Det går åt rätt håll !!!
Äntligen....skavsåret börjar ge med sej. Inte läkt helt ännu men inte rött längre. Huden är fortfarande skör så det gäller nog var försiktig nån dag till men det ser ljusare ut.
Har testat med bastu i två dagar och då läkte till slut infektionen. Det slutade vätska och det var ju skönt. Tror det blev så illa eftersom jag tydligen inte tålde skavsårs-plåstret. Har gjort det tidigare men denna gång blev det illa. En skavsårs-blåsa som var ca 1 cm i diameter blev 5 cm stor.
Verkar ha svårt tåla plåster som sitter för tätt. Var ju likadant i nacken då jag fick bort min leverfläck. Den var ju bara nån mm stor och själva såret också men pga plåstret så fick jag irriterat i husen på ett område ca 3 x 5 cm. Det läkte inte förrän jag kunde sluta ha tätt-slutande plåster.
Har alltid varit lite känslig mot plåster som sitter för tätt. Men det har inte blivit som på hälen. Blev väl illa där då jag fick infektion under plåstret. Men nu verkar det ge sej. Hoppas det i alla fall.
Ska väl inte ropa hej ännu.
Men jag utmanade ödet lite grann idag för nu klättrar jag på väggarna. Att sitta rent av inlåst i huset pga av att jag inte kunnat ha skor på mej är ingen höjdare. Jag som har min runda jag vill klara av varje dag. Har stannat inne i tre dagar så nu fick det räcka.
Tejpade för hälen med en kompress och hudvänlig tejp. Ovanpå det en tunn socka och sen sporttejp utanpå sockan.
Testade ta på mej skon och det tog inte ont. Så jag gick min runda och det var såååå skönt. Jag njöt verkligen av att få komma ut. Ut ur fängelset....härligt.
Jag försökte se till att foten inte rörde sej i skon och lyckades ganska bra. Visst kände jag att det var nått på hälen men det gick vägen. Huden är ju skör så det blev lite rött efteråt men det gick inte sönder i alla fall.
Såg att huden var lite lös så helt läkt är det inte än. Blir nog ingen mer tur ut idag . Skolös får det vara resten av dagen. Sen hoppas jag det ser lika bra ut i morgon så jag kan komma ut då också. Tror ingen kan fatta hur mycket det betyder.
Om jag ska se nått positivt med att jag varit tvungen vara hemma och inne så är det nog att smärtan i ben och rygg blir klart mindre. Hade ju också problem med blås-tömningen som nu också släppt. Så vad säger man....inget ont som inte har nått gott med sej.
Fast hur kul är det??? Sitta eller snarare ligga som det oftast är för min del.
Mitt enda nöje är ju mina promenader. Det är det som jag gillar mest och det är det som får mej må bra . Så då jag inte kan det är det inte roligt. Jag har inte mycket till aktivitet så det lilla jag har vill jag kunna utföra.
Har haft nog med bakslag av alla slag nu så nu får det vara dags att det tar slut-.
Inget mer trassel och elände.
Nu vill jag ha lugn och ro . Få gå mina dagliga promenader.
Så nu får skavsåret ge sej. Nog för denna gång.
Två veckors , nästan, plåga räcker.
Håller tummarna för att det är över.
Att vara stark är
Att se ljus i mörkret
Och alltid kämpa
för att nå dit.
Bullbak istället för ute....
Eftersom jag inte kan gå ut pga av skavsåret så blev det bullbak igår istället. Var väl inte helt i form för just den aktiviteten men blev galen av att inte kunna gå en promenad som jag brukar.
Rastlös...för det är den enda aktivitet jag har och den enda som går för det mesta.
Så det blev surt då skavsåret bråkar.
Men bäst hålla sej i skinnet nu nån dag eller två....om jag kan....så kanske det läker.
Jag tog som sagt och bakade lite bullar istället då.
Gjorde efter ett nytt recept där degen skulle vara rätt lös och sen jäsa i minst 1 timme.
Blev en lite kladdig deg men med ordentligt med mjöl på bakbordet så var det superlätt att kavla ut.
Jag fyllde dom med smör , mandelmassa och socker. Rullade ihop och satte dom sen i formar och gräddade dom stående i en muffinsplåt. Det var verkligen nått jag kan rekommendera. Bullarna blev höga och fina då dom inte kunde svälla ut åt sidan i formen.
Så ska jag baka bullar hädanefter. Blev riktigt snygga bullar om jag får säga det själv.
Och så luftiga och fräscha då annars saffransbullar brukar bli lite kompakta.
Verkligen ett recept jag kan rekommendera.
Det var ett recept från COOP-Mersmak nr 11 .
Det som däremot är synd är att min varmluft inte funkar som den ska . Var därför tvungen grädda en plåt i taget och använda konventionell värme. Tar ju mycket längre tid då jag varmt mej vid varmluften. Men den har börjat grädda så ojämnt att det inte går just vid bullbak.
Totalt tog det 3 timmar att baka med jästider och gräddning.
Som tur är så kan man ju vila en stund då bullarna jäser men det blev ändå mycket stå . Och sen kavla bulldeg är ju förstås ingen höjdare då ryggen smärtar. Hittar aldrig nån bra arbetsställning.
Så ryggen var lagom glad efteråt.
Tur bullarna blev goda.
Idag blir det försöka sköta om skavsåret så det läker nån gång och kanske fixa lit med bildmaterialet
jag håller på med. Scannade in ytterligare 100 bilder som ska fixa till på Photoshop.
Det kan jag ju göra liggande så det kan nog vara läge för det .
Ryggen är ju som sagt inte så glad åt mitt bullbak.
Men ryggen är ju inte nått nytt så det är ju som det ska. Ironiskt nog.
Hälen med sitt enorma skavsår däremot....det är inte normalt.
Bara för att man ska låtsas vara fin så får jag nu äta upp det. Bara inse att jag inte ska få göra sånt.
Bitter?? jag kanske lite....emellanåt i alla fall. Känns som om allt går emot mej.
Men jag tog tag i min mindfullness igår efter baket och ska ta en omgång idag med. Finna lite ro och tillfredsställelse i allt det trista.
Se framåt och tro att det ska vända vinden nån gång.
Hoppet finns.
Och låter jag nu foten läka innan jag gör nått dumt så kanske jag får lite medvind. Skulle så gärna vilja det nu. Behöver det nu.
Måste lyssna bättre på kroppen då den säger stopp och belägg. Inte köra på ändå.
Inse sina begränsningar. Hur det nu ska gå till?!
Nån där uppe måste hata mej :(
Igår såg jag ljuset ….idag är det mörkt igen.
Fick ett skavsår på hälen förra lördagen då jag skulle låtsas vara lite fin.
Skor som inte är de mest fotriktiga men snygga. Givetvis blev det skavsår.
Har nu sen dess försökt skydda blåsan så den skulle hela med skavsårsplåster. Det första satt bara kvar i tre dagar sen rök det. Lossnade efter duschen och med den förljden att en del av blåsan/huden följde med. Satte då ett nytt plåster som satt kvar tills igår kväll. Då lossnade det för att såret börjat vätska och blöda.
Var så irriterat att jag endast la en kompress på. Vilken ju fastnade i såret....så klart.
Så idag tog jag ett hett bastubad och försökte rengöra det ilsket röda vätksande såret....som nu också blivit dubbelt så stort som det var då blåsan kom.
Så nu kan jag inte ha på en sko på foten alls. Törs inte sätta på ett skavsårsplåster då det vätskar. Lär ju inte fästa ändå.
