Äntligen ett litet ljus i min mörka tillvaro.

Fick ett glädjande samtal från min forne arbetskamrat Ulla om att komma och äta surströmming....eller inte jag för jag äter inte det men det finns ju annat...nästa vecka.

Vad glad jag blev. Just då man känner sej så ynklig och nere pga smärtan så var det precis vad jag behövde. Få komma ut och träffa mina vänner och ha lite skoj så här i höstmörkret.

Det kändes toppen.

Nu då jag lider som mest så gav det mej lite hopp och glädje igen.

Nått som gör mej till en kämpe igen. Nått att se fram emot.

Tänk vad ett samtal kan betyda mycket. Ett litet samtal som inger kraft att ta sej upp på kanten igen och gå lite framåt.

Tack för det mina goa vänner♥♥

Annars går det sin gilla gång och jag svär åt mitt onda ben och försöker få det att lyda. Sluta värka ett tag och gå tillbaka till mitt ”normalont”.

Min pappa har ju haft ont i sitt ben och rygg sen i vintras men sa nu att hans smärta krupit upp till att bara vara i ryggen nu och släpp greppet om benet.

Det är ju så det SKA vara. Smärtan ska backa upp från fot och ben och stanna i ryggen men min smärta har varit i foten sen den åkte ner dit för 8 år sedan. Den vägrar backa tillbaka men kan vara mer och mindre stark. Juat nu väldigt MER.

Minns inte hur det kändes att inte ha ont i benet.

Min läkare brukar säga att jag kan peka ut hur Ischiasnerven går helt exakt.

Ingen bra bedrift men kalla fakta.

Men nu ska jag se framåt och vila lagom så jag är ”in shape” till på tisdag. Går lättare då man har ett mål att se fram emot. Ska bli så kul att träffa dom igen. Blir ju inte så ofta men då det väl blir av har vi så trevligt och jag njuter verkligen av samvaron med mina gamla arbetskamrater.

Är så glad att dom bryr sej om mej och kommer ihåg mej trots att jag inte jobbat på 8 år. Vi har inte tappat kontakten och brukar träffas varje sommar. I år blir det andra gången hos Ulla.

Jag brukar tänka på att det är mina vänner som inte försvunnit trots min situation.

Många har gjort det , som inte förstår mitt dillemma med att sitta och åka iväg nånstans.

Dom som inte förstår saknar jag inte. Förr det är ju nu då man har det som jag man ser vilka som är ens sanna vänner.

Dom som inte förstår klarar jag mej utan. Agnarna sållas från vetet.

Idag blir det nog en tur till affären och det blir utflykten för denna vecka. Mer orkar jag inte för tillfället . Och som sagt jag ska bli i form till tisdag.

Hade tänkt in på stan denna vecka och kolla lite men det får bli en annan vecka.

Benet och ryggen säger bestämt NEJ TACK så det är bara lyda.

Vädret är ju ändå regnigt och trist så det gör det samma.

Men lite inspiration fick jag sen Ulla ringde.

Så kanske tar jag mej i kragen och bakar lite. Har inte mycket fikabröd i frysen så en blåbärs-sockerkaka skulle inte var helt fel.

Få se om det blir det. Om viljan finns så .

Smärtan är OLIDLIG!!!!

Jag vet snart inte ut eller in. Det river och sliter i kroppen och inget känns bra. Vet inte om jag ska ligga , sitta eller stå. Inget just nu funkar =((

Känns som om en klubba i skallen skulle vara det bästa. Sa det till Henrik innan han for iväg till jobbet, han höll förstås inte med men förstår hur jag känner.

Men skämt åsido så illa är det kanske inte. Inte än.

Men just nu är det så jobbigt.

Jag ligger på värmedyna.

Jag ligger på en hård tennisboll.

Jag ligger med benen högt upp.

Ja säg vad jag inte prövat.

Jag som bar nyss tyckte man var på G har rasat ner i grop djup som inget annat. Hur in i HE****te

ska jag ta mej upp.

Knoppen är slut och virrig pga den smärta jag har. Hjärnan orkar inte heller med som den ska.

Känner väl efter mer nu då jag är ensam hemma och inte har nått som distraherar.

Har tid känna efter hur ont jag egentligen har.

Har säkert haft ont mer och mindre hela tiden men lyckats med bedriften att stoppa undan den i ett hörn och inte känna efter.

Nu då jag ligger här i min ensamhet kommer allt över mej med full kraft.

Så nu blir det till att ta till det jag lärde mej i våras på ACT-terapin.

Vill jag må så här?? Nej givetvis inte.

Ska jag må så här?? Nej så klart inte.

Vad göra ??
Avslappning i första hand....Mindfullness,

Sen lagom aktiviteter som inte gör det värre. Ta vilopauserna.

Hitta tillbaka till det som jag vill göra.

Vad vill jag göra då? Ja det är frågan . För då jag hamnar här i djupet är det inte lätt hitta nått positivt att göra. Kravla sej upp till ytan känns långt borta.

Skriva av sej lite frustration kanske hjälper för stunden men sen gäller det få hjärnan att fatta att det är jag som styr .ta kontroll över smärtan och mota den in ett hörn igen.

Smärtan är en vän ingen vill ha .

Inget man önskar någon annan heller. Inte ens en ovän.

Den syns inte utanpå...tyvärr. Så det är ingen som vet hur det känns.

Dottern brukar säga att hon förstår då jag har mer ont genom att jag blir knasig och tappar orden.

Men promenaderna gör i allafall det lite lättare. Bara att det tar lite längre tid nu då jag får gå så sakta. Men jag älskar att promenera så det kommer jag göra ändå. Ont eller inte.

Igår blev det t.o.m två rundor då det blev sol på em och jag bara ville ut.

Kanske det inte är bästa sättet men det är mitt sätt.

Kan ju inte bara lägga mej här och inte göra nått. Vad är det för liv.

Jag saknar sommaren då jag haft det roligt med barnbarnen flera ggr. Bröllop och födelsedagar.

