Dagen efter ….dagen efter snöovädret som drog in igår.
Stod i valet och kvalet om jag skulle ut eller ta bandet.

Medan maken började med snöröjningen så funderade jag. Bestämde sen att det fick bli rundan ute i alla fall. Smart ?? Kanske inte direkt. Visst var det plogat på sina ställen men inte överallt där jag brukar gå. Och där det var plogat var det ändå rätt moddigt och dant. Dom som kör traktor här i byn är inte duktig precis. Lämnar alldeles för mycket kvar som ligger löst.

Sen säger dom ju att dom prioriterar gångvägar. Skitsnack skulle jag säga. Inte här i alla fall.

Hälften av gångvägarna var helt oplogade.

Även bilvägen var spårig och knölig. Så det blev ett enda stånkade och stönande ta sej runt. Gick på ren och skär vilja .

Men hornen kom fram och tjurskallen gick så klart hela rundan som till och med blev längre då ja var tvungen gå lite omvägar då det inte var plogat .

Tid tog det . Brukar väl ta en timme men idag tog det en timme och en tjugo minuter. Var helt färdig då jag kom hem . Benen höll inte på gå framåt sista km. Fick försöka tvinga dom ….ett steg i taget. Kom hem men innan dess han gubben ringa och efterlysa mej. Han trodde jag ”kollapsat ” nånstans då det tog så länge.

Nåväl jag och vovven kom hem i ett stycke så det gick. Men det var en slut tant kan jag säga.

Var väl inte det smartaste att ge sej ut då gårdagens runda också var tuff. Den knäckte mej rätt rejält och då jag hållit på ett tag i köket igår så föll jag. Benet bara vek sej och jag damp i backen som en geleklump. Hann inte ta tag i nått så jag slog mej i höger knä som först tog i. Och jag som har problem med vänstra knäet. Inte det bästa man kunde göra.

Så nu tar BÅDA knäna ont. Och varför inte? Allt annat tar ju ont så lite mer gör väl ingen skillnad?

Kunde knappt gå sen men på morgonen idag funkade det rätt hyfsat så det var därför jag utmanade mej själv att gå rundan. Vägrade ta gåbandet istället. För det är sååå tråkigt.

Nå nu är det gjort och egentligen så är jag rätt nöjd med mej själv. Jag lär inte smärtan vinna .

En seger om än smärtsam sådan.    

Kanske inte det mest genomtänkta men va fan . Lite jävlar anamma finns det trots allt i den gamla kärringen. På gott och ont ….mest ont.

Så nu blir det ligga resten av dagen och vila den slitna gamla kroppen så jag är ”fit for fajt” i morgon igen. Hoppas jag.

Känns faktiskt skönt i all smärta att man klarat av det. Jag kanske inte borde utmana mej så mycket men jag vill så mycket mer än det här.

Är så less på att smärtan tar över .

Är så less på att inte kunna göra det jag vill.

Är så trött på att ha ont.

Är trött på att bli ”dum” av smärtan.

Är rätt trött på allt egentligen.

Men tjurskallen i mej låter det inte vinna .

Det gör ont , men det får göra ont. Mitt liv består ju av smärta och sen mer smärta och nån enstaka gång lite mindre smärta. Gäller bara hitta det mest humana smärt-tillståndet som jag brukar kalla ”normal-ont-läge”

För tillfället är det läget långt borta, men jag kämpar på. Jag kan inte ge upp. För då borde jag gjort det för länge sedan.

Smärtan kommer smärtan går men lite smärta alltid består  

  MIN BÄSTA VÄN OCH DEN SOM FÅR MEJ MÅ BRA TROTS ALLT

Så var den avklarad....den årliga kontrollen och allt sånt.

Hade läkarbesöket tidigt i morse, så det blev ställa mobilen på ringning. Skulle vara där redan kl 8 så det var bara pallra sej upp och göra sej klar. Inget springa runt i morgonrock på morgontimmen.

Hade en plan att jag skulle få skjuts dit och ta med rullatorn och ta promenad hem med det gick åt skogen. Snön vräkte ner så det var bara glömma.

Trist då kan jag inte ens ta rundan hemma heller....blir sur-gåbandet :(

Tar bara till det i nödfall och idag är en sån ”nödfallsdag ”.

Tillbaka till läkarbesöket så var det som det brukar vara och han undersöker lite och kollar allmänt hur jag har det. Jag tog upp mina eviga förkylningar men där kunde han inte annat än säga att proverna såg bra ut så det är nog bara så att jag haft ett dåligt år denna gång. Och att det faktiskt gått många sega förkylningar som suttit i i flera månader. Mina vita blodkroppar var normala. Alla övriga värden såg också fina ut så medicinerna funkar. Däremot kollade han lite extra på sköldkörteln då en läkare i somras tyckt den var lite stor. Han tyckte det såg normalt ut och jag ligger ju bra till i värdena så det var inget bry sej om just nu.