Maken skrattade bara och undrade om jag skulle till VC IGEN!!! Men inte ännu. Jag ska försöka lufta såret och undvika skor nån dag och se om det kan läka. Kan ju inte gå till VC nu igen. Har ju sprungit där hela sommaren och hösten för all sköns krämpor och infektioner.
Börjar undra om jag gjort nått ont som förtjänar detta.
Är jag inte nog straffad med med min onda rygg.
Ska jag få allt annat och lite till också?????
Blir så trött på allt.
Jag som igår tyckte att det började se lite bättre ut med ryggen och nervsmärtan som bråkat med blåstömningen. Att det börjat släppa det värsta.
Sen kommer det här som ett litet "HAHA" för att visa mej att jag inte får vara glad.
Nån där uppe måste tycka jag förtjänar det här.
Tog ju upp min infektionskänslighet med min doktor då jag var sist ( för att ta bort leverfläcken i nacken) och han sa att det kunde vara läga ta en ”blodstatus” på mej om det fortsätter. Han sa visserligen att man ibland kan hamna i en ond cirkel med infektioner men att om jag tyckte det var för jobbigt och om jag kände mej trött och så kunde jag låta testa mej .
Har ju mitt årliga besök med provtagning om två tre månader så få se hur jag gör.
Verkar som jag får infektion i minsta lilla sår .
Nåväl...nu ska jag försöka vara duktig och låta bli utsätta hälen för tryck. Vilket i praktiken innebär / Ingen promenad, ingen sko på foten, inget tätt skavsårsplåster utan bara en luftig kompress/
Kommer nog klättra på väggarna då jag ju blir inlåst här i huset då. Men har ju inte riktigt nått val. Måste ju få såret läka. Utan att behöva uppsöka Läkare IGEN.
Få se om det lyckas.
Den som lever får se.
Om inte annat så kommer säkert ryggen bli glad. Vet ju att den mår som bäst då jag tar det lugnt och mest ligger ner. Gillar det inte men har ju som sagt inget val nu. Bara GILLA läget som man säger.
Men skit också så sur jag blir :-((((
Ett litet ljus i mörkret...dimman !!
Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna
det är mörkt nu
men det blir ljusare igen
Det ljusnar igen....eller jag ser ljuset kanske jag också kan säga. Det lättar i ben och rygg och ordningen återställs. Ja inte så där bara men det går åt rätt håll.
Fortfarande lite problem tömma blåsan men det går med lite trix. Jag behövde i alla fall inte åka in akut.
Smärtan är nu värst i stortån av alla ställen. Den värker så otroligt.
Den som brukar vara helt bortdomnad för det mesta.
Sov trots det i ca 4,5 timme i natt . Bättre än 2 timmar -
Största problemet är avslappningen. Ryggen vägrar släppa. Är spänd som en fiolsträng och även då jag ligger ner. Törs inte riktigt släppa då det hugger till då. Är så rädd jag ska hamna i ett låst läge. Det har jag gjort alldeles för många ggr.
Men med lite Voltaren direkt på ländryggen så slappnar den av lite. Så jag kan sitta eller rättare sagt halvligga framför TV-n en stund.
Tog mej en runda igår morse med dottern som sällskap ….då jag inte vågade gå helt själv. Kände att jag behövde lite stöd med utifall att. Vi gick bara halva rundan och det funkade okej.
Vilade sen mest hela dagen och försökte få ryggen slappna av. Lät bli göra allt för mycket men fixade middag med dotterns hjälp.
Då Henrik sen for iväg till jobbet för 12 timmars nattpass så blev det en stilla kväll framför TV-n.
Eftersom det kändes rätt hyfsat på morgonen idag så tog jag morgonrundan själv med vovven.
Gick bra till det var ca 1,5 km kvar. Då vägrade benen gå mer. Det tog så ont flytta fram foten att jag var tvungen stanna till en stund. Jag borde förstås inte gått långa rundan men som jag nu är så blev det så. Satte mej på ”rullen” en stund och funderade på om jag skulle ta mej hem eller inte. Kändes rätt dumt där jag satt och folk som for förbi sneglade lite ….tyckte jag...undrade säkert vad människan sysslade med. Förmodligen bara inbillning....man ser ju sånt som inte finns ibland.
Efter en 10 -15 minuter så kunde jag resa mej igen och hjälpligt gå framåt igen. Det tog ont men inte värre än att det gick. Värsta krampen hade släppt något.
Så hem kom jag och dottern suckade då jag sa att jag gått långa. Ingen ide komma här och tycka synd om sej. Är ju självförvållat....igen.
Smärtan är fortfarande jobbigare än normalsmärtan. Klumpig är jag också, foten gör inte som jag vill. Slänger och far utan att jag har kontroll. Sparkar i allt så foten har blåmärken överallt.
Kanske hade den varit bättre med en kortare prommis. Men det får jag aldrig veta.
Det som maken sen sa ….att du vet ju att bäst har du då du ligger ner och inte gör något alls....vill jag inte höra. Det enda som är bra då är smärtan i ryggen och benet. Och det är väl i och för sej bra det med. Men vilket liv har jag då ??????
Ligga här och ruttna....nej det är inget alternativ. Får finna ett läge där smärtan är uthärdlig, för smärtfri det blir jag aldrig ….och ett läge där jag lever som jag vill ….och kan.
Nu måste bara nerven släppa taget om blåsan så jag funkar igen. Slappna av och hitta tillbaka till ”normalontläget” igen.
Så jag kan leva som jag vill och orkar.
För nu vill jag baka mina saffransbullar....och jag vill klara det själv.
För jag vill klara mina promenader ….helt själv.
För jag vill kunna sova ...mer än 4,5 timme.
För jag vill vara som andra …. eller nästan som andra., så bra det går.
För om två veckor har vi konsert igen, med Ulf Lundell, och då måste jag kunna sitta nån timme.
Efter regn kommer ????
Så kom det alltså....:( kroppen la ner. Knoppen med för den delen känns det som.
Igår kväll så slog det ner som ett brev på posten. Smärtan blev så intensiv att det inte gick ligga , sitta eller stå. Kunde knappt gå på toaletten heller. Vet att då det inte funkar då är det illa.
Kände hela tiden mej nödig men det funkade inte.
Till slut tog Henrik till armbågen och masserade eller rent av tryckte på den ömmaste punkten bakom ryggen, i ländryggen. Det tog ont så jag näst intill skrek rakt ut.
Sen smorde han in med Voltaren . Efter ca 1 halvtimme kunde jag äntligen slappna av lite.
Kände hur jag kunde få ner ryggen ur det stenhårda läget och slappna av. Smärtan lättade lite , lite grann. Tog fortfarande ont men jag kunde åtminstone ligga ner nu.
Efter ytterligare en timme kunde jag till slut gå på toa också. Kändes skönt. Vet att det inte är bra då inte det funkar. Får ofta den frågan de ggr jag sökt för liknade. För tyvärr är det så att det slår till just på den funktionen då det trycker för mycket på nerven. Och det är ju knappast bra.
Men det gick vägen och lättade till slut. Funkar fortfarande inte helt utan problem men bättre än igår kväll.
Nattsömnen blev också usel. 2-3 timmar lyckades jag till slut sova.
Som tur är har maken jobbat natt så han har inte blivit störd i alla fall.
Vet väl att det kom efter sej då det varit mycket sista tiden.
Först då resan för tre veckor sen, sen festen förra veckan, lite för långa stunder med promenerande med kryckor och lite för lite vila.