Grilla och äta gott. Bara vara tillsammans med familjen och njuta av sällskap.

Det saknar jag nu. Det är nog därför det känns jobbigt nu.

Knoppen och kroppen hör ju ihop.

Tyvärr är det långt till nästa sommar.

Nä nu nog med gnäll och knorr.

Det blir bättre , nån gång.

Ska bara hitta tillbaka till ”normalontläget” så är jag på banan igen.

Jag kan.

Jag vill.

Jag ska.

Smärtan vinner inte alltid bara just idag.

Imorgon är en annan dag , en bättre dag hoppas jag.

Söndag idag....vilodagen. Behöver den mer än nånsin. Ont i hela ryggen idag. Benet och foten med.

Skit också =((

Nej skämt åsido så illa kanske det inte är. Men ont så in i Hel***e är det.

Jag överlever men det känns lite tufft.

Helgen blev det åka ut till Kallaxön med pappa och äta surfisk (surströmming) Urk =(

Jag äter inte det så jag fick grillad lax istället. Det var bättre.

Jag och Tobbe åt det medan dom andra....pappa, Henrik , Britt-Inger och Veronica , åt surströmmingen. Veronica har börjat äta det i år och hon gillar det faktiskt.

Vi tog med Viggo också för att han skulle få åka båt som han väntat på hela sommaren. Vi satte aldrig ner vår båt i år då vi inte tyckte vi hade nån lust med det denna sommar.

Dom har ju grävt ny hamn där i sommar och har ingen brygga eller nått. Och jag ...invaliden ...har stora problem ta mej upp på land.

Gick ändå hyfsat med lite stöd av andra men det var inte lätt balansera på stenar då man bara har ett ben som går att stödja på.

Nåväl upp på land kom jag till slut. Hade med rullatorn för det är svårt gå med kryckor då det är så ojämnt.

Viggo tyckte det var skoj åka båt och då vi sen letade fram våra gamla kastspön ville han genast fiska. Henrik skulle lära honom kasta men han ville helst göra själv. ”jag kan” sa han. Och då Henrik till slut fick visa honom kunde han nästan direkt. Han kastade och kastade men fick förstås ingen fisk där vi stranden men roligt tyckte han det var.

Han var hur duktig som helst och ändå har han aldrig provat förr.

Tänk om man själv hade så lätt lära sej . =)

Veronica och Henrik plockade lite blåbär också och Veronica var snäll och rensade dom också.

Viggo ville också gå en skogspromenad så Veronica tog med honom på både en och två turer.

Minns då Richard var liten att han också gillade det....gick alltid i skogen med pappa .

Tyvärr kan ju inte jag varken plocka bär eller gå i skogen då det knappast går att rulla runt med rullatorn i skog och mark. Får vara glad att jag kan vara med honom vid vattnet istället. Satt med honom där då han använde kastspöet. Han var så stolt och visade mej flera ggr hur duktig han var.

Enda fiskarna vi såg var två små spigg . Men det gjorde inget den här gången han var nöjd ändå.

Ännu gladare blev han då vi tog pappas båt hem och han fick köra med farfar, Det var en stolt kille som körde båt.

Väl hemma så lämnade vi hem lille gossen och han verkade nöjd med sin dag på ön.

För mej blev det ryggläge direkt och ett starkt piller för att slappna av lite.

Kändes ordentligt att jag varit i farten i skogen.

Morgonen idag så var jag superstel. Höll inte på komma ur sängen. Men efter morgonpromenaden med vovven kändes det lite bättre. Känns bäst då jag är i rörelse och ger f*n i att sitta.

Ligga eller gå ….då är det minst ont. Stå och sitta ...icke.

Men det ger sej väl....nån gång....kanske om jag har tur. 

Nu blir det snart måndag igen och då är det nya tag som gäller. Bita i det sura äpplet och ta det som det kommer.

Har i alla fall haft en fin helg och att få ha Viggo med det gör att man glömmer bort allt trist och ont. Vem kan inte vara glad i denna härliga pojkes sällskap. Farmors favoritkille♥

Fick en helt lysande ide i dag under promenaden. Ja lysande och lysande ...kan väl diskuteras.

Kom på att idag ska det bakas bullar.!!! Passar utmärkt då min rygg är extra sur … eller inte??

Har ju knappt kommit i fas ännu sen förra veckan så det var väl inte en helt genomtänkt ide.

Men jag hade ju handlat hem jäst...utifallatt.

Hade också en mjölk i frysen som jag tänkte använda nån dag just för detta ändamål.

Fast att göra det idag var kanske inte helt bra.

Men sagt och gjort. Efter rundan , som för övrigt gick mycket, mycket bättre idag än igår så satte jag igång.

Då min assistent står längst ner i en låda så insåg jag att den kunde jag inte få upp.

Blev till att knåda degen för hand. Inte helt bra med min stackars rygg förstås men nu hade jag bestämt mej så bära eller brista.

Tog helsike ont i ryggen men degen blev blank och fin till slut och fick jäsa.

Den skulle ju jäsa en hel timme den här degen. ( hade ett nytt recept jag tänkt testa)

Så funderade jag på vad jag skulle göra av den överblivna mjölken...allt gick ju inte åt.

Tog då och vispade till en plättsmet av den och sen blev det grädda plättar.

Tänkte jag skulle grädda några och sen göra crêpes av dom som Henrik kan ha som lunch nästa vecka då han jobbar förmiddag.

Att stå och grädda plättar så här funkar dåligt då ryggen är så här kass. Så jag drog fram min barstol och satt lutat mot den medan jag gräddade. Blev en hel laddning som sen fick kallna och sen blev det fylla dom med skinka och ost och sen grädda dom klart i ugnen. Det hann jag med under tiden degen jäste.

Fan vad jag höll på. Ungerfär så tyckte ryggen också som tog ondare och ondare. Hann lägga mej en liten stund , 5 minuter, innan det pep och degen skulle kavlas.

Var som tur var en väldigt lätt-kavlad deg och då den skulle gräddas i långpanna gick det fort att få ut två lika delar.

