. Och lite ork har hon ändå fått tillbaka efter cortisonchockdosen.
Hur länge det varar återstår att se. Om det var en tillfällig grej eller om det trots allt hjälpte lite.
I morgon börjar vardagen på riktigt då maken börjar jobba igen. Veronica har redan börjat igen , hon har inte varit ledig alla dagar heller som han varit. Så från och med imorgon blir jag ensam hemma igen med vovven. Hoppas det då slutar upp med halkan som dom lovat. För jag har svårt ta mej ut då och när jag är själv måste jag klara det. För som det varit sista tiden har det inte gått gå på gården ens med rullatorn , till och med den har bara glidit omkring i halkan.
Nä nu får det bli ”riktig” vinter . Lite kyla klarar man av, bara klä sej.
Och sen vill jag ha plogat, för snömodden är det värsta jag vet. Och fryser det på nu utan plogning blir det superknöligt och det är inget kul heller. Då ska man studsa fram med rullatorn.
Nu blir det nog en tuff kväll med massor av smärta . Känner redan hur det kommer bli. Kunde inte ens sitta vid bordet och ta en kaffe efter rundan. Benet bara sprättade och högg. Har nu använt TENS i 1,5 timme för att få bort lite bensmärta. Hjälper faktiskt lite grann. Men så tog strömmen slut i den och jag var tvungen ladda den.
Nu lite värme på det för att få bort krampen som drar och klämmer . Nu är det både muskelspänning och kläm på nerven. Dubbelt upp alltså. Snömoddens fel.
Inte mitt i alla fall , för jag har ju inte gjort nått :) Eller? Bara gått där fast jag visste hur det slutar.
Skulle kanske gjort som Henrik föreslog, satt mej på rullen och åkt medan han drog den. Hade väl inte sett knasigt ut eller hur?
Så det var väl tur jag sov rätt bra i natt. För hur natten nu blir vill jag inte veta. Smärtan brukar öka ju längre det går så. Hoppas bara jag får lite sömn. Orkar med smärtan bättre då.
Tretton dagar efter jul.
Måndag och idag Trettondagsafton eller vad det nu kallas. En helt vanlig dag tycker jag då det inte är nått man brukar fira.
Och egentligen är det enda vi firat på riktigt är julen och då endast julafton två ggr. Övriga dagar har varit som vanligt utan större engagemang.
Och bara vi tre här hemma.
Hade väl hoppats få träffa barnbarnen lite då dom var ledig men det har inte blivit av. Dom har haft annat för sej.
Så det är rätt skönt att det blir vanlig vardag igen. Inte för att det gör nån skillnad för mej som alltid är hemma men för dom andra som ska iväg på jobb och utbildning.
Henrik har varit långledig , hela 18 dagar i rad blev det. Behövde han nog så väl. Och att han faktiskt tog ledig är otroligt då han sällan gör det utom på sommaren.
Har varit skönt att ha honom hemma nu då vi har så tufft med vovven och hennes sjukdom eller vad det nu är.
För ännu ser vi inget ljus i tunneln . Snoret sprutar fortfarande från nosen och speciellt då vi ska ut. Då kommer det massor och hon slänger med huvudet för att få bort det från näsborrarna.
Så vad vi nu ska hitta på vet jag inte. Och tydligen inte veterinären heller.
I morse var hon inte ens på hugget då vi skulle ut på rundan. Hon som alltid springer runt och hoppar på oss av glädje då vi ska gå. Idag stod hon bara still och tittade medan vi tog på oss kläderna. Och väl ute så var det som vanligt snorigt värre. Slutar ju efter hon fått ut det värsta men inget spring i benen hade hon idag.
Men hon orkade ändå gå hela rundan och det var ju positivt. Nu har vi minskat till 1 ½ tablett cortison. Ska ha det i fyra dagar och sen ska jag ha en telefonkontakt med veterinären.
Igår tog vi en tur till pappa för att prata lite och se hur han mår. Han fick även alla bullar vi bakat till honom så nu har han så det räcker ett tag.
Har haft lika lite sömn dessa dagar som innan men något bättre i natt ändå. Somnade redan klockan 1 och det är otroligt tidigt i min värld. Annars brukar jag inte somna förrän runt 3-4 tiden.
Men då jag somnade så ”tidigt” så blev det en tidig morgon så mer än 4 timmar totalt blev det ändå inte. Vaknade av smärtan i benet då tabletten slutat verka för länge sedan. Och då var klockan bara 5 . Mörkt och trist ute då det fortfarande är disigt och plusgrader. Var tusan är den riktiga vintern.???