Däremot var ju knäet mitt största problem för dagen. Det vänstra. Högra sidan är ju normalt att den smärtar men inte vänstra. Ville jag skulle träffa sjukgymnasten för vidare utredning om det och sen om hon tycker det behövs en röntgen. Kan vara allt från artros till korsbandsskada mm.

Beror som jag trodde på att benet på vänster sida får ta mer stryk än höger pga överbelastningen.

Inte oväntat förstås att det kommer nya krämpor då man inte står och går som man ska.

Tog även upp min viktuppgång som stört mej sista året. Små kilon som smyger sej på utan att jag ändrat matvanor eller så. Han menade att det förmodligen har att göra med klimakteriet i kombination med medicinerna som jag har som också ger lite viktökning. Men han tyckte det inte var nått bry sej om och menade att det inte syntes särskilt mycket och att det var ”trivselvikt”. Jag håller inte med , det stör mej att jag inte kunnat hålla min vikt som jag hållit rätt konstant i många år. Nu har 4-5 kg kommit smygande och lagt sej där man helst inte vill ha dom, på höfterna och midjan. Nåja men ämnesomsättnignen såg bra ut så han menade att det nog inte var nått fel direkt.

Och lite ”tanthull” är bara bra då man blir äldre för det skyddar skelettet.

Jag får väl försöka äta än mer rätt så det inte blir mer ändå.

Om jag hade kunnat gå mer , två rundor som jag kunde tidigare kanske jag kunde gå ner igen. Nått kilo kanske. Men än så länge funkar det inte. Smärtan hindrar mej och om jag försöker tvinga mej så blir det tvärnit och då kommer jag inte ut på en enda runda. Så bita i det sura äpplet och acceptera läget som det är. Kanske släpper det och jag kommer igång trots allt.

Vem vet. Den som lever får se.

Nu ska jag bara beställa hem alla mediciner som jag fick förnyade recept på. Var 10 stycken preparat som blev utskrivet. Och nu behövde jag inte bråka för att få min narkotikalassade heller. Han skrev ut tre askar på en gång så jag slapp få ett pappersrecept som annars behövs för att få flera uttag på just den. Har två typer narkotikaklassade. En som jag tar dagligen och en som jag tar då jag inte står ut mer . Med smärtan alltså.

Bäst ta ut alla nu då mitt frikort går ut om två veckor. Blir så dyrt annars. En medicin är riktigt dyr....kostar 685 kr för 58 tabletter och den tar jag 2 per dag av.

Måste passa på....tids nog får jag punga upp med slantarna ändå.

Sen var även patientavgiften höjd...med 30 kr till 200 kr. Och det bara för att unga under 18 år ska få gå gratis till akuten och jouren. Vi kroniskt sjuka får betala det.

Att unga får gå gratis på VC har jag inget säga om men akuten och jouren är lite överdrift,en öroninflammation kan vänta till dagen därpå. Har haft tre barn själv som var mycket sjuka som små och det var sällan och aldrig jag behövde gå till akuten eller jouren med dom. Kunde alltid vänta till VC var öppen.

Men nu har dom gjort så och jag får vackert betala. Även till sjukgymnast är det höjt....från 100 kr till 125kr.

Tur man fått sån stor löneökning.....114 kr räcker nästan till ett sjukgymnast-besök . Och att jag har råd att betala.

Söndagen bjöd på hyfsat promenadväder....endast – 9 grader och knappt nån vind. Tyvärr ingen sol men man kan väl inte få allt.

Tessan och jag var ute redan kl. 9 på vår runda . Med skön musik i öronen så går det som en dans.

Provade ha Tessan utan sockar på framtassarna men vi kom inte långt innan hon protestetrade och vägrade gå. Då hade det fastnat grus och is mellan trampdynorna så det var bara krypa ner på marken och trä på sockarna ( hade med dom i fickan utifall).

Gick lätt få på dom idag då hon villigt stoppade i tassen. Frös nog . Bortskämd som hon är.

Sen kom det jobbiga. Jag skulle ta mej upp igen. Det är ett helt företag ta sej upp. Ner komme rjag alltid men upp....då tar det stopp. Då jag endast kan stödja ordentligt på vänster ben ….som nu har ett knasigt knä....så är det inte lätt kan jag säga. Utan rullator att hålla mej i hade jag ALDRIG tagit mej upp. Då hade jag vackert fått sitta där tills det kommit någon och hjälpt mej upp. Men nu hade jag ju rullen så till slut kom jag upp.