En smörkräm med kanel , rivet äpple och vaniljkräm . Allt det skulle den fyllas med och sen på med den andra delen och skjuts in i ugnen .

Då la jag mej ner. Fy vad det krampade i ryggmusklerna. Gick inte ligga på rygg utan fick lägga mej på sida.

Skit också...aldrig kan jag göra nått kul utan att få äta upp det direkt.

Kunde kanske nöjt mej med bullarna och inte börjat med crêpes också.

Men va fan... jag gör ju så jämt. Kör på som en ångvält och sen ligger jag där platt på backen och kan inget annat.

Men nu har jag bullar ;-) Och det var ju det som var poängen så att säga.

Nu blir det förstås en tuff natt IGEN.

I natt då var det vovven som höll en vaken ( hon var orolig i magen) och nu lär det väl bli benet och ryggen IGEN och IGEN.

Är så less på det här.

Jag vill inte ha ont så fort jag gör nått.

Jag vill inte bara ligga och stirra i taket .

Jag vill också ha nått kul att göra.

Ibland så vill man bara ge upp.

Men då kommer tjurhornen fram som tur är....man är ju född tjurig och lär väl sluta så också. Tur är väl det.

Så var veckan i full gång med vardagen i riktig bemärkelse. Maken jobbar för andra veckan nu och idag är det dotterns första dag på LTU där hon börjar sina studier till Förskollärare.

Jag själv försöker komma igång igen efter förra veckans bravader med allt det innebär.

Har haft ont, fördj**igt ont. Benet tar ont så man skulle vilja hugga av det och slänga det i soptunnan. Sen blev det ju regn och rusk igår också och då tar det ännu ondare då jag har fruktansvärda vädersmärtor också. Så sammanfattningen blir ont, ont ,ont.

Men det går väl över snart kan jag ju hoppas. Tillbaka till mitt normalontläge.

Jag har nu i tre dagar kämpat på med försiktiga promenader för att få benen att vilja gå igen. Inte lätt. Måndag kom jag inte långt alls innan benen och ryggen sa stopp. Kom bara några hundra meter innan det kändes för tufft. Lyckades ta mej runt en runda på ca 1 km trots allt. Men ont tog det.

Igår så gick vi lite längre , nästan för långt . Höll inte på ta mej hem den sista biten då det tog så ont att jag nästan tänkte lägga mej ner på stället. Bet ihop och kom hem.

Kände mej SÅ DUKTIG =)

Idag då jag nu var själv så tänkte jag ta mej en vanlig runda om det kändes som om det skulle gå. Visste ju att jag var tvungen ta mej hem själv då ingen var hemma. Tjurigheten kom fram och jag gick min LÅNGA runda på 5 km. Tog sin tid då jag var tvungen stanna och sitta två ggr för att det tog så ont. Men till slut kom jag hem och det kändes sååå bra.
Nu kan jag ju igen.

Visst jag har fruktansvärt ont just nu men känner mej nöjd. Jag kom runt även om det tog ca 20 minuter längre än vanligt .

Viljan den kan försätta berg heter det ju. Och mitt berg är att övervinna smärtan som försöker däcka mej . Idag vann jag och jag är glad.

Nu blir det inget mer idag förstås då smärtan är för stark just nu.

Men i morgon är en annan dag och då ger jag mej på det igen.
Smärtan ska inte få hindra mej göra det jag vill. Och det jag vill är kunna ta promenader med Tessan och klara mej själv.

Jag har själv lite planer för hösten också. Ska försöka ta tag i digitalisering av negativ som vi har på bilder sen barnen var små bl.a. Har sett att bilderna i albumen bleknat och det skulle vara kul om jag fick in det på ett USB åt var och en av barnen så dom kunde få sina biler från det dom var små. Tror vi har kvar det mesta av negativen och jag har en negativscanner så bara jag får energi ska jag sätta igång. Tänkte att det skulle ge mej nått att syssla med då jag är ensam om dagarna och nått jag kan sköta liggande också. Måste bara få lite hjälp av sonen Andreas som kan lära mej hur jag gör. Har gjort det tidigare men som vanligt glömt bort hur det var.

Så har det alltså blivit söndag och dagen efter kvällen före...eller hur man nu säger.

Igår var det alltså dags. Äldsta sonen och hans sambo skulle ha bröllop. Ett borgerligt bröllop som var så fint. Vi var ett lite samlat gäng som bevittnade ceremonin som var fin och kort.

Helena var så söt med blomma i håret och söt klänning i vit spets.

Ingen bukett då sonen är allergisk mot blommor så hon hade en konstblomma i sin hand. Det var så fint.

Så nu har första av barnen gift sej . Nu är det bara två kvar.

Richard och Helena har ju varit sambos i flera år så nog var det på tiden med giftermål tycker jag. Dom har ju även två barn, Viggo och Molly, så nog tycker jag man ska vara gift då.

Men nu så har det hänt och jag är så glad.

Dom bjöd på ett fint kalas med god mat som Richards svärmor lagat.

Tårta också så klart.

Så det var ett jättefint bröllop med lagom med gäster...bara dom närmaste . Hoppas dom också är nöjd med sin dag för vi som var med är då supernöjd.

Vad som inte är bra nu är väl att ryggen är stensur rent ut sagt. Jag har inte sovit många timmar i natt då rygg och ben smärtade så det inte gick slappna av. Det lär nog vara så nu i några dagar eller veckor om jag har otur innan jag är på banan igen.

Det blev ju lite extra mycket just denna vecka med barnpass och sen bröllop. Inte mycket tid för vila så man kan nog säga att jag gått på ren vilja och morfin sista dagarna.

Men jag skulle inte ha velat ha det annorlunda. Jag hade chansen att ställa upp med barnen då Veronica var hemma och kunde hjälpa mej. Utan henne går det inte då det blir alldeles för tungt och om ryggen knakar ihop så måste jag ha en backup.

Sen bröllop kan man ju inte missa , men jag var orolig på fredagskväll om jag skulle palla med. Var tvungen lägga mej tidigt och inte sitta alls för att få det värsta släppa så jag kunde gå .
Sen lite starka tabletter och jag klarade dagen utan att klappa ihop. Men väl hemma , då man slappnar av då kom det.