Nån minusgrad och klart väder ligger på önskelistan.
Gärna lite nysnö som fastnar på dom hala vägarna så vore det perfekt.
Önska kan man väl få göra i alla fall.
För det hala gör att man inte kan gå som vanligt och det gör rygg/bensmärtan ännu värre. Det går gå bara för att jag har rullatorn hålla i annars hade jag inte kunnat gå alls. Vill inte använda broddar då det inte känns bra i ryggen då jag går med såna. Vet inte om man går annorlunda då men ont tar det i alla fall.
Har väldigt mycket ”hugg” i höft/ben /ryggslut bara för att man nog spänner sej omedvetet. Till oc med i viloläge kan det hugga till.
Mitt i allt sprättar det till och höger ben flyger upp . Obehagligt och smärtsamt.
Så därför så hittade jag på att idag ska jag baka lite igen. Väldigt bra ide då smärtan är som värst, eller inte?
Kanske inte så smart men det blev en kaka i långpanna ändå. Det var bara lite pyssel med den med pressa apelsinsaft och hacka choklad och chokladen hackade Veronica åt mej. Sen sköter den sej själv i ugnen och så var det gjort. Hade lite blockchoklad och gamla apelsiner som behövde användas upp.
Det var inte så värst ansträngande. Fast det hade nog varit bättre lägga sej på värme för att slappna av och få bort lite kramp. Men gjort är gjort. Nu har vi en god kaka till kvällskaffet .
Ingen ljusning i sikte :(
Efter två rent urusla nätter med lite eller ingen sömn alls så är man inte direkt pigg. Inget ovanligt i och för sej. Men somna först vid 4-tiden på morgonkvisten är väl inte direkt nått jag kan rekommendera. Och sen bara slumra till i en till två timmar är inte heller nått som nån borde eftersträva.
Men sova har varit rent omöjligt.
Många orsaker denna gång. Vädret med regn och rusk gör sitt till så vädersmärtan är ilsken som F*N-
Smärtan i övrigt efter kämpat sej runt på hala vägar en annan. Sen oron för lilla Tessan ovanpå det.
Summan blir alltså hjärnan går på högvarv och kan inte komma till ro. Och det gör i sin tur smärtan ännu värre och sen går det inte sova och smärtan värre osv...
Vi har ju travat runt på morgonen på normallånga rundan även om det inte varit bästa föret. Men bara sitta inne hela tiden gör en galen. Och jag behöver mina rundor så väl . Även vovven har fått gå med då hon inte vill stanna inne då vi går iväg.
Men snuvan den ger sej inte. Och nu är det tredje dagen med hög cortison-dos. Ingen som helst förbättring.
Bara nu i morse då vi skulle gå så började hon nysa direkt hon kom ut på bron och snoret rent av sprutade ur nosen. Det bara flög snor runt henne och hon skakar febrilt på huvudet för att bli av med det. Och säger jag åt henne att jag ska torka nosen kommer hon direkt och låter mej göra det. Är nog skönt få lite hjälp bli av med klegget.
Så nu kan man då vara säker på att det inte är astma/ allergi heller. För om det vore det borde cortisonet ha fungerat, eller?
Så var detta slutar det vill jag inte ens fundera på.
Fast enligt maken så har jag nog haft oroliga drömmar den korta stund jag ändå sovit. Han sa att jag verkat ledsen och orolig i sömnen och gnytt och haft mej. Kommer inte ihåg vad jag isåfall drömde men det är nog lika bra det.
Men visst, oron sitter som en klump i magen.
Så idag då vi promenerat vår runda i slask och duggregn och plusgrader så bestämde jag mej för skingra tankarna med lite bullbak.
Inte bästa formen för just det men när är formen nånsin det så säg.
Sagt och gjort . Blev till och med två bulldegar. En lyxigare variant som heter Dansk Smörkaka som jag fått recept av en arbetskamrat för många år sedan. Sliskigt söt och god är den. Sen blev det en helt vanlig bulldeg som skulle bli kanelbullar till gamle far. Är lite trött på hans torra köpes-bullar. Inte goda alls.
Veronica hjälpte till så det gick bra trots att jag hade väldigt ont i ryggen och benent. Och inte blev det bättre efteråt heller. Men jag fick åtminstone lite annat att tänka på för en stund.
Fast nu så här efter nån timme så är det inte så kul. Smärtan är ilsken och jag är spänd som en fiolsträng. Slappnar jag av tar det ännu ondare , känns det som.