Har pressat mej lite för hårt men det har varit nödvändigt för att få saker gjorda och för att få komma ut och roa sej lite.
Självklart så får jag mej en käft-smäll till slut. Kroppen säger stopp och belägg och eftersom jag vägrat lyssna tidigare så blir det totalstopp till slut.
Har ju märkt att det varit på G då benen inte riktigt följt med i svängarna och jag har varit mer klumpig än tidigare. Snubblat, stött foten i allt och inget och gått i dörrkarmar etc.
Men att det skulle sätta stopp för toalettbesök också, det var lite oväntat. Det var länge sen sist.
Men nu har det lugnat sej lite och den biten går igen.
Inte helt optimalt men jag spricker inte som det kändes igår kväll.
Ska ta det lite lugnare nu idag med endast en kort promenad för att röra mej lite. Kan inte vila bort allt för då blir jag stel och det är heller inte bra. Men jag kanske inte behöver vara ”överduktig” och köra på mer än jag kan. Ta det lite piano och känna efter lite nån dag eller så.
Hade egentligen planer på lussebullar idag men det får nog vara.
Att ställa sej och baka just nu är kanske inte bästa lösningen.
Det hinns till veckan då det ju inte är första advent förrän nästa söndag.
För till dess ska jag ha hunnit baka.
Måste ha lussekatter till advent, måste bara det.
Nu bara försöka komma i fas igen och inte ge upp för ett "litet", om än väntat, bakslag. Bara bita i det sura äpplet, ta det piano nån dag eller så så är jag på banan igen, förhoppningsvis. Den som lever får se. Är i alla fall inte värre idag än det var igår kväll.
Och kommer jag mej bara ut på min runda så känns det säkert bättre igen. För som sagt , vila mej iform går inte helt, ta det lugnare men inte helt stilla. Lite rörelse så ska det nog släppa , det värsta. hoppas jag.
Adventskalender !!
Så är den äntligen klar....adventskalendern till barnbarnen.
Kalendern är en tradition min mamma hade till mina barn då dom var små. Hon broderade en kalender som man sen sätter små paket på och min mamma satte tre paket på varje datum så den blev rätt tung ibland. Vilket pyssel det är.
Men i år har vi gjort den lite bättre med att fästa den på en skiva och monterat klämmor vid datumen så det var lättare fästa paketen i år.
Nu ska det ju också var två paket på varje dag då Molly nu är så stor att hon också måste få nått.
Det är inte lätt hitta vad man ska stoppa i paketen då dom ska vara små.
Till Viggo var det lättare hitta små saker att stoppa i små paket än till Molly. Då Molly är så liten så får det inte vara för små grejer. Men till slut fick jag trots allt ihop 24 paket till var och en . Tog lite tid att slå in det men det var rätt skoj. Alltid roligt pyssla lite så här inför julen speciellt då man har små barn som ska glädjas.
Har även köpt alla julklappar nu också . Vi ger ju bara till barnbarnen numera då julen ju är barnens tid. Stora får ju julmaten. Nu har jag bara till att göra julpaket av mina julklappar.
I år blev det internet som fick vara min arena för julklappar. Då jag inte har ork springa runt så mycket i affärer så var det enkelt ligga här och beställa hem det jag skulle ha.
Sen var det ju billigare också och det var ju inte helt fel. Då kunde jag istället köpa fler klappar.
Har nu börjat kolla igenom mina julsaker men inte plockat fram nått ännu. Jag håller på det att första advent ska pyntet fram, inte före.
Har grannar som redan nu tänt sitt julpynt men det gör inte vi.
Har tittat lite på nya ljusstakar men inte hittat nån jag fallit för så det får bli samma i år också.
Vill ha nytt ibland.
Vi bytte ifjol till LED lampor i ljusstakarna men jag tycker det lyser lite väl svagt så jag tånkte köpa
vanliga lampor istället igen. Men se det gick inte. Den glödlampa som hör till mina ljustakar är inte den vanliga sorten utan en special då den har en transformator. Så jag köpte först några jag trodde sklle passa men det funkade inte så dom lämnade jag tillbaka. Verkar inte finnas nånstans så det får nog vara. Synd.
Idag regnar det så nu ligger både vovven och jag här och surar. :((
Är plusgrader men råkallt och fuktigt så vi hade ingen lust med promenad idag. I alla fall inte så länge det regnar.
Annars har jag varit otroligt flitig med mina promenader och inte hoppat över nån dag trots att jag haft rätt jobbigt med smärtan. Inser att det inte går vila bort utan det är bara försöka hålla igång.
Smärtan har tyvärr ökat stadigt sista tiden men jag ger mej inte för det.
Har ju varit rätt aktiv med resor och fester så det är klart det gör smärtan värre.
Men jag mår ju så mycket bättre psykiskt då jag haft nått göra än att bara vara hemma. Så då får jag ta det onda.
Och ”vanliga” promenader gör det inte värre utan det gör att jag inte tappar mer muskler än jag redan gjort. Det är allt utöver promenader som gör det jobbigare. Sånt som att sitta och sånt som att gå med kryckor istället för rullator. På mina promenader har jag alltid min rullator och då går det alltid bar gå. Men då jag t.ex. är på fest blir det kryckor eller krycka beroende vart jag ska. Och gå med kryckor är alls inte optimalt då jag inte orkar hålla ryggen nog rak då. Säckar som ihop lite trots att jag även då har ryggbältet. Och i lördags på guldfesten struntade jag till och med i ryggbältet då jag tyckte det förstörde min utstyrsel. Så jag får skylla mej själv att det är jobbigt just nu.
Som min dotter också påpekade innan vi for ” att skyll dej själv då , utan bälte vet du ju hur det slutar”. Och visst, hon hade och har rätt men fåfängan tog över och jag fixade ju det även om det var smärtsamt. Men ibland vill även jag känna mej fin och inte ha nått som skriker ut mina brister.
Slippa ha ett fult bälte på ….snyggt är det inte även om det är funktionellt. Och det går inte ha under kläderna då det är för hårt. Måste ha tyg i mellan. Bältet är ju c 15 cm brett och spänns först en gån med kardborre och sen kommer två ytterligare band på ca 10 cm som ska dras år ännu mer. Och det sitter 6 stag runtom som gör att man får väldigt rak hållning. Men som sagt särskilt vackert är det inte. Så ibland ...inte ofta...så struntar jag i bältet . Som i lördags.
Och det är förmodligen därför det strålar ner i båda benen just nu.
Men det är bara kämpa på och hoppas det vänder till mitt ”normalontläge” snart.
Bara det sluta regna så ger jag mej ut på rundan igen.
Inget kan stoppa mej nu …. smärtan får inte hindra mej från att göra det jag vill
Stygnen borta ....YEAH :)
Idag var det äntligen dags ta bort stygnen. Det var på tiden. För nu kliar det och jag har fått eksem under plåstret. Svider och kliar otroligt mycket.
Det var ju endast tre små stygn men ett satt fast så hon fick tjorva lite för att få bort det.
Fick än en gång höra att jag verkar tålig mot smärta. För hon undrade om jag tyckte det tog ont.
Men den lilla smärtan var väl inget. Då mitt ben är väldigt ilsket idag så var det ju som ett myggbett.
Då det var så fint väder idag med – 1 grad och sol och endast lite vind så tog jag rullen och promenerade in till G-stad.
Det tog väl ca 40 minuter att gå dit och då gick jag i maklig takt. Förr då jag var alert vet jag att jag kunde gå fram och tillbaka till G-stad på under 1 timme. Skulle aldrig gå idag.