Brukar undvika gå ner på knä då jag är ensam eftersom jag vet att det blir problem. Men vad gör man inte för sin älskade vovve. Inte ska hon behöva ha ont om sina små tassar.

Eftersom jag var ute så tidigt så väckte jag upp Veronica då jag kom hem. Bestämde att vi åker ut till pappa en sväng ändå. Hade tänkt spara det till i morgon då Henrik är ledig men tänkte att om hon kör kan vi hålla på traditionen och åka ut söndag som vanligt.

Måste ha skjuts då jag som sagt inte kör själv mera.

Är nu ganska exakt 3 år sedan jag körde sist och då fick ringa hem och be dom komma och köra hem bilen åt mej. Mitt ben höll inte för bilkörning. Trist . Saknar det mycket.

Tur man har rätt villiga chaufförer som kan köra mej om jag vill.

Eftermiddagen blir slapp och vi latar oss och äter frysta färdiga pizzor till middag. Brukar skippa matlagningen på söndag och endast äta rester eller nått färdiglagat. Vill ha en dag i veckan utan krav på matlagning.

Igår däremot gjorde vi en supergod rätt. En fläskytterfile som jag först helstekte i ugnen för att sen då den vilat ett tag skar upp i skivor och la i en ugnsform och hällde över en god sås gjord på fond, creme fraiche och soja. Strösslade på knaperstekt bacon och smulade på mozzarellaost. Gratinerade sen den och åt till det potatiskroketter.

Var som en riktig lyxmiddag. Var helt otroligt gott. Såsen var jättegod. Creme fraiche i sås passar verkligen till fläskkött.

Hade hittat receptet i en veckotidning och tyckte det lät gott. Och det var det ju också.

Skulle egentligen vara fläskfile men jag gillar fläskytterfile bättre. Smakar mer och ger mer kött för pengarna.

Helt klart en rätt jag skulle tänka mej bjuda på vid en middagsbjudning.

 

Imorgon blir det den årliga besiktningen av en gammal sliten gumma. Hoppas jag går igenom och slipper ombesiktning.

Får väl försöka komma ihåg allt jag tänkt fråga om , vilket inte alltid är så lätt. Som tur var är han , min läkare, en sån person som ger sej tid lyssna och prata med sina patienter. Tittar inte på klockan utan det får ta den tid det tar.

Får väl se vad han säger om mitt knä och mina höfter som också börjat bråka med mej.

Sen höra hur det är med min hälsa då jag haft väldigt mycket infektioner sista halvåret.

Borde få svar på alla blodprov jag tog förra veckan.

Blir nog bra med det. Får åtminstone komma varje år utan att jag behöver beställa tid själv. Blir alltid kallad så det känns bra. Då vet man att dom inte tappat bort mej.

Ytterligare en helg i långa januari har passerat.

Måndag och vardag för arbetare och skolelever. Maken jobbar em och dotter börjar på LTU igen efter lång julledighet.

Så bara vovven och jag hemma.

Blev en tidig morgon med klockan på väckning för jag hade faktiskt en egen tid att passa. Hade tid för blodprovstagning redan kl 8 så det var bara stiga upp och göra sej klar tidigt. Inget vanligt för mej som normalt kan strosa runt hur länge jag vill i morgonrock. Inte för att jag brukar göra det , men jag kan om jag vill.

I normala fall så är jag på benen och klädd för promenad senast 9 eller ibland hinner det bli 9,30.

Fick lämna tre rör med blod för alla prover och medicincheck inför årliga besiktningen nästa måndag. Då blir det också stiga upp tidigt.

Blev sen ingen runda idag då jag hostat rätt mycket i helgen och det är kanske läge för en vilodag. Lite hosta brukar inte hindra mej men idag kände jag för lite vila. Har gått hela helgen trots både hosta , värk i höft och ben , och ont i nacken.

Har fått ont i nacken sen i fredags. Vet inte att jag gjort nått som borde gett mej ont där men va fan varför ska jag inte ha ont i nacken då jag har ont överallt annars. Lite mer eller mindre spelar väl ingen roll. Misstänker lite att förkylningen spelar en viss roll. Smärtan har flyttat runt lite skumt. Från höfterna till bröstryggen och skuldrorna och nu nacken.Har inte nån annan logisk förklaring till detta. Det är ju inte mina vanliga smärtor utan nått helt annat. Får väl se om läkaren kan ge mej nått svar på eländet. Förkylt har det varit i snart två månader till och från. Har aldrig släppt helt utan bara börjat om och om igen.

Less på snyta sej en kvart varje morgon för att rensa snorhornen.