Ingen nattsömn förrän efter kl 3 då jag kunde ta mej ett till starkt piller och då till slut kunde somna.

Morgonkaffet fick jag ta stående då sitta inte kom på frågan. Sen ingen promenad idag då benen inte är med mej alls.

Värmedyna och ryggläge med avslappning blir det resten av dagen.
Sen får jag se om det funkar bättre i morgon.

Bara bita i det sura äpplet och tänka framåt. Ett steg i taget så ska jag nog komma in till ruta ett igen.

En sån här gång , så här hemma i stillhet har jag tid känna efter hur ont jag egentligen har.

Då jag är i farten som jag varit i veckan med barnbarnen på dagis mm och sen igår på bröllopet så tillåter jag mej inte känna efter. Jag trycker undan smärtan , som givetvis finns där, i ett hörn och låtsas att den inte finns. Går då jag riktigt vill och gör sånt jag verkligen tycker om.

Jag vill ju också kunna vara med som alla andra.

Jag vill också känna att jag gör nytta nån gång.

Att det sen ger mej smärta så jag blir tokig det är ju mitt problem och jag vet ju att det kommer.

Fast veckan som nu kommer måste jag nog ge till mej själv. Jag måste ge mej tid att komma tillbaka till ”normalont-läget” igen. Komma till det läge att jag kan gå mina rundor med vovven utan att det känns som jag inte tar mej hem. Ta en dag i taget och låta smärtan backa nått steg i taget. Vet att det kommer ta några dagar , kanske nån vecka innan jag är på G igen.

Jag kommer igen för att ha ont är ju inget nytt precis. Även om det just idag känns otroligt tufft då jag knappt kan gå pga smärtande ben och rygg.  

Idag blev det också tidig morgon. Redan kl kvart i 6 kom Richard med Molly och Viggo då han skulle börja jobba redan halv 7. Så trots att jag endast sovit ca 3,5 timme var det bara pallra sej upp. Efter en kopp kaffe så var jag vaken i alla fall. Veronica tog hand om Viggo så jag tog Molly till sängen och myste en stund. Vi lyckades faktiskt somna en stund båda två så det var skönt.

Vi sov en timme extra och det behövde jag.

Vid halv 9 tiden var vi redan på väg ut i det fina vädret. Vi började med en promenad med Tessan och Viggo är så duktig på att gå att vi kunde gå hela min kortare runda.

Efter promenaden blev det lite fil och smörgås för barnen och mat till vovven.

Veronica tog sen med Viggo till hans favoritgunga, snurrgungan.

Molly stannade med mej och vi lekte och hade skoj. Hon är håller ju på lära sej stå upp så hon for runt och reste sej mot allt möjligt. Än lite vingligt men det går framåt i alla fall. Man blir ju lite orolig för henne med tanke på att dom missade Veronicas höft i 10 månader då hon var liten. Hon hade höftledsluxation som gjorde att hon inte kunde stå upp utan att niga. Blev gipsad i 8 månader för att få det fixat. Det är ju lite sånt jag tänker på då Molly inte vill stå upp. Men nu verkar det trots allt som om hon är på gång.

Efter att vi gjort lunch så tog vi oss till stranden i byn. Vi har en fin badstrand där vi ofta var då mina barn var små som heter näset. Fin sandstrand och långgrund.

Viggo var snabb ut i vattnet och sprang omkring . Han doppade sej inte helt men blötte åtminstone ner badbyxorna. Han var mest förtjust i att leka med båtar och spade och hink.

Molly hon kröp rakt ner i vattnet med klänningen på. Ville inte hon skulle få för mycket sol så då lät jag klänningen vara på. Går ju tvätta så .

Molly gillade verkligen vattnet. Vi bar upp henne då och då så hon inte skulle bli kall men hon kröp tillbaka igen.

Vi hade en sån härlig dag där och både barnen och jag och Veronica njöt. Då Molly började bli trött så tog vi oss hem igen.

Att vara på stranden med barnen var ju jättemysigt och skoj men tyvärr så var det inte så bra för min rygg. Går ju inte skjuta rullatorn i sanden och inga kryckor funkar heller så jag vinglade på utan stöd. Högg till några ggr och det var inte skönt. Men just då kände jag inte efter så värst utan det kom efter jag vilat. Då ville inte benen gå alls. Det högg och nöp i ryggslutet och benen, båda benen . Smärtade så jag kunde knappt ta ett steg.

Förmodligen kommer det nu då jag haft rätt mycket den här veckan . Nu protesterar rygg vilt och säger lägg dej nu ner för F*N.

Vinglandet i sanden blev helt klart för mycket.

Men trots allt ångrar jag inget. Det var så skoj och mysigt vara där med Molly♥ och Viggo♥ att jag inte skulle vilja ha det ogjort.

Nu hoppas jag bar jag kan få det värsta släppa så jag kan var med på den stora dagen i morgon. Då ska Molly och Viggos föräldrar bli ett äkta par. Och det kan jag ju inte missa för allt i världen.

Så nu blir det sängläge, värmedyna och avslappning för hela slanten.

Inga yviga rörelser utan bara lite försiktig sträckning av rumpmusklerna som klämmer på min nerv.

Förmodligen så är kroppen slut efter all aktivitet den här veckan men vad gör man inte för sina barn och barnbarn. Man ställer upp och som sagt jag ångrar absolut ingenting.

Ont är det men det går trycka undan för en stund om jag verkligen vill .
Ont får jag ha på söndag och nästa vecka. Då kan jag ligga ner hela dagarna och komma i form igen. Det här vet jag ju vad det beror på och det går över.

Normalontläget är mitt mål nästa vecka. 

Blev att stiga upp tidigt idag med...men av en annan anledning än att vovven skulle ut. Jag och Veronica skulle iväg till Bergnäset till sonen och hans sambo för att ta hand om barnbarnen och sen gå på dagis-inskolning med dom. Vi var tvungen vara där redan kl 7 eftersom båda skulle iväg då.