Men fram kom jag ju och kände mej stolt. Henrik hade ju erbjudit sej skjutsa mej då han är ledig idag men jag ville gå. Vill känna mej fri att ta mej dit jag vill helt själv utan att behöva anlita andra.
Då jag var klar efter borttagningen så gick jag hem också. Gick lite tyngre men ändå höll jag rätt god fart. Tog ca 47 minuter hem så lite saktare var det då benen var lite tröttare.
Men jag var stolt och nöjd med min insats och dagens motionspass avklarat.
Nu får jag säkert mer ont men det vet jag ju vad som är orsaken till det. Lördagens bravader sitter ju också kvar.
Men det är bara bita ihop och inte känna efter. Jag ska göra det jag vill och inte låta smärtan ta över min kropp. Den finns där men den ska inte styra mej. Ibland tar den över och då får jag försöka övervinna den.
Inte så lätt alla gånger men då kommer tjurigheten i mej fram och jag gör som jag lärt mej. Tänker att nu är smärtan så här och inget mer med det. Bara går ändå. Det känns så bra då jag väl är igång bara jag inte försöker gå för fort och med för stora steg.
Sen i vila kommer den ifatt men då tar jag lite mindfullness ( försöker komma igång med det igen ) och får lite avslappning. Går ibland , ibland inte.
Sen inte varje dag sååå långt utan håller mej inom rimliga gränser.
Men det är en stor frihet för mej att jag kan ge mej iväg helt på egen hand. Utan att behöva ha nån som kör mej.
Jag kan själv och jag gör det .
Vad som egentligen är mitt största problem är väl att jag ibland bromsar för sent. Kör på i 190 och sen blir det tvärnit.
Den biten behöver jag jobba med mer. Inse mina begränsningar och gilla den jag är idag också.
Nu var jag faktiskt klok nog att stanna hemma då dottern fick äran att handla. Ville följa med men insåg att det inte vore så smart. Kroppen är slut nu efter den långa rundan att den inte behöver en affärsrunda med kryckor på det.
Får följa med en annan dag. Nu är det vila och återhämtning ,som det heter, som gäller.
För i morgon är en annan dag och då tar vi nya tag och utmanar den gamla slitna kroppen. Om allt vill sej väl vill säga.
Efter festen!!
Så var årets guldfest avklarad. Var det en guldkantad fest??? Nja knappast denna gång.
Har jag baksmälla??? Ja kanske men inte av alkohol utan av smärta....lite vin blev det ju men inte mer än man klarar av :-).
Festen i sej var trevlig då vi fick fint bordssällskap så den biten var bra. Det var fri bordsplacering vilket gjorde att vi kunde välja var vi ville sitta och med vem. Det var ju bra för då trivs man ju som bäst, att sitta med dom man känner och tycker om.
Vi satt med Solveig och Per-Inge och det var helt perfekt. Alltid lika roligt träffa dom och vi fick många glad skratt. Det var det som gjorde festen så trevlig och jag hade så skoj. Att få surra av sej lite och umgås med andra en stund.
Vad som var mindre bra var då bossen...den nya...höll sitt tal som dom alltid brukar göra.
Han börjar med att be alla vara tyst och om dom inte kan det skulle dom gå ut. Okej, jag förstår att en talare vill ha uppmärksamhet men sättet han sa på var lite , ja nästan burdust.
Nån duktig talare var han då inte och då han vräker ur sej kommentaren ” Att egentligen borde ni inte vara här” ….pga av lågkonjunkturen....så tror jag alla slutade lyssna . Är det att välkomna sina anställda till en fest ????
Jag har ju hört av Henrik att han kommer från Ryssland där han jobbat i många år och har en väldig konstig uppfattning hur man peppar sina arbetare. Bara piska ingen morot.
Nä i mina ögon så var det nog det värsta tal jag hört på en sån här tillställning. Att inte känna sej välkommen .
Maten var heller inte lika bra som den brukar. Förrätten var okej med rökt lax med nån sorts röra inlindad. Smakade bra även om jag inte är överförtjust i lax som inte är tillagad.
Så den gick ner och det kändes som en bra start på en middag.
Sen kom varmrätten. Usch säger jag bara med ett ord. Vinkokt lammlägg ….nä det var inte gott. Senigt och läskigt. Potatiskaka till som var okej men lite väl bränd. Potatisen kunde jag äta men lammlägget...nej .
Henrik åt inte heller och då äter han det mesta annars. Det var många som lämna sin mat det såg jag.. Kändes inte riktigt som festmat att äta lägg. Sånt tänker jag på som vardagsmat . Som då mamma kokade fläsklägg och rotmos typ.
Efterätten var en pytteliten bit … som en mintkaka storlek....fransk chokladkaka med lite hallon och gräddklick till. Gott för jag brukar baka just den tårtan själv men lite snålt .
Så inte var man så mätt som man brukar på den här festen.
Tror det var många som tyckte som jag ….såg ut så på vad som lämnades på tallrikarna.
Men efter hört bossen tala så förstod man var ribban låg.
Kom ihåg att ni är en belastning för företaget och känn er inte stolt med ett arbete för ni ska jobba hårdare.
Men det är tur det var trevliga människor där så man fick prata av sej och ha skoj ändå. Bara träffa dom som jag endast ser just på den här festen och nu känner en hel del av dom, då det är sjunde gången vi är med, det kändes bra. Och dom känner mej och jag behöver inte berätta varför jag går med kryckor utan dom endast frågar om jag har det bra och att det är skoj se att jag är med fortfarande. De flesta vet vad jag gått igenom och då kan man prata om annat.
Så samvaron, med bl.a Per-Inge och Solveig, gjorde festen till en trevlig och bra kväll trots en bitchig boss och mindre bra mat.
Vi blev faktiskt kvar till kl 23 och det är länge för oss det.
Det var många som gjorde likadant så det blev rätt avfolkat vid den tiden.
Så nu är det ett år till nästa fest ...om det nu blir nån. Det vet man aldrig med en ryss som bestämmer.
Inte ens lucia får dom fira i år heller på Ferruform. Första gången sen maken började där. Det kostar för mycket och tar för mycket av arbetstiden är det sagt.
Så piskan den viner rent ut sagt.
Nu så här dagen efter så är jag förstås helt ledbruten och har ont överallt. Inte bara rygg och ben har tagit stryk. Min ena axel smärtar av att jag endast tog med en krycka. Ryggen smärtar ordentlig av att sitta i 5-6 timmar.
Men det är som det ska.
Så har jag alltid efteråt och det vet jag ju innan så det är inget nytt.
Men att få komma ut och träffa andra människor betyder mer än annat så det får jag väl säga var det värt. För det är trevliga människor och roliga prata med . Surra om allt och inget.
Så jag är rätt nöjd ändå även om det kanske inte låter så.
Jag hade trevligt och bordssällskapet var pricken över I-et. Det gjorde kvällen till en härlig kväll . Och smärtan den är ju jag så jag överlever ...det var värt då jag fick komma ut för en kväll och umgås.
Tack för det.
Smärtsamt medveten =(
Efter en smärtsam natt med värkande ben så vet man att man lever....minst sagt.
Har haft besvärlig bensmärta nu i flera dagar....mer ilsken än vanligt alltså.
Normala bensmärtan sitter inte just i vadbenet och stortån som den gör just nu. Vet inte om det är efterdyningar från min aktiva helg i bl.a Stockholm som fortfarande spökar.