Får se om jag tar mer än en vilodag. Skulle kanske behöva det men vill inte. Var nog tufft komma igen efter december månads snöande som gjorde det omöjligt ta sej fram. Har inte hoppat över en enda dag nu i tre veckors tid , utom idag då. Vill inte ramla tillbaka för femtioelfte gången.

Kände ju att orken kommit tillbaka så sakta om än smärtsamt. Men hade en förhoppning om att det ger sej vartefter. Förhoppning alltså.

Än har det inte gett med sej och det har varit tungt om vartannat. Smärtsamt och tungt.

Smärtan stoppar oftast inte mej men orken. Då benen är tunga som bly är det inte lätt ta sej fram.

I helgen var det en dag då det var plusgrader och det var så skönt ute. Men en smolk i bägaren var min ork. Den bara inte fanns där. Henrik fick putta mej i alla backar, och då är det inte särskilt brant. En ”normal” människa skulle skratta om dom såg det. Men nu är jag ju inte normal i den meningen. För mej är det som ett brant stup som ska bestigas. Speciellt med tunga ben.

Förhoppningsvis kan jag få en förklaring till min dåliga ork nästa måndag.

För det är inte smärtan som är värst utan saknaden av ork.

Fick äntligen träffa mina barnbarn i fredags . Har inte sett dom sen jul då dom jobbar och barnen jämt är sjuka. Blir rätt sällan dom har tid med att komma förbi.

Är väl så som många säger att det är roligare vara mormor än vara farmor.

Även Andreas var här en stund så vi fick lite trevligt sällskap en stund.

Helgen i övrigt var inte särskilt händelsrik .

Var som vanligt ut till Kallax på söndag för att umgås med pappa en stund och få se lite annat än hemmets väggar.

Veckan nu bjuder inte på nått speciellt så jag ska försöka ta mej in till stan nån dag med bussen bara för att komma hemifrån en stund. Var ett tag sen sist jag bara strosade runt där.

Kanske göra i ordning lite semlor också till helgen. Har redan bullarna bakade så dom ska endast fyllas med mandelmassa och grädde.

Göra färdigt mer av mina bilder som finns inscannade men inte redigerade. Då nacken tagit så ont har det inte gått fortsätta.

I morgon får det bli nya tag och promenad igen Går inte lägga sej ner och tro det går framåt. Bita ihop och inte känna efter är vad som gäller. Förkylningen verkar inte vara lätt bli av med så den får väl komma med den med.

Nu blir det koka upp lingonen jag har kvar till sylt så kanske det räcker fram till i höst då det går plocka mer. Min sysselsättning idag. Måste roa mej med nått.

Idag var det kallt...riktigt kallt. Minus 26 grader är i kallaste laget.

Tvekade länge hur jag skulle göra med min runda. Kom fram till att det var för kallt för vovven att gå i sån kyla nån längre stund så det blev till att krypa ner under täcket igen. Vovven med.

Kände också att kroppen kanske behövde en vilodag då det varit så smärtsamt sista tiden.

Vill egentligen inte hoppa över den dagliga rundan då jag nu kommit igång så bra men ibland får man strunta i sina principer och ta ett brejk.

Bara det inte blir för ofta. Så lätt trilla tillbaka och få starta från botten igen.

Tog inte heller gåbandet då jag fått lite ont i mina höfter, i båda till på köpet. Högra är jag van med men nu har även vänstra börjat ge sej till känna.

Alltid dyker det upp nått nytt.

Blev alltså en stilla lugn förmiddag inne och kylan den håller fortfarande sitt grepp om Norrbotten.

Gav därför mej ut i alla fall på en kort runda då maken vaknat efter sitt nattskift.

Vi gick endast 2 km i kylan då vi tänkte på vovven. Hon är så frusen av sej och även om jag har kläder och sockar på henne så verkar hon frysa lätt.

     

Och att gå en runda utan henne var inte tänka på. Hon kräver att få följa med då hon är van med det.

Var rätt kallt om kinder och näsa men ändå rätt skönt på nått sätt.

Bara komma ut i friska luften , och frisk det var det med besked, är nått som gör mej nöjd och glad. Sen att det faktiskt var solsken idag gjorde ju inte saken sämre.

Men det var som sagt – 24 just då så det blev kallt om rumpan trots att jag hade yllekalsonger och hellyhansen under täckbyxan. Och då jag blir kall så vill inte benen vara med. Trögt och segt blir det. Stel som jag är i vanliga fall blir knappast bättre i kylan. Men en liten runda kändes bra ändå. Då är inte hela dagen bortkastad.