Alltid roligt få umgås med barnen och idag också rätt spännande med dagis och allt. Både Viggo och Molly håller på att inskolas på dagis nu och därför skulle vi vara där med dom idag.

Molly är det ju första gången för så för henne är det helt nytt. Men det verkar då inte bekomma henne alls. Hon for runt där ute på gården som om hon alltid varit där. Verkade inte det minsta blyg mot ”fröknarna” eller dom andra barnen. Idag skulle vi bara vara ute med Molly och sen gå hem och äta lunch medan Viggo skulle stanna kvar och äta där.

Han verkar också trivas rätt bra men var lite för mycket att Verran ,som Viggo alltid säger,skulle vara med honom överallt. Ville som inte leka riktigt med dom andra barnen och inte att dom skulle leka med Veronica heller. Det är ju ”hans” faster =)

Så till slut fick jag och Veronica gå in och ta en fika och barnen stanna kvar själva ute med fröknarna. Gick helt utan problem men då vi kom ut igen så var det bara Verran som gällde för Viggo igen. Så då bestämde vi tillsammans med personalen att hon skulle gå till lägenheten en stund och sen komma tillbaka och hämta honom efter lunch.

Då gick det bättre. Han cyklade med dom andra en stund och sen lekte han lite själv och bredvid dom andra. Han verkade då inte miss-trivas trots allt. Var väl bara lite egen med sin favoritfaster.

Då sen jag och Molly gick hem så ropade han bara hejdå och gick in med dom andra.

Molly hon hann överallt , krypandes fortfarande då hon inte börjat gå ännu. Men klättrar.

Klättrar på allt hon bara hinner. Nyfiken och orädd. Så det borde nog gå bra för henne med bara det blir på riktigt.

I morgon ska vi också dit och vara en stund men Viggo ska vara längre och äta både frukost och lunch där. Vi har nu bestämt att Veronica bara får hämta honom så att han tar kontakt med dom andra barnen istället för att hänga efter henne hela tiden.

Blev sen en eftermiddag med bus och lek och sen en promenad i solen och köpte mjukglass. Det är sommar det. Äta glass ute i solen .

Vädret har ju verkligen visat sej från sin bästa sida. Solen skiner från en klarblå himmel och vindarna är ljumma. Så dags det nu då alla börjat jobba. Men man får väl passa på att njuta så länge det varar för vips är det kallt igen.

Blev inga promenader efter barnpasset idag. Ryggen och benet sa tyvärr blankt nej.

Smärtar rejält efter en heldag med de små änglarna.

Men det är det värt en sån här gång. Att ha ont det kan jag stå ut med en sån här gång. Har ju alltid ont ändå så om det nu är lite mer än vanligt pga av för mycket aktivitet kan vara detsamma en sån gång.

Jag har njutit av varje sekund med mina barnbarn så jag mår toppen ändå. Finns ju starkare tabletter ta till för stunden så det kommer nog lösa sej. Jag har ju själv ställt upp helt frivilligt för att jag VILL det. Och jag SKA ju göra det jag vill och det jag tycker om. Och en sån viktig sak som hjälpa till med barnbarnen det är nått jag verkligen VILL.

Blir väl en tuff natt kan jag tro men som sagt ett starkt piller och jag sover en stund i alla fall.

I morgon är en annan dag och då tar vi nya tag och njuter av barn och solsken igen. Stunder som dessa kommer aldrig igen så man får passa på. Vardagen kommer ändå.

Och det onda ger sej ju...till ”normalontläge” även om det kan ta ett tag.

Men den som inte försöker kommer aldrig framåt heller!!

Blev en tidig morgon idag då jag var tvungen själv gå ut och rasta vovven . Tidig och tidig hon sover längre då jag är själv så jag ska nog inte klaga.

Henrik jobbar natt och då blir det jag som måste upp. Då han är hemma väcker hon aldrig mej utan hon klättrar runt på hans huvud varje morgon klockan 4 för att få upp honom så hon kan gå ut. Men då jag är ensam med henne väcker hon mej runt kl halv 6 så jag får i alla fall sova lite längre. Och ibland hände det till och med att hon sover ända tills han kommer hem runt sjusnåret.

Min lilla vovve låter då matte sova lugnt och länge =)

Det var Henriks första arbetsdag eller natt kanske man ska säga. Då börjar vardagen igen och allt blir som vanligt igen. Även om jag blir hemma så har dom andra i alla fall rutiner igen. Veronica börjar ju studera och börjar nästa vecka . Och maken går sin första nattvecka och sen rullar det på.

Igår så fyllde ju maken år och då jag vaknade igår morse fick jag för mej baka en tårta till honom. Så redan vi klockan 8 hade jag bakat tårtbotten och tinat jordgubbar och grädde. Hade grädde i frysen och tänkte då testa vispa den. Gick väl si så där kan man säga. Fick ihop till ett skum som höll. Innan klockan var nio hade jag gjort färdigt tårtan och fått den in i kylen. Sen var det bara hålla andan för att grädden skulle hålla ihop tills vi ätit upp den. Har inte brukat vispa fryst grädde men då jag egentligen inte planerat en tårta eftersom vi redan haft smörgåstårta fick det bli ett experiment.

Vi tog med tårtan till pappa för att bjuda honom på lite fika också. Såg lite roligt ut då vi kom fram och översta lagret på tårtan glidit av och hamnat i locket. Så det blev till att lappa ihop tårtan efter bästa förmåga och det gick väl. Snygg blev den inte men den var god ändå. Trots att den såg ut som ett riktigt bombnedslag.

Jag hade väl mina aningar om att detta kunde händ då jag annars alltid gör tårtan dagen innan så den hinner sätta sej. Sen var det ju grädden som inte blev så fast som den brukar och därför gjorde att locket kunde glida.

Men som sagt god var den och den gick åt.