Värre är det då. Vad som också är annorlunda är att det inte bara är ett ben som bråkar utan båda. Vänster ben ska INTE bråka. Det är fel ben det.
Höger är det ”normala” som ska ta ont. Det är det jag är van vid.
Sömnen blir lidande då det tar så här ont. Svårt hitta en avslappning.
Maken har försökt hjälpa till med lite hårdhänt massage som då inte är skönt precis. Men det släpper något efteråt så lite funkar det.
Vad jag känner är att det är en annan smärta på vänster sida av ländryggen än höger. Maken säger att det känns som en ”knuta” på vänster sida och den tar ont som f..n.
Verkar vara muskulärt på vänster medan det är det gamla vanliga på höger. Alltså nervsmärtan som inte går massera bort. Har även mindre känsel på höger så det tar mer ont på vänster eftersom jag där har full känsel.
Var väl heller inte helt lysande ta dubbel promenad igår men det kändes inte som jag kunde vara still då smärtan kröp i kroppen. Nackdelen med sista promenaden på kvällen var att det då blev ordentlig kramp efteråt. Kändes okej då jag var i rörelse men så fort jag stannade av kom krampen i ryggslutet.
Men va f.n jag kan inte sluta gå för det. Om jag gör det tappar jag alla muskler. Och sen blir det ännu mer smärtsamt komma igång igen.
Har ju gett mej sjutton på att jag inte ska låta smärtan ta över och lägga mej ner.
Fast det kanske vore på sin plats lyssna lite på kroppen och inte göra saker på överkurs. Kanske vänta lite med dubbel promenad tills dess kroppen hämtat sej från resan.
Men jag är ju dålig på det...vänta alltså.
Tycker jag väntat nog i mina dar. Och inte har jag blivit bättre heller.
Tänkte på det då vi var i Stockholm. För 5 år sedan då vi också for på en weekend gick jag utan både rullator och kryckor. Då klarade jag av att gå med endast mitt ryggbälte som stöd.
Nu har jag både rullator, kryckor och ryggbälte och inte kommer jag långt utan dessa attiraljer.
Så det har gått brant utför kan man nog säga.
Och en sak är då säker. Inte har det blivit lättare komma framåt heller. Bakåt , det går i racerfart men framåt...icke.
Men nu ska jag försöka ta mej upp på ytan och ge mej själv en chans komma i form inför festen i morgon. Vill så gå på den så det gäller vila sej lite i form. Men en runda ska jag ha , kankse inte två per dag men en.
För ge upp det kan jag inte. Det finns inte på kartan.
Är bara lite i en svacka och vet ju att det förstås beror på resan fortfarande.
Brukar ta nån vecka hämta sej . Men det var det värt och det blir säkert bra i morgon också. Vad det sen blir på söndag det är en helt annan femma. Men det tar vi då.
Nu är siktet inställt på lördagkvällen och jag ska ha trevligt och njuta av god mat och dryck och få prata lite med andra människor och umgås.
För mej som endast träffar familjen numera betyder alla såna evenemang mycket då det är nått jag saknar otroligt mycket. Att träffa andra människor och få prata om allt och inget. Se nått annat än hemmets lugna vrå. Höra nått annat och utbyta ord med såna man inte möter varje dag.
Det är såna gånger som jag känner som mest att det är vad jag saknar mest i mitt liv. Att träffa folk och få prata. Som då man jobbade och hade arbetskamrater och kunder att samtala med.
Visst betyder familjen allt men dom har alla ett liv utanför hemmet och det har inte jag.
Jag har bara dom och inget berätta som är intressant.
Så nu laddar jag fullt ut för en trevlig afton och då ska jag inte känna efter hur ont det än tar. Det tar vi till veckan . Ny klänning och sminka upp sej lite ….det ser jag fram emot.
Mitt i veckan
Nu är det ny vecka och mitt i kan man väl säga. Kom lite lite snö i natt men det lär väl tina bort . Vill verkligen ha lite snö nu. Och minusgrader så det inte blir halkigt. Nog med regn nu tycker jag. Vi är ju för sjutton mitt i november och då ska det vara snö och inte regn.
Regn gör också min nervsmärta så ilsken. Snöoväder verkar inte påverka lika mycket.
Låter kanske kryptiskt att väder påverkar smärta men det gör det faktiskt. Tokigt kanske och inte medicinskt bevisad men då man själv har det så vet man att det faktiskt finns.
Minns att min farfar ofta hade vädersymptom....sa att ”nu blir det oväder det känner jag”
Och nu är jag där själv. Känner då regn och rusk är på G och det känns som en annan smärta. En smärta som nästan kryper i kroppen och gör att inget biter...inte ens de starkaste piller jag har.
Idag efter promenaden fick jag helt plötsligt ont i ”fel” ben. Det vänstra benet tog helt enkelt lika ont som det högra och det högg i ländryggen ut åt vänster. Inte som det ska. Det ska bara stråla ut i höger sida....det är ju ”normala” smärtor det.
Vet inte om jag gjort nån rörelse eller om det trots allt beror på promenaden av nån anledning. Visst var det lite förrädiskt på sina ställen med gömd halka men jag tyckte inte jag halkade till nått.
Men nått var det.
Benet nästan vek sej som det högra gör ibland.
Inte bra . Om det benet ska bråka också har jag ju inget ben att lita på.
Men Henrik tog och körde sin massage med armbåge i ryggen och det tog så ont att jag nästan skrek. Hunden blev i alla fall rädd och funderade nog om matte blivit helt tokig.
Efteråt är det skönt då musklerna slappnat av lite och faktiskt så vek sej inte benet mer ….i alla fall inte just nu. Hoppas det nu bara var en tillfällig kramp i nån muskel som klämde på nerven åt vänster. Kan ju inte ha nervsmärta i båda benen. Jag måste ju ha ett ben jag kan lita på. Det högra har ju varit uträknat i flera år nu och är inte alls nått att ta till om vänster bråkar.
Får väl se om det gett med sej eller om jag behöver en armbåge till.
Veckan annars är till för lugn och vila då jag ska vara”fit for fajt” på lördag då det är partytime.
Måste ju kunna gå åtminstone. Och sitta för den delen med.
Men det går nog oavsett för jag ska gå även om det tar ont. Får väl i värsta fall ta med båda kryckorna även om jag tänkt försöka klara mej med en. Men jag får se hur det känns på lördag.
Idag hade jag behövt båda men det är ju några dagar kvar.
Har så smått börjat med julklappar till minstingarna som är dom som vi ger julklappar till.
Vuxna får nöja sej med god mat .
Måste även ta tag i julkalendern som barnen ska få. Hitta små saker och sånt till den. Det är en gammal tradition som min mamma hade till mina barn och nu gör jag det till mina barnbarn. I år måste även Molly få vara med på kalendern. Nu är hon ju så stor också.
Men det är lite pyssel med den då jag nu ska knåpa ihop 48 små paket.
Men kunde min mamma göra till tre barn ska jag väl klara av till två.
Håller även på med bilderna jag skulle scanna in. Är nu uppe i 2060 bilder totalt. Och mer finns det fortfarande. Vilka minnen som kommer över en då man sysslar med bilderna. Minns många händelser exakt då man ser bilden. En bild som berör mycket är den bild då Veronica blev gipsad för sin höftledsluxation. När man ser den den minns jag precis hur det var och hur hemskt jag tyckte det var. Hur ledsen hon var då hon vaknade ur narkosen och satt fast i en stel gipsbyxa.
Och hur snabbt hon sen accepterade den och sen den smidigare plastbyxan hon fick.