Hoppas nu på mildare väder men helst ingen snö. För om det kommer snö blir jag tvungen ta till gåbandet igen och det funkar så dåligt. Inte själva bandet men jag . Jag släpar ju ena benet i normala fall och det går inte göra det på bandet. Då ramlar man. Så jag är tvungen lyfta det eländiga benet och får så ont efteråt.

Ska nog ta ett snack med läkaren då vi träffas just om mina utökade smärtor.

Det som kommit i knät och nu i höfterna.

Viss smärta vet jag att det kommer från snedbelastningen men höftsmärtan är ny.

Kan ju vara kylan som spökar men det skadar inte fråga om råd.

Sen måste jag nog ta upp det att smärtan blir så intensiv på kvällen . Har kunnat sitta som jag sitter nu framför TV-n men numera får jag sån smärta att jag ibland är tvungen lägga mej ner. Förstår inte varför det går halvligga i min säng som går att höja i både rygg och fot men inte i soffan som har relaxfunktion som också gör att jag halvligger . I sängen som jag använder på dagen går det att halvsitta hela dagen utan att smärtan för den skull ökar. Kanske kan jag slappna av mer där, vet inte.

Eller är det åldern som tar ut sin rätt....den slitna värkande kroppen har fått nog 

Men nu då det går mot ljusare tider så blir åtminstone humöret gladare.

Man längtar ut och under mina rundor så har jag minst ont . Så länge jag inte tar för stora steg och inte försöker gå för fort vill säga. Bäst är då jag går själv med vovven för då håller jag mest lagom fart. Med lite skön musik i öronen och solsken på himlen då mår jag som allra bäst.

Visst är det bra med sällskap också på rundan men ibland går det lite för fort. Och dum som man är så försöker jag hålla den farten så gott det går men till slut blir jag alltid tvungen säga stopp.

Då börjar det ta ont och benet vill lägga sej ner .

Men självklart är det skojigare med sällskap , inte snack om saken. Att promenera är avkopplande och man hinner avhandla många ämnen på den timme det brukar ta.

Då jag går själv så avhandlar jag mina egna problem i huvudet och det är avstressande och skönt.

Bästa medicinen då man behöver tänka.

Nu dag nya möjligheter ….eller??

Kallt men ingen sol. Alltså inte lika inspirerande ge sej ut men det är bara klä sej och masa sej r sängen. Går inte ligga här och muttra och tycka livet är pest. Inget blir bättre av det.

Smärtan är fortfarande rätt olidlig i benet och ryggen men vad göra. Bara bita ihop och låtsas som det regnar. Eller snöar kanske vore bättre ordval i januari med – 16 grader .

Men det hjälper inte gnälla. Inget blir bättre av det. Men ibland då humöret inte är på topp så måste man få gnälla. Fast då jag kommer mej iväg på min runda med vovven och med ljuv musik i örat så går det så bar ändå. Då glömmer man bort det trista för en stund och kan njuta av att göra det jag tycker om. För jag tycker om promenader. Har alltid promenerat. I alla tider.

Redan innan jag fick barn och sen med barnvagn och sen har det rullat på.

Blivit rätt frustrerad då jag inte kunnat gå vilket ju händer då och då. Ibland pga vädret som t.ex. snöstorm och åska på sommaren. Annars går jag bara benen är med mej. Det är dom inte alltid.

Nu har det gått hyfsat även om benen bråkar och inte riktigt är med mej.

Igår var en bra runda. Idag En mindre bra. Som tur var så tappade Tessan en av sina sockar så vi var tvungen vända och gå tillbaka samma väg för att hitta den. Därför blev rundan kort idag ….endast 3 km istället för mina vanliga 5 km.

Kanske det var med flit . Så jag fick vila lite och inte gå för långt. Kanske det blir mindre smärtsamt ikväll då . För smärtan kommer smygande och blir mer och mer intensiv då kvällen kommer.

Så då jag vill sitta , eller halvligga är mer rätt ord, framför TV-n på kvällen kommer smärtan med full kraft för att göra det riktigt djävligt just då.

Då när man vill sitta och koppla av och bara slappa framför TV-n .

Kanske det också är med flit. Jag kanske inte ska se TV hela kvällen?

Men vad ska jag annars göra?

TV- och dator är mitt största nöje numera. Har inget annat så tiden fördrivs med antingen dator eller TV.

Måste ju få tiden gå .

Dagarna är nog långa ändå.

Enda nöjet jag har är min morgonrunda med vovven och sen datorn på dagen och TV-n på kvällen. Däremellan lite matlagning.

Inte särskilt intressant liv precis.

Just nu tror jag att allt känns extra trist.

Kroppen vill inte som jag vill. Det är motigt och uppförsbacke hela tiden. Jag försöker komma upp.