Blir ligga på värme nu ett tag innan det blir TV-time.
Sen på med TENS så det går sitta en stund.
Hur det sen ska gå att sova är en annan femma . Får väl hoppas jag är tillräckligt trött. För tillräckligt med smärta har jag då.
Och inte blir det bättre då man inte får nån sömn precis. Hjärnan får ingen vila och inte kroppen då heller.
Så nya året börjar inte precis på den ljusa sidan om man så säger. Bara elände, både med vovve och matte. ;((
Bekymmer , bekymmer :(
Bekymren fortsätter även på nya året .
Jag hade hoppas få ett svar då veterinären ringde , vilket han gjorde i morse. Men inte blev jag mycket klokare nu heller. Han sa att bakterieprovet var negativt, enda bakterie dom hittat var en som hundar normalt har fast hon hade något förhöjt där. Sen var även provet som skulle se om det var svamp negativt.
Så vad hon har är fortfarande ett stort frågetecken.
Han kunde inte ens säga vad han tror då även han står frågande till hennes snuva.
Nu bestämde vi att vi åtminstone ska försöka med en kur med hög cortison-dos för att se om det kan lindra symtomen.
Jag ska ge henne 3 tabl. I fyra dagar och sen 1,5 tabl. I fyra dagar för att sen prata med honom igen .
Visserligen är det inte bra ge höga doser med cortison men vad har vi för val. Vi måste försöka med nått. Och sen får vi se vad det blir av det hela efteråt.
Om det fungerar borde hon svara ganska omgående på behandlingen för det har hon gjort tidigare då hon fått hög dos för levern och annat. Hennes normaldos cortison är Han annars en halv tabl. Per dag så det är en markant ökning.
Vad som händer om det inte fungerar vet jag inte. Vi skulle diskutera det nästa vecka då vi ska pratas vid för att se hur och om vi går vidare med mer undersökningar. Han pratade då om att göra mer röntgen av nosen , då en DT eller göre en endoskopi av luftvägarna men det är inget bestämt ännu. Först ska vi se om cortison-dosen hjälper nått.
Sen avgör vi om vi ska utsätta henne för mer.
Känns inte okej utsätta henne för hur mycket undersökningar som helst heller då man inte vet om det är till nån nytta. Hittills har det ju inte gett nått resultat, snarare tvärtom.
Så klumpen i magen växer och det blev inte mindre bekymmer än innan han ringde. Inget besked i positiv riktning. För faktum kvarstår att vovven är lika snuvig som innan vi åkte in och spolade nosen , nästan som om det är ännu värre nu än då.
Efter han ringt så tog vi ändå vår runda för sitta inne och fundera var inte så kul. Även vovven var ivrig komma ut även om det blev väldigt mycket snorande första stunden. Det lugnar sej efter ett tag och vi kunde gå som vanligt. Var tungt på sina ställen idag med men bättre än igår då det ändå blivit lite nedtrampat på vägarna vi brukar gå efter.
Gick långa rundan idag med då jag kände jag behövde få skingra tankarna lite en stund. För trots allt så är det skönt komma ut och röra sej även om det inte är bästa vädret idag med blötsnö/regn.
Vovven orkade nästan hela rundan idag men sista biten fick gubben plocka upp henne och bära henne då hon vägrade gå mer.
Då vi hade haft lite hundvård igår med klippning och sånt så hade jag väldigt mycket hugg i ryggen idag. Men det får jag ta då jag ju vet att jag gjort nått för att förtjäna den huggsmärtan. Inte helt bra med vovveklipp just då man släpat sej fram i snömodd innan . Men hon var så långhårig och då hon dessutom har en stor rakad fläck på ryggen efter borttagning av en knöl så såg det bättre ut då vi klippt bort det övriga lite. Fortfarande syns den rakade fläcken men den är inte lika markant då resten blivit kortare också. Och även om hon är sjuk så kan hon få vara lite fin. Lilla gumman.♥
Däremot kan jag faktiskt stoltsera med en bra eller åtminstone hyfsad natt som jag sovit riktigt bra. Somnade redan vid halv 2 och sov till kvart över 6. Inte illa pinkat om man så säger. Vaknade av att det var dags för ny dos medicin . Gick sen inte somna om men var ändå rätt så pigg.
Fast smärtan den är konstant . Inte bättre , kanske lite värre idag än igår men det vet jag ju varför så.
Bara bita ihop och inte känna efter. Nu är det fokus på vovven istället. Mitt egna kommer i andra hand.