Tänk att hon till och med lärde sej gå med benen fast. Tur att barn är så anpassningsbara. En vuxen hade aldrig accepterat det så snabbt.
Nu är hon helt återställd och känner aldrig av det.
Farsdag!!!
Farsdag idag …. en dag som vi endast firar min pappa. Vi har alltid firat den äldre generationen men inte oss själva på mors-dag och fars-dag. Tycker det är en dag som passar fira min pappa som är gammal medan det inte är så viktigt att göra det hemma.
Brukar förstås fixa en tårta till honom ….vem annars? Har jag gjort i många år nu …..minst 12 år om inte mer. I alla fall sen mamma inte fanns kvar hemma mer.
Han blir glad att vi kommer och det är ju därför man gör det.
Tyvärr kunde inte Richard komma med sina småttingar då dom var sjuk igen. Tror pappa hade blivit glad om dom kunnat komma.
Annars är jag egentligen inte så positiv till dagar som just mor- och fars-dag. Tycker det är en affärsidé som handlarna tjänar på. Har ju själv jobbat i den branschen så jag vet vilken kommers det är runt det.
Men den äldre generationen gillar ju den så därför håller man på traditionen.
Andreas, han brukar i alla fall köpa en flaska Whiskey till Henrik då han tycker han behöver få den då han alltid ställer upp då han behöver hjälp med sin bil. Så lite fars-dag blev det för maken ändå.
Igår så tog vi fram en fin älgstek och gjorde den hel i ugnen. Oj så gott det var med älgkött. Man har faktiskt längtat ordentligt efter det då det var väldigt länge sen nu. Ifjol blev det ju så få djur att det inte blev så mycket kött. Men i år har dom skjutit två stora så det blev gott om stekar att fylla frysen med.
Så den gjorde jag i ugn med rödvin som jag sen gjorde en sås på och ugnsbakade potatisskivor till.
Det var mums det. Som man längtat.
Då vädret varit trist hela helgen med regn och åter regn så har det blivit blöta promenader minst sagt. Men vi har gått ändå då man ju inte är gjord av socker precis.
Men trist är det. Vill ha snö och riktigt vinterväder. Inte sånt här mörkt och tråkigt .
Men tur i alla fall att det regnade så länge att isen som det först blev försvann. Annars hade man inte kunnat gå ut alls så jag inte kan gå i halkan.
Mitt ben och rygg är inte heller glad på vädret. Väderkänningarna är ur-jobbiga.
Går inte sitta , ligga eller stå. Bäst är det då jag promenerar. Då känns det inte lika illa.
Men vädrets makter rår man ju inte på så det blir till att ligga och sucka och stöna över vädret ett tag tills det blir annat. Men jobbigt är det då det smärtar så här.
Det nyper och sliter och drar. Känns från ländryggen , ut i höften , ner efter låret och vaden och ut i tårna. Hela ischiasnervens banor kan jag känna .
Gör ju det alltid mer och mindre men då väderkänningen kommer blir det sju resor värre.
Kunde knappt sitta i bilen idag och inte hos pappa heller.
Så nu blir det ligga och försöka med avslappning och hoppas det lättar och framför allt att regnet och rusket slutar.
Jag måste ju bli i form till lördag då vi har Ferruforms årliga guldklubbsfest på Kulturens Hus.
Vill ju kunna sitta och umgås en stund . Får hoppas det lättat till det. Men det brukar gå då det är nått jag vill. Denna årliga middag är ju det enda vi går ut på under året. Då vill man ju inte missa den. Henrik har ju lite otur med att det är hans jobbarhelg. Han jobbar både lördag och söndag 06-18 så han får ta lite ledigt. Sluta lite tidigare och börja lite senare.
Så då har vi alltså nått skoj framför oss igen så här efter resan till Stockholm.
Vi gör så lite att det känns som om jag behöver ha såna delmål att se fram emot för att orka kämpa mot smärtan. Då det är dags för fest lägger jag smärtan på hyllan för ett tag och tar itu med den igen dagen efteråt. Och även om det då är mycket ondare så har jag lättare handskas med den då jag mår så mycket bättre i sinnet.
Uppsprättad !!
Så blev man uppsprättad i nacken....ja kanske inte riktigt så illa som det låter.
Har haft en utbuktande leverfläck eller födelsemärke i nacken ända sen jag var liten som nu börjat blöda. I helgen så blödde den rätt ordentligt så jag beslöt ringa och få den borttagen.
Blev en liten op. Då läkaren skar bort den plus en liten som också satt bredvid.
Blödde rätt mycket så han fick sy tre stygn och nu så har jag ett stort plåster i nacken som ska sitta där så länge det går och sen ska stygnen tas om 10 dagar.
Tror att anledningen till att den börjat blöda beror på min användning av kryckselen som jag ju har runt halsen då jag använder kryckorna utomhus. Den har säkert bidragit till en viss nötning på den så den till slut börjat blöda. Enligt läkaren så såg det inte ut att var nån farlig utväxt utan en godartad. Men den ska ändå skickas på analys för att vara på den säkra sidan. Men han menade att det inte skulle vara nått att oroa sej för.
Så om några veckor skulle jag få besked om vad analysen sagt.
Eftersom det var fint vinterväder idag så tog jag rullatorn och promenerade in till G-stad för operationen. Det var bra före om än lite ojämnt. Kyliga vindar så jag var glad jag hade en huva dra på. Sträckan är ca 4 km lång så längden var lagom då jag annars har min runda på 5 km som jag går.
Vad som kanske inte var lika smart var väl att jag bestämde mej för att gå hem också.
Gick inte lika bra för efter halva sträckan tog det väldigt ont. Men vem bryr sej ...inte jag inte. Har jag bestämt mej för att gå så blir det så. Och hem kom jag ju så.
Fick sen be maken köra armbågen i ryggslutet några ggr för att få det värsta att släppa. Det tar fruktansvärt ont då han gör det men känns genast bättre efteråt. Krampen släpper greppet något och med det smärtan i benet.
Men i det stora hela så var jag rätt nöjd ändå. Jag klarade en sån sträcka med lite vila emellan om än med lite vilja. Kände mej nöjd med att ha lyckats med min föresats att ta mej fram och tillbaka utan att be om skjuts eller ta bussen.
Och det trots att jag haft en tuff helg med mycket aktivitet som gjort smärtan tuffare än vanligt.
Har märkt att det inte funkar att bara sluta upp helt då smärtan är som värst. Bäst är att köra på som vanligt med daglig runda och sen vila. Blir mindre stel då. För då stelheten kommer blir det jobbigare få fart på gamla benen. Då vill dom inte alls vara med.
Är det nått jag lärt mej så är det att röra sej en stund varje dag oavsett hur ont och ilsket det är just den dagen så är det bara köra på. Ta det i den takt som funkar just då och acceptera att det inte går så fort ibland. Samma sträcka kan ta allt mellan 57 minuter och 1h och en kvart beroende på dagsformen och ibland ännu längre om det vill sej riktigt illa.
Men det viktigaste är nog att jag går ändå....går efter min förmåga för dagen och inte försöker vara för duktig då det är en sämre dag. Idag var det lite överkurs förstås men det skyller jag på solen. Den sken från en klar himmel och det har man inte sett på många dar eller om det är veckor så jag kände bara att jag ville vara ute. Får väl ta det lite lugnare i morgon istället. Eller ????
Lugn och sansad....bröllopsdagen idag ♥
Efter att svalt förtreten efter söndagens ilska över personalen på Arlanda så känns det okej igen.