Det enda som gör atty det släpper i benet för en stund är tryck på en speciell punkt i ländryggen åt höger sida. Då Henrik eller Veronica trycker med sin armbåge just där kan bensmärtan nästan försvinna för en sekund. Trycket i sej tar ont men inte lika ont som den ilskna bensmärtan.

Brukar även ligga på en hård tennisboll mellan varven. Då lättar också smärtan. Det är väl så att det stör ut nerven en stund.

             

Det var väl så det skulle ha funkat med stimulatorn jag skulle fått för 7 år sedan. Den som gav mej en hjärnblödning.

Den var tänkt att vara mot nerven och med ström störa smärtan . Oturligt nog gick det ju åt skogen och jag skulle aldrig göra om den operationen, nånsin. Skulle inte våga. För att bli borrad i skallen var ingen kul grej precis.

Nå det är ju länge sedan nu men ibland undrar man hur det egentligen skulle varit om det funkat. Hade jag smärtfri då? Ja det får jag ju aldrig veta. Men undra kan man ju.

Men som sagt det är historia nu.

Nu ska man se framåt och hoppas på det bästa. Inga under lär ju ske men så här motigt kan det inte förbli....förhoppningsvis.

Det var faktiskt en riktigt härlig runda idag trots att det var -16 grader. Solen försökte tränga fram och lyste lite i trädtopparna. Det är väldigt vackert med frost på grenarna , väldigt vintrigt. Som ett vykort .

Provade fota lite men det var inte helt lätt. Ljuset var lite lurigt i allt det vita. Får se hur bilderna blev då dottern kommer hem och lägger in dom på datorn. Det kan jag inte själv. Min tröga skalle fattar inte det. Att fixa till bilderna sen , det kan jag däremot.

Jag har ju en viss vana nu . Räknade ut att jag scannat in och redigerat nästan 2500 bilder sen i höstas. Inte illa pinkat.

Så har vi lördag och ledigt för gubben. Han var ledig igår också så det blir en tredagarsvila denna vecka.

Undra om jag har ledigt ?? Kan hända. Inte från mina plikter som att promenera i alla fall.

Nu har jag varit extra flitig i en dryg vecka så nu är det bara köra på. Förkyld ? Javisst den ger inte med sej men va f*n ingen dör av lite frisk luft fast man är snuvig. Är ju inte precis jogging jag sysslar med. =)

Så jag har kämpat på och gått och gått hela veckan. Den långa rundan trots att benet sagt ”gå kortare” . Men jag vann. På gott och ont kan man väl säga . Mer ont än gott dessutom.

Men det har varit så härligt ute , inget snöfall bara kallt vinterväder. Till och med att man fått se en liten himmel och en lågt stående sol.

Det gör gott i själen vara ute och att det går fast det tar emot.

Igår var en lite sämre dag då benen stannade och jag fortsatte vilket gjorde att jag höll på tippa. Tur man har sin kompis med ( rullatorn). Lite läskigt då benen bara stannar upp så där och överkroppen far framåt.

Idag däremot gick det utan att jag tippade. Inte för att jag tippade igår heller men det var nära nån gång.

Idag var benen mer pigga och gick i sitt lugna tempo så den här morgonen var en bra morgon.

Att det sen är smärtsamt det är ju inget nytt så.

Hade tänkt komma i lite bättre form innan jag går till doktorn på min årliga besiktning om drygt två veckor. Så han ser att jag försöker åtminstone.

Igår kom Andreas förbi och var social ett tag. Hans sambo jobbar ju natt så han brukar komma förbi en stund då han är ledig. Han stannade en bra stund så jag fick bjuda honom på lite mat då han ändå var här. Alltid kul ha barnen på besök. Vi har ju inte så mycket besök så varje gång är det riktigt trevligt.

Idag skulle maken handla handskar så jag åkte med till affären. Det var snabbt avklarat sen kom utmaningen. Jag hade tänkt testa handla helt själv eftersom det inte var så många saker vi behövde. Sagt och gjort , jag gick in och tog efter mycket om och men lös en kundvagn. Hämtade scannern och så långt gick det väl bra. Tog två påsar och gjorde i ordning dom så jag skulle kunna stoppa ner varorna som maken och dottern annars gör.

Men det var inte lätt ta sej fram med en kundvagn mellan hyllorna och samtidigt hålla en krycka i en hand. Den andra kryckan hängde jag i vagnen. Prova själv styra en kundvagn med en hand får ni se.