Har fortsatt med mina dubbla promenader och det går okej. Inte bra men okej. Igår tänkte jag förlänga den andra rundan lite men ändrade mej som tur var. Gick som jag brukade som väl var. Då jag hade ca 1 km kvar så kände jag att nu blir det tungt ta sej hem. Benet smärtade ordentligt men jag gick på och lyssnade på bra musik i öronen ( Rasmus Seebach en favorit just nu).

Tänkte att det var tur jag blivit så klok =) att jag lyssnar på vad min kropp säger till mej ,även om dottern nog inte håller med om det. Hon säger alltid att jag inte gör som min kropp signalerar att den vill göra utan bara kör på . Men igår lyssnade jag och tur var väl det. Nu på morgonen är det lite ilsket i benet så idag kanske det bara blir en runda. Får se hur det känns efter morgonturen. Kan vara lite väderben också...ser lite molnigt ut så det kan vara det också. En kombination i alla fall.

Blir i dag en ensam runda då maken sover och dottern åker iväg på en gruppträff för sista gången innan skolan börjar.

Tessan har ju blivit van vid att vi är två eller fler som går så hon lär knorra. Hon vill helst ha flera med sej på promenad eftersom hon är en lite skraj vovve. Fast å andra sidan går hon snällare då man är själv än om nån annan är med. Hon vänjer sej så småningom om vi kommer in i vår vardagslunk hon och jag också.

Tänderna är rätt bra nu men dom är ju inte färdiga. Rotfyllningen på dom båda kindtänderna ska göras färdig först om en månad . Är inte ont just nu så jag hoppas det blir bra nu. Enda jag kan klaga över för tillfället är att den bakersta tanden är lite för låg i ena kanten , mot den främmre som gör att det fastnar allt man äter just där. Den ska ju byggas upp då rotfyllningen ska färdigställas men just nu är det lite jobbigt. Får nog låta bli tugga där så mycket ett tag till. Är ju van med det nu då jag inte kunde tugga där pga av smärtan innan rotfyllningen heller.

Så vi får se om jag står ut eller om jag måste ringa och få en tidigare tid. Fast det är nog svårt. Jag fick ju den tidigaste dom hade. I alla fall vad dom sa.

 Lite somriga bilder med blommor som till slut blev fina i år också =)

 PS/ vi slog rekord idag ...jag och vovven.....58 minutersrunda mot 64 minuter i vanliga fall.....ett steg åt rätt håll =)) idag i alla fall.

Så har den semestern gått. Fyra veckor har försvunnit i ett nafs och inte så hemskt fin sommar blev det heller. Vad som varit bäst denna sommar är det varit lugnt utan stress och hets. Var lite för stressigt och tufft förra sommaren av både en och annan anledning. Men nu är vi i fas med allt och det har varit lugna sköna veckor . Om man bortser från att jag varit krasslig större delen av sommaren förstås. Men jag är ju van vid motgångar för mej själv men inte då det gäller andra.

Jag har ju ändå ingen ”semester ” på pappret så för mej spelar det ju ingen roll.

Men det är ju skönt ha maken hemma några veckor så det blir nån känsla av semester trots allt.

Det är egentligen konstig att man inte känner det som semester trots att man går hemma hela dagarna och har så gjort i 8 år nu. Man tar det som sin vardag och som sitt jobb att kämpa mot sina alla 100 krämpor att det inte är nån skillnad sommar som vinter. Så enda känslan av annan ledighet är då andra också är hemma. Men då alla börjar oroa sej för att börja jobba efter semestern känner jag ett sug av saknad och längtan. Att ha nått att gå till och att få träffa arbetskamrater och umgås. Den biten saknar jag mest efter semestern . Då alla ha ångest för att det är ett år till nästa semester.

För jag hade inte tänkt sluta min karriär strax efter jag fyllt 40 . Var ju bara 40 år då ryggen skadades och eländet började. Sen har allt bara gått utför. Inget har gått rätt sen den gången.

Nåja det är ju gammalt nu och jag går på mina ben trots allt. Visst , det är smärtsamma ben men dom fungerar i alla fall. Mer och mindre bra förstås men fungerar.

Jag har ju denna sommar i allt elände som drabbat mej med halsinfektionen, infektionen i fingret och sen dom bråkiga tänderna ändå kommit liten bit på väg med mina promenader. Jag har ju kommit igång så smått med två promenader per dag mot en de senaste tre åren.

Lite motigt är det men bara ta i lagom så kanske jag kan gå som jag gjorde förr.

Skulle vara så skönt att ha de två ggr igen. Då kommer jag ut mer och jag vill ju det .
Och viljan kan ju försätta berg heter det ju.

Så jag får kämpa på så gott det går och försöka lyssna på vad kroppen säger ( om man frågar dottern skulle hon säga att jag inte brukar göra det) och lyda den också.

Är väl inte så bra på det man jag jobbar på den biten.

Har ju även dom övningar jag fick av sjukgymnasten men dom går dåligt. Endast två av fyra övningar kan jag göra och då inte helt fullt ut. Då var för tuffa för mej ...ännu. Jag hoppas jag ska få igång det också men det verkar inte gå som jag vill. Vad dom övningarna skulle göra är att hitta dom inre magmusklerna och stärka mittenpartiet. Men det finns nog inga muskler där verkar det som =). Nej skämt åsido det finns nog men dom har nog tagit pension dom med .

Sen har jag ju lite ”signal”störning mellan rygg och ben också som gör att det inte går så bra. Om jag ligger på rygg och drar in magen som jag ska och sen försöker lyft höger ben utan att släppa magen går det inte. Benet lyder inte. Med vänster ben går det lite grann djupt ,men höger ICKE.

Jag har försökt och försökt. Sjukgymnasten trodde ju att det har med mitt ingrepp i ryggen att göra. Den då han skadade ryggmärgen. Att det då blivit ett brott på signalen ner till benen och foten.

Det upptäckte jag idag också. Vi gick vår vanliga morgonrunda och det gick helt utan problem. Väl hemma skulle jag plocka av mej skon. Ser då bara en helt nerblodad strumpa och en helt blodig fot.