Har fått e-mailsvar av nån informationsansvarig som menar att det inte borde gått till så som det gjorde. Dom hade kunnat vara mer tillmötesgående i denna situation och jag borde kunnat få hjälpen jag behövde.
Fick veta att jag nästa gång ….om det nu blir det, inte säkert med den erfarenheten....ska boka assistance redan då jag bokar resan så ska det avlöpa mer friktionsfritt.
Det är förstås en möjlighet men vem väntar sej att man inte ens ska få hjälp plocka upp skorna då man inte kan komma ner själv.
En liten medmänsklighet hade uppskattats.....och det enda jag bad om var att få upp skorna i min hand.
Nåja det är historia nu och jag tänker inte gräva mer i det .
Får helt enkelt ha det i åtanke att det inte är som förr att resa då man har ett sorts funktionshinder som gör en oförmögen i vissa situationer.
Vill ju inte tänka att det är så men det är ju en sanning i sej. Jag är inte som för t.ex 5 år sedan då vi åkte till Stockholm för en liknande weekend. Då gick jag för egen maskin och hade inte ens kryckor. Mitt ryggbälte var då det enda som behövdes och den kunde jag lätt ta av och även om jag då också hade svårt böja mej så kunde jag gå ner på knä och sen ta mej upp utan större besvär vilket idag är omöjligt utan att ha stöd.
Bara inse att man är den man är och ta den hjälp man kan få. Utnyttja de resurser som finns och inte vara för ”fin” för att ta emot hjälp. Så kanske man slipper bli förbannad då man måste bli avklädd i säkerhetskontrollen.
Jag är ju t.o.m en sån som har svårt utnyttja en handikapptoalett då jag anser mej klara av en ordinär sådan så att dom som verkligen behöver den kan använda den. Men då man sen ser fullt friska människor gå på den för att slippa undan köer så blir jag arg. Jag undrar t.ex vad dom skulle sagt på Cirkus i fredags om jag stövlat förbi kön till handikapp-toaletten och sagt att det är jag som har rätt till den i första hand. Henrik tyckte jag borde gjort det men jag stod snällt i kön till damtoaletten
istället och där var det både trångt och svårt rymmas med kryckor.
Sån är jag och då får jag väl skylla mej själv lite .
Så det är bara svälja stoltheten och använda det man har rätt till och inte skämmas för det. Det har jag ju alls ingen anledning göra.
Idag är det ju som sagt på dagen 30 år sedan vi stod inför prästen. Vi har ju redan firat det men lite ska det väl firas idag med. Ska i alla fall fixa en tårta . Fick 2 fina orkidéer av min make igår redan då han jobbar natt och ska sova nu på dagen.
Jättefina var dom och nu då mina gamla orkidéer inte vill blomma mer så var det precis vad jag önskat mej .
Tänk 30 år har gått och vart har dom åren sprungit iväg???
Ser ju på barn och barnbarn att tiden gått och själv känner man sej ju inte ung heller precis.
Och tittar man på kort så ser man ju att rynkorna kommit och man ser ut som ett gammalt strävsamt par.
Fysiskt så är då åtminstone jag ännu äldre än så.
Men vi lever ett gott liv trots krämpor och annat elände.
Vi har ju fortfarande ett rikt liv med kanske mindre aktiviteter än förr. Vi har varann och det är det viktigaste av allt.
Puss på dej min älskling♥ och tack för de första 30 åren ( snart 33 år om man räknar åren som ogifta också ) nu siktar vi på 30 nya år ♥♥.
Vardag igen !! SKÖNT!!
Efter en väldigt trevlig och intensiv helg i Stockholm så är det vardagen som gäller igen.
Vi kom tillbaka igår eftermiddag och det är som alltid lika roligt komma hem igen. Visst är det kul åka iväg men borta bra men hemma bäst gäller.
I Stockholm var det stressat som vanligt . Mycket folk och trängsel.
Att ta sej fram med rullator var inte lätt. Folk ser inte utan går nästan in i den då dom inte ser sej för.
Stötte ihop med många då jag till slut vägrade vara den som väjde hela tiden. Att åka buss var inte heller lätt. Bussarna stannde oftast för långt från trottoarkanten så att Henrik var tvungen lyfta upp rullatorn åt mej. Vet inte hur jag annars skulle kommit ombord. Inte sänkte dom ner heller som bussarna gör här hemma. Så nu ska jag aldrig mer gnälla på LLT som faktiskt stannar så jag kommer ombord på bussen helt själv utan att behöva lyfta rullen.
Så lite besviken var jag allt på hur svårt det var att vara funktionshindrad i storstan.
Trodde att det skulle vara bättre standard på det i en så stor stad.
Sen att dom med barnvagn blängde ilsket på en då man tog upp en plats där dom också ville stå. Detta trots att en av platserna är markerad för rullstol/rullator.
Ibland trängde dom in sin barnvagn ändå så jag blev helt inklämd på min sits. Inte skoj men förvånad var jag egentligen inte.
Men jämför jag med storstaden London så var det en riktig besvikelse. I London var dom så artiga och hjälpsamma då man kom med rullator att jag aldrig behövde känna mej ivägen. Och lätt kliva i och ur bussarna helt själv då dom stannade nära trottoaren och sänkte ner bussen. Nej Stockholm har mycket lära av London och Londonborna. Artigare och trevligare människor får man leta efter.
Då vi kom rätt tidigt till Stockholm på fredagen så hann vi med en hel del . Blev besök på Spritmuseet som var väldigt fräscht och nytt. En sväng in på Skansen och Skansenakvariet tog vi också då vi redan var åt det hållet. Åkte då spårvagn och där var det lättare ta sej ombord. Men då det var mycket folk på den så blev det lite svårt att stå. Ingen erbjöd mej en sittplats utom en riktigt gammal farbror som själv såg skraltig ut. Så jag avböjde men tackade för vänligheten. Kunde som tur var luta mej mot ett hörn så jag inte skulle tappa balansen som ju inte är den bästa.
Eftermiddagen vilade vi lite innan vi gick iväg på restaurang. Vi åt på en indisk restaurang som hade superfräsch mat och trevlig och personal. Gott var det och starkt.
Sen var det dags för att åka till Cirkus för showen.
Bestämde mej då för att försöka klara mej med enbart kryckorna då jag förstod att det skulle bli trångt ta med rullatorn. Vi tog först buss och sen spårvagn så det blev inte så långt att gå.
Showen var helt super. Tomas Ledin var sååå bra. Och vilken stämning...hela Cirkus gungade loss. Helt magiskt. Inte vad man är van här uppe i stela Norrland.
Det som var jobbigt det var då vi skulle därifrån. Henrik fick gå bakom mej för att hindra folk från att tränga sej och knuffas då vi skulle ner för en lång trapp ( fanns tyvärr ingen hiss ) . Men det gick bra då han var ivägen där bakom.
Vi tog det sen lugnt och lät folk stressa iväg med första spårvagnen som blev proppfull och tog nästa istället. Så då fick vi sittplats åtminstone.
Nästa morgon hade vi lite annat på agendan. Första Naturhistoriska med Cosmonova. Vi såg en bra film som hette Born To Be Wild.. Där fick vi gå in handikappvägen och det funkade bra så där var jag nöjd med servicen. Ett plus i kanten för den personalen.
Blev sen en tur till Tekniska museet och Kaknästornet. Tyvärr så var det rätt dimmigt så man såg inte så långt. Men då vi nu var där så for vi upp i tornet ändå.