Nåväl jag tog mina bananer och vitkål vid grönsakerna och trasslade mej fram till vågen och vägde som man ska. Scannade in dom och sen kom det stora problemet . Hur sjutton skulle jag få ner dom i påsen??? Jag som inte kan böja mej så djupt. Insåg genast att det här blir problem. Så jag slängde rent av varorna ner i vagnen och krånglade mej iväg till mjölkkylen och tog det som skulle därifrån. Slängde även ner dessa varor i vagnen då det var helt omöjligt få dom ner i påsen för mej.

Så mitt försök leka ”broder duktig” gick i stöpet som vanligt. Bara inse att en halvinvalid inte kan handla utan hjälp. Bara inse sina begränsningar. Inte lätt. Besviken blev jag.

Jag ville ju se att det gick och nu vet jag att det går inte. Inte medkundvagn i alla fall. Om jag haft rullen med och lastat i den korgen hade det kanske gått fast säker är jag inte. För då jag åker in till stan ibland så brukar jag lasta påsar i korgen på rullen men då är det ju redan nedpackat och inte som då man handlar matvaror och ska packa själv.

Nä tur jag har dottern som är den som mest följer mej att handla mat. Hon kör vagnen och lastar i påsarna medan jag bara plockar det som ska med eller pekar då jag inte når.

Nåväl, nu är det testat och sen bara bita i det sura äpplet och inse sina begränsningar.

Jag är den jag är nu och jag är inte som för . Men det duger det med även om det många gånger är rent åt helsike.

Acceptans var det ju jag skulle ha. Nån gång ska jag väl få det. Inte än men snart.

Idag blir det en skön lördag med vila och god mat som dotter fixar. Flygande Jakob ska vi få.

Ett gott rött till det och kanske lite glass till efterätt.

Sen blir det Tv-kväll med Stjärnorna på Slottet och filmen Cornelius.

En myslördag i all stillhet med maken och dottern.

Och lilla vovven förstås. Inte att förglömma.

Hon har haft lite besväligt i sina tassar nu i vinter så nu tar vi på fleecesockar innan vi går den långa rundan. Då slipper vi stanna flera ggr för att rensa is och grus som fastnat mellan trampdynorna. Hon vägra gå då det fastnar där. Verkar som hon blivit mer känslig just om tassarna denna vinter. Förut har vi endast använt socka om det varit ner mot minus 20.

Men hon har inget emot sockor då dom väl kommit på så då får vi väl ha dom så vi kan gå utan behöva krypa ner och rensa is.

Min lilla känsliga , lite krassliga pudelflicka.

Fick från Fk idag att jag ska få en löneökning. Håll i er nu ….hela 114 kr mer i månaden efter skatt. Undra vad man ska lägga den stora summan på ???

Hånfullt kan man säga. För än får jag betala mer i skatt än en arbetare . Ca 800 kr mer i skatt än dom som arbetar och har samma inkomst. När ska det nånsin bli rättvist ??? Aldrig skulle jag tro. Ingen kommer ha råd återställa det så alla betalar lika skatt. Det är straffet för att man inte kan jobba .

För mej är det pga av skada och för andra ”riktiga” pensionärer så är det för att dom blivit gamla . Dagens sanning i ett modernt Sverige. Slå på dom som redan ligger ner .

Nåväl en flaska vin ska väl ökningen räcka till eller kanske två om jag köper billigt vin =)

Nu så här i nya året har jag tappert försökt få igång den gamla kroppen. Smärtsamt som vanligt. Speciellt som det varit si och så med motionen under två månader nu.

Men igår då utmanade jag mej själv och tog den långa rundan. Gick ensam med hunden för att inte bli hindrad. På gott och ont förstås.

Har ju haft dottern och maken som bromsat min framfart för att jag inte ska gå FÖR långt. Men nu då jag smet iväg själv så tog jag långa rundan. Tungt som F*N . Dåligt plogat så ”rullen” rullade knappt framåt. Fick ta i ordentligt och då är det ju lätt räkna ut hur det kändes efteråt.

Men jag kom runt och det är huvudsaken. Gick nog på ren och skär vilja.

Sista km så ville inte benen vara med riktigt så det blev att tvinga dom framåt. Och desto närmare huset jag kom desto tyngre gick det. Psykologiskt då jag ser att det inte är långt kvar. För då ger jag mej tid känna efter och då blir det jobbigare och jobbigare.

Kvällen sen ska vi inte prata om. Jag fick väl det jag förtjänade. Smärtan i ben och rygg blev olidlig och det blev till att stoppa i sej en stark tablett för att kunna slappna av.

Somnade ändå rätt hyfsat sen och sov i hela 5 timmar. Rekord.