Hoppas hoppas nu att det funkar med cortison. Vårt enda hopp just nu. Håller tummarna allt jag kan. Vill ha min vovve frisk.
Nytt år, blir det ett bra år månntro??
Nytt År igen. Vart tog förra året vägen??
Åren bara rinner iväg , fortare för varje år. Månntro om det har med åldern göra att ,man tycker det går så fort.?
Gårdagen, nyårsaftonen , firades i stillhet bara vi tre här hemma. Och vovven förstås.
Vi är oftast ensamma numera sen jag skadade ryggen för 12 år sedan. Enklast och skönast.
Vi åt en god middag med gott att dricka till.
Kvällen sen såg vi film och sen då tolvslaget kom blev det skicka iväg några rislyktor. Vi kör sådana numera då vi har hund . Inte för att hon bryr sej direkt.
Hon är rädd för mycket här i världen men smällare och raketer bekommer henne inte alls. Hon låg på sängen och myste hela kvällen. Och inte ens då hon skulle ut och rastas brydde hon sej nämnvärt. Möjligen tittade till då det small men återgick sedan till det hon skulle göra. Skönt att nått fungerar bra med lilla vovven.
Annars är det allt annat än bra med henne.
Hon snorar värre än nånsin och nyser och frustar. Ingen som helst bättring på den fronten.
Så om året nu slutade illa med besked för henne så hoppas jag det ska vända och bli en bättre
början . Först och främst att vi får ett besked om vad hon har och om vi kan få nån hjälp för hennes problem. Är fortfarande så ovisst och jag har hela tiden en klump i magen för vad som komma skall.
Hoppas han ringer nu torsdag eller fredag. Känns som en evighet av väntan och oro.
Vi har ändå tagit oss ut på promenader dessa två dagar. Igår var det -10 då vi gick ut och vi hann innan det började snöa. Vi gick då hela långa rundan och det var skönt komma runt då det varit si och så med det sista veckorna.
Har väldigt ont i rygg/ben men bara få gå och röra sej gör att man inte tänker lika mycket . Min favoritsysselsättning är just detta med promenader. Det enda som funkar oavsett hur ont det gör. Går glömma för en stund och bara njuta av nuet och den friska luften.
Däremot var det lite jobbigt igen för vovven. Först så nyser och frustar hon ett bra tag för att sen kunna gå en stund utan större problem. Men efter ett tag tar orken slut och vi blir tvungen bära henne en bit så hon får vila och sen orkar hon ta sej sista biten hem. Förmodar att allt hör ihop med hennes jobbiga snuva och att hon har lite tungt med andningen. Men vi får ju ha henne ute som vanligt då hon enligt veterinären. Skulle visst bara vara bra röra på sej även för henne. Åtminstone så länge hon själv vill.
Idag då vi skulle gå vår runda så hade det ju snöat rätt mycket under gårdagen och natten. Visserligen hade dom plogat men som vanligt var det uselt plogat. Det var spårigt och låg kvar cm med snö efter vägar och gångstigar. Så det var tungt skjuta rullatorn framför sej och tungt för benet som jag släpar. Men tjurig som jag ju är så ger jag mej inte. Jag skulle runt hur dj***la jobbigt det än var.
Och vi kom runt till sist. Tog väl rätt lång tid då vi var tvungen stanna till några ggr för benet ville inte som jag ville utan gav vika ett antal ggr.
Sen blev det även idag bära vovven , i dag två ggr . Lilla stackare. Var ska det här sluta??
Som vanligt har nätterna varit rätt sömnlösa men det är ju knappast nått nytt.
Sov väl ändå hyfsat i natt, med mina mått mätt. Blev ca 4,5 timme och det är väl inte så dumt.
Men om man såg på nyheterna igår så är det ganska illa. Såg där en studie dom gjort om just sömn och sömnbrist. Där visade det sej att endast EN natt utan sömn skadar hjärnan. Har läst det tidigare också så med tanke på det så kan man undra om man har nån hjärna kvar överhuvudtaget.
Lika bra inte veta. Men kanske inte konstigt man känner sej både trög och dum allt som oftast.
Nåja det det kanske löser sej i framtiden. Nytt år så kanske det blir ett bra år till slut.
Bara det blir bra med Tessan också så hade det varit skönt. Vill inte att min vovve ska lida och bra det mår hon inte nu.
Positivt tänkande kanske kan hjälpa på alla plan. Så kanske både jag och vovven kommer på rätt köl. Hoppas kan man ju alltid.
Gott Nytt År.