Sen mitt favoritställe Gamla Stan. Inte Henriks förstås men han fick hänga med ändå. Där gick jag på utan väja för jag var less på att vara den som viker undan och det gick bra även om en del såg rätt förvånad ut då jag inte svängde undan. Insåg att jag varit alldeles för snäll som bara vikt undan innan.
Helt slut efter den dagen så gick vi på en sen middag. Vi valde en krog som hade kötträtter men det var inte så vidare bra mat. Servicen var under all kritik. Fick vänta nästan 45 minuter på maten och sen var köttet så segt att det knappt gick skära det. Smaken var väl okej men segheten i köttet förstörde . Nåja vi åt men jag lämnade mitt kött . Efter middagen gick vi tillbaka till hotellet och tog ett glas rött och en whiskey . Blev en rätt tidig kväll då förra kvällen var sen.
Söndag var det dags för hemresa och då kändes det i kroppen kan jag nog säga. Ont både här och där. Men jag var nöjd och vi hade haft skoj trots att vi stött på lite problem mellan varven.
Fast då vi kom på Arlanda och det där blev ännu mer strul då höll jag på explodera.
Först så skulle jag checka in min rullator i specialbagage. Nä det gick inte utan en stämpel på bagagelappen. Frågade då om inte hon kunde stämpla. Nej det gick inte utan jag var tvungen ställa mej i kö och få den stämplad i incheckningsdisken. Då gjorde vi det och det var väl en sak.
Sen står vi där i en kö och då öppnar dom en till kö bredvid och dom går före. Vi i den första kön stod där som fån och såg alla gå före. Till slut tog vi också och trängde oss fram och fick till sist stämplen. Sen kom nästa problem. Säkerhetskontrollen.
Då skulle jag ju först ta av mej kryckorna och mitt bälte som ju har metall instoppat. Det var väl okej. Sen då jag stapplade mej igenom bågen så pep det förstås. Gjorde ju det i Luleå också men då gick allt smidigare. Jag skulle då ta av mej skorna som hade metallspännen men kan ju inte gör det stående. Blev då hänvisad en pall och gjorde så. Sen skulle dom ha mina skor genom röntgen och då jag inte klara av böja mej frågade jag tjejen som var vakt där om hon kunde räcka mej dom. Men icke. Hon stod en meter ifrån mej med händerna bakom ryggen och sa att det får din make fixa.
Han som stod med vårt handbagage, min jacka och sin egen jacka, alltså med hela famnen full av grejer för vi ville inte lämna dom där på bandet då det hela tiden kom nytt där. Då tog han alla våra saker med genom bågarna och det pep värre och slängde upp allt på bandet för att få dit mina skor . Gick sen igen genom bågen som pep hej vilt och jag fick gå igenom för tredje gången. Sen blev jag visiterad och hon skulle ha mej snurra runt. Då blev jag ilsken och sa att jag inte kan då min balans är usel. Så hon fick nöja sej med att jag stod som jag gjorde och sen fick jag äntligen gå .
Jag var helt svettig av ilska och irritation över den nonchalanta stilen de båda vakterna hade. Ingen hänsyn till mitt problem med att inte få ha mina kryckor och att jag inte kan böja mej ner till golvet.
I Luleå på flygplatsen var det inte sånt strul. Där fick jag också ta av mej skorna men där tog vakten upp mina skor satte det på bandet och jag fick gå igenom och vi hann lugnt få ta reda på våra grejer innan det kom nytt . Där kan jag inte klaga på servicen.
Men Arlanda det var botten.
Tänk då vi var till London och var på Heathrow som är en så stor flygplats och där fick jag inga problem med nått. Där frågade dom hela tiden om det var okej och om jag kunde gå utan kryckorna och bältet. Sen fick vi god tid på oss plocka våra grejer och hjälp om vi ville. Där var det service minsann.
Arlanda och Stockholm har mycket lära där.
Men i det stora hela är jag ändå rätt nöjd med resan och höjdpunkten var förstås Tomas Ledin.
Det var ju därför vi for ner och nu vet vi ju hur det är att vara lite funktionshindrad i den staden och på den flygplatsen. Får tänka på det nästa gång. Kanske man blir tvungen boka assistans så det inte blir samma strul igen.
Så slutet gott allting gott ....vi är hemma igen och vi har firat vår dag . Lite strul men ändå kul .
Här är vi på väg till showen ...laddade och glada =)
Dagen före !!! imorgon gäller det
Så var det dagen eller rättare sagt morgonen före dagen D ….flyget till Stockholm. Resfeber, ja det kan man nog säga. Vaknade redan 4 och hur jag ska kunna sova i natt vet jag inte. Vi åker ju som tur var redan 06,55 i morgon så man slipper oroa sej så länge. Jag gillar verkligen inte flyga. Resa , jag det vill jag ju men flyga . Men som vanligt går det ju bra bara man kommer iväg så.
Packat har jag gjort det mesta. Återstår plattången och tandkräm. Sen är allt med. Blir bara en liten väska då vi endast ska vara över helgen men lite ombyte behöver man allt. Speciellt jag som är lite klumpig och lätt spiller ner mej. Borde ha stor haklapp då jag äter ;-)
Sen att jag vaknade tidigt idag beror nog också min låånga prommis igår. Benet är lite väl sur på mej men det kändes så bra gå igår. Vi tog rundan till G-stad som blir ca 4 km enkel väg.
Kände att jag ville testa min förmåga innan vi åker så jag vet om jag orkar traska runt i storstaden.
Kanske inte den bästa idéen jag haft men det är så jag är. Utmana ödet vill säga.
Nåväl , gjort är gjort och jag kände mej så nöjd efter promenaden att det helt klart var värt det. Nu ska jag vila idag så smärtan i ben och rygg dämpas något.
Det regnar ju ändå ute och blir halkigt igen så det är bara bar det. Ger mej ytterligare en anledning låta bli gå rundan. Men rundan är som ett gift. Måste ha den för att känna mej nöjd. Ont eller inte.
Fast ibland blir det tvärnit. Men då kravlar men sej upp på ytan och ger sej ut ändå. Kan ju inte låta det onda vinna. För då lever jag inte som jag vill leva.
Så som sagt, vila idag så att helgens bravader går min väg. Ont, jag det lär jag väl ha. Men min medicin är att få komma ut och ha nått roligt för en gång skull och slippa sitta ….eller ligga som det mest blir...och se nått annat än samma gamla väggar hela dagarna. Och kan det då få mej glömma smärtan för nån stund så är det toppen. Vet ju att om jag vill nått riktigt mycket så går det. Mentalt kan jag då trycka undan smärtan till en acceptabel nivå så man kan njuta av livet för en dag eller två.
Sen blir det förstås några tuffa dagar då vi är hemma igen . Men jag hoppas jag ska ha haft så trevligt och skoj att det är värt det. Ambitionen är i alla fall det. Och om jag tänker positivt så blir det så också.
Vi får också hoppas vädret där i söder är någorlunda och inte regnar . Lite skönare vara i farten om det inte är dåligt väder. Vi var ner till Stockholm vid den här tiden för 5 år sedan också. Då blev det snöslask och trist. Men på den tiden gick jag utan rullator så då gjorde inte det nått. Men nu då jag måste ha ”rullen” med så blir det lite jobbigare om det är slask.
Sen undrar man ju hur handikappvänligt Stockholm är. Med bussar och sånt.
Här i stan har jag ju lärt mej åka buss och klara det själv dessutom. Då vi var i London förra året så var det enkelt åka buss med rullator. Men kom in rätta vägen och kunde rulla fram till handikapp-