Inte hade jag känt nått. Har ju så dålig känsel i foten att jag inte märkt att en nagel på en tå hade trängt in i tån bredvid och gjort ett djupt sår på den som blödde rätt rejält. Skon , sockan och foten såg ut som att jag varit med om ett smärre blodbad. Tänk att en tå kan blöda så mycket.

Såret var ju inte stort men det sved då jag duschade och det var väl det enda jag kunde känna.

Sockan hamnade i kallt vatten och skon ja vad göra med den. Inte mycket mer än försöka torka ur den lite. Tur det inte var mina nya vita joggingskor. Dom hade inte blivit så snygga.

Skulle egentligen åkt till sonen på middag idag men han ringde i morse och dom var sjuka. IGEN.

Det är ju en barnfamiljs gissel att det är svårt planera in nått. Minns själv hur det var då barnen var små. Mer än en gång fick man ställa in det man planerat för att nån blev sjuk.

Tråkigt för dom då dom nu ska börja på dagis också och då blir det väl ännu mera sjukdomar.

Första halvåret på dagis brukar ju vara jobbigt , med alla sjukdomar som ska avverkas . Hoppa i alla fall att dom håller sej frisk till nästa lördag åtminstone. För då händer det spännande saker.

Så tummar och tår för att alla får vara friska och krya den dagen i alla fall.

Så då blir det nog en tacomiddag istället. Med ett glas rött och lite mys med bärpaj till efterrätt.

Igår hade vi smörgåstårta som Veronica gjort till Henrik som fyller år i morgon.

Han ville ha den då istället eftersom han börjar jobba på söndag natt.

Andreas kom förbi och åt en bit innan han for iväg upp till Gällivare för att hämta hem Sara som åkt upp till sin mamma några dagar.  

Så alltså en sista dag i semesterns tecken. God middag och mys. Sen kommer vardagslunken med jobb, för andra , och träning och välbefinnade för mej själv, Hitta balansen i livet och göra det bästa av det man har här och nu,

Ja mina tänder ...det blev ingen rolig historia minsann. Bara elände kan man nog säga. Började med att det var en spricka i en kindtand som lagades. Sen fick jag ont i alla fall. Då blev det öppna en redan rotfylld tand framför den med sprickan. Inte heller det räckte. Blev då att borra upp den med sprickan och påbörja rotfyllning även där. Inflammation hade det också blivit. Och ont tog det då hon borrade =(

Jag fick först en bedövning men det räckte inte inte så då fick jag en till injektion. Inte heller det bet. Så då fick jag en tredje spruta ini tanden och den kändes kan jag säga. Riktigt obehaglig var den. Men då blev det åtminstone bedövat så hon kunde fortsätta med rotfyllningen. Det hela tog drygt en timme båda gångerna så man var rätt mör i käken efteråt. Och bedövad. Tog flera timmar innan det släppte. Och då det väl släppte började det värka i tanden som ju var it inflammation i. Nu håller jag tummarna för att det ska ge med sej. För om det inte blir bra denna gång ryker nog nån tand och det vill jag ju inte.

Om några veckor ska jag sen tillbaka för att göra färdigt rotfyllningarna med riktig fyllning. Hoppas jag slipper åka in före det. Det är ju den inflammerade tanden jag är mest orolig för. Då jag hade en sån infektion för några år sen så rensade dom rotkanalerna tre gånger och ändå rök tanden till slut. Så tummar och tår för att det går vägen denna gång.

En glad nyhet fick Veronica denna vecka . I måndags fick hon besked att hon kommit in på Förskollärarutbildningen på LTU. Hon var ju reserv i första uttagningen så det var glädjande. Nu vet hon vad hon ska pyssla med i några år framåt. Utbildningen är ju 3,5 år så.

Igår tog vi en tur ner till Piteå för att besöka Nolia-mässan. Alltid kul titta runt där. Henrik var väl inte lika intresserad som jag och Veronica men då han själv valt följa med så får han snällt titta rumt han med. Lite fynd blev det nog. Jag köpte lite microfibertrasor och några rullar plastfolie. Till Veronica blev det en snygg höstjacka att ha då hon nu börjar på LTU. Henrik fick ett snyggt bälte och en påse med olika finska brödsorter, såna han gillar.

Vi blev där i flera timmar så ryggen var rätt trött trots att jag haft rullatorn med. Utan den hade vi nog inte kunnat vara så länge. Ända smolken i bägaren var då vi kom in och just betalat och det kom fram en kille med en lapp till mej om handikappmöjligheterna som fanns där.

Vill ju inte bli betraktad som handikappad även om det nu inte är nått negativt i sej. Men då man får det så där konkret så känns det inte kul.

Inte så att jag skäms eller så . Det känns bara så fel.

Fast egentligen borde det inte kännas så. Inte numera då jag faktiskt har accepterat läget. Okej inte helt men nästan. Som då jag annars går omkring med rullatorn så bryr jag mej inte. Men som sagt , jag vill inte ha det svart på vitt så där. Minns då vi var i London jag och Veronica. Där var alla så mån om att hjälpa mej att det till slut bara var att finna sej i det och ta emot det utan att känna sej mindre värd. Dom ville ju bara vara hjälpsamma och inget annat. Är väl så att här i stan är man inte van vid att nån vill ge en hjälp utan vill man ha det får man be om det och hoppas man får det. Det är väl därför jag har lite svårt för just det att nån kommer fram och informerar en som handikappad.

I övrigt jobbar jag på med mina dubbla promenader. Inga långpromenader som här om dan för det var bara dumt. En vanlig runda på morgonen på ca 1 timme kanske lite drygt. Sen en kortare på ca 35-40 minuter på kvällen . Och håller jag mej till det så har det funkat rätt okej. Jag kan inte varje dag ännu men minst varannan dag har det blivit två promenader. Och det känns så bra.

Jag ser ju att jag kan även om det tar ont. Smärtan finns där men jag klara det ändå. Styrkan i benent hoppas jag då kunna träna upp igen om jag nu kan hålla igång i fortsättningen också. Inte ta i för hårt för då blir det platt fall igen. Det har jag ju varit med om förr så. Tror att min lust har kommit tillbaka att kämpa då jag gått igenom min terapi i våras. Jag är inte helt i fas ännu men tror ändå att jag kommit ett litet steg i rätt riktning.