Sen i dag så upprepade jag rundan och idag gick det lättare då det var bättre plogat och jag fick inte lika ont som igår. Visst har jag ont . Jätte ont faktiskt men som sagt mindre än igår och det är ju bra. Då kanske det går åt rätt håll igen för hundrafemtioelfte gången. Ett steg fram två tillbaka....så är det för det mesta. Men jag kämpar på i min uppförsbacke som aldrig har ett slut. Toppen når jag aldrig då det finns för många dalar.

Men då det går uppåt lite grann är jag nöjd. Jag vill bara komma igång med det jag brukar göra och ta mina rundor med vovven varje morgon.

Målsättningen är att kunna ta den varje dag och ännu hellre två ggr per dag. Dit var jag ju på väg lite i somras men föll förstås tillbaka igen. Sen går det inte alltid som jag vill och ibland blir det ingen runda alls. Och visst, då jag håller mej i stillhet har jag mindre smärta....betydligt mindre. Men vad är det för liv??? Och sen blir jag ju svag också , tappar alla muskler om jag inte håller igång.

Det brukar ju heta att ingenting ont som inte har nått gott med sej. Jag skulle nog uttrycka det så här istället. Ingenting gott som inte har nått ont med sej. För det är vad som gäller för just mej.

Pest eller kolera kan man också säga. Mindre ont ….inget fysiskt , inga promenader alls, inget glatt humör precis. Mer ont....sköna promenader och psykiskt välmående och en gladare människa.

Så det goda är det onda hur krasst det än låter.

Nu ska jag vila och köra avslappning innan jag ska baka lite bullar.

Har helt slut på allt då jag gett bort det mesta jag bakade före jul . Till pappa och till svärmor. Vill åtminstone ha bullar i frysen utifall nån skulle dyka upp.

Den som lever får se.

Hur ont jag sen får av det ska vi inte ens tala om. Det är självförvållat så. Men det är sååå skoj baka 

Efter två dagar inne så ledsnade jag på det. Snuvan är kvar men halsontet bättre.

Så sagt och gjort så klädde jag mej och tog med gubben och hunden på en tur.
Men det var tungt. Oj så tungt det gick. Efter halva sträckan ( 2,5 km) så tog det tvärstopp. Benen ville inte gå mer. Kändes så bly.

Vi stannade då upp en stund och vilade men så länge blev det inte då det inte var så skönt stå stilla i - 10 grader och blåst.

Så vi gick så sakta framåt och det var på ren och skär vilja jag tog mej fram. Försökte tänka bort hur jobbigt och tungt det var. Brukar göra så då det smärtar och då brukar jag komma hem . Funkade idag med men oj så slut jag var. Förmodar att det är förkylningen som fortfarande sitter kvar i kroppen.

Väl hemma blev det en varm dusch för att tina upp dom kalla musklerna på benen och rumpan. Blev väldigt kall av att det gick så sakta. Och då hade jag ändå yllekalsonger på.

Trött men nöjd att jag kom hem. Henrik tänkte ett tag gå iväg efter bilen men då hade jag blivit ännu kallare.

Jag hade ju förstås kunnat ta en kortare runda idag men det är lätt vara efterklok. Tyckte jag kunde ta den vanliga då det ändå kändes rätt bra . Men det gick ju även om det var nära sluta med bilskjuts.

Lördagen annars flyter på i stilla mak. Inget speciellt på schemat bara hemmamys som vanligt. Lite skidåkning på TV blev lördagens nöje.

Synd bara att det gick så dåligt för svenskarna.

Julen städade vi bort igår och det kändes bra. Man blir fort less på julkrafset även om det varja advent känns mysigt plocka fram det. Vi har ingen julgran numera då vi inte firar julafton hemma.

Så det var bara lite ljusstakar och stjärnor som skulle bort. Blir mindre och mindre man orkar plocka fram. Det är så jobbigt plocka bort allt ändå.

Nu håller jag på hitta nått nytt i gardinväg till köket men har inte hittat nått som fallit mej i smaken än. Har väl några ideer men vet inte riktigt vad ännu.
Vitt och lila var i alla fall tanken men sen får jag se var det blir. Har haft samma vårgardiner i fyra år nu och så länge brukar jag inte ha samma gardiner. Förr , då jag själv kunde byta gardiner bytte jag efter bara en eller två säsonger . Känns så fräscht med nytt i fönstren. Sen är jag lite begränsad då jag har svårt sy själv så jag försöker ofta hitta färdiga även om jag har en som kan sy åt mej om jag ber henne.

Nå än har jag inget som jag känt att ”YES” det vill jag ha så letandet fortsätter.

Nu blir det en middag med tacopaj med nacos till och sallad. Ett litet glas rött och till efterätt chokladmousse med hallon. Är ju trots allt trettondagsafton idag.