INTE LÅTA SMÄRTAN VINNA ÖVER MEJ....INTE LÅTA DEN HINDRA MEJ FRÅN ATT GÖRA DET JAG VILL. DET ÄR MITT MOTTO JUST NU OCH DET HOPPAS JAG KUNNA HÅLLA ETT TAG NU .

Luleåkalaset och Bonnie Tyler....det ni. Det v ar en upplevelse det.

Fy sjutton vad bra det var. Att se en 61-åring rocka loss och med sin hesa härliga stämma sjunga gamla klassiker det var hur bra som helst. Var värt sitt pris...helt klart.

Både gamla och unga sjöng med då hon rockade loss med ”It`s a Heartache” och sen då ”Total Eclipse Of The Heart ”‎ kom gungade hela publiken med.

Tänk att t.o.m norrbottningar kan sjunga med.

Stämmningen var helt klart på topp. Jag diggade det stenhårt.

Tur nog hade jag min rullator med så jag kunde variera mellan att digga stående eller sittandes.

Spelningen varade i ca en timme och hon gjorde sen hela ”4” extra nummer och finalen blev förstås den vi väntat på ”Holding out for A Hero” då var hela publiken med , med besked.

 Här är några rader från den sången/

I need a hero
I'm holding out for a hero 'til the end of the night
He's gotta be strong
And he's gotta be fast
And he's gotta be fresh from the fight
I need a hero
I'm holding out for a hero 'til the morning light
He's gotta be sure
And it's gotta be soon
And he's gotta be larger than life

Vi var inte kvar så länge då spelningen var slut eftersom jag hade så ont i ryggen och benen att det bara var ge sej av hemåt. Men det var ju Bonnie Tyler vi kommit för att se så vi var nöjd med det. Vi var väl hemma runt 23,30 så vi var ändå rätt länge...med våra mått räknat. Vi brukar sällan vara ute så här länge då vi går ut utan vi brukar oftast gå hem då det mesta folket kommer. Orkar inte med stöket och festandet numera. Har nog blivit riktigt gammal. Men det är förstås smärtan som först och främst gör att jag inte pallar med det. Men som tur är brukar Henrik också vara nöjd med den stund vi är. Han brukar också vilja gå hem då.

Väl hemma blev hunden i alla fall nöjd då vi kom. Hon gillar inte vara ensam så länge då hon inte är van vid det. Hon låg väldigt tätt intill sen då vi skulle sova. Kröp under töcket och låg med ryggen mot min rygg. Min fina mjuka vovve♥.

Vi har ju även varit en sväng på ”konst i det gröna” som var i helgen. Henriks brorsdotter och hans syster ställde ut där. Veronica har också brukat vara med där men i år hade hon ingen lust. Hon tyckte hon hade för lite att visa upp i år. Men lite inspiration fick hon av att se vad andra målat så det kanske kommer nån tavla . Vem vet. Jag får väl som vanligt lägga beslag på den i så fall ...som jag brukar. Kan behöva nått nytt på väggarna.

Får väl se om hon börjar med nått. Den som lever får se =)

I övrigt har helgen varit stillsam och skön. Jag har ju så smått börjat få de gamla benen i gång och går två ggr per dag. Inte varje dag ännu men nästan. Jag går ju en längre på morgonen och en kortare på kvällen.

Men idag då tog jag i. Jag gick en lååång riktigt lååång i mina mått mätt idag.

Blev en runda på 1,5 timme och det var lite i överkant. Sista kvarten , minst, var benen stumma , onda , ilskna. Jag gick på ren och skär vilja. Men hem kom jag och då kände jag mej duktig.

Var väl inte det smartaste att dra iväg på en sån runda dagen efter Bonnie Tyler. Då benen och ryggen var nog smärtsamma efter det. Men då jag vill nått då gör jag det. Bära eller brista.

Och det går ju. Jag får känna att jag lever men den smärta jag har då jag gjort nått jag vill den tacklar jag. Den går an om än det känns lite tufft.

Jag ”ville” ju se Bonnie Tyler.

Jag ”ville” ju gå ända in till Gammelstad som jag gjort förr.

Jag ”ville” se om det gick.

Dumt...jag kanske … men skönt att ha fixat det. Kroppen smärtar men knoppen mår bra.

Jag vet att det värsta kan ta nån dag eller så att gå till ”normalont” nu men ”so what”.

Jag har haft skoj och det är huvudsaken.

Som jag lärt mej under våren att inte låta smärtan vinna över mej. Den ska inte få ta över och hindra mej från att göra det jag vill.

I morgon då blir det frissan som gäller. Börjar bli lite vildvuxen minst sagt.

Då man har kort hår och faktiskt har en riktig ”frisyr” så känns håret mer vildvuxet än annars. DÅ jag har längre hår märktes det mest på utväxten ( färgade håret förr..tills för några månader sen)

att håret behövde ett frisörbesök. Nu är det mest att det hänger ner över öronen och är svårt att få som jag vill som gör det.

Jag ska åter bara klippa håret, inte färga eller slinga. Tredje gången nu utan färg. Känns faktiskt helt okej nu att ha håret helt naturell. Man slipper den fula utväxten.

Att håret är grått eller på tinningarna vitt gör inget. Jag trivs med det just för tillfället och ångrar jag mej kan jag ju alltid färga det igen om jag vill. Men det tror jag inte blir så snart i alla fall.

Blir nog en tur ner till Piteå också i veckan på Nolia-mässan. Inte för att köpa nått speciellt men för att titta. Brukar vara kul att se vad som finns. Har inte varit på Nolia på 4 år nu. Förra gången det var i Piteå så orkade jag inte gå runt där. Hade precis fått min rullator och börjat komma på fötterna igen.

Det är ju sista semesterveckan för Henrik också så det blir en lagom avslutning på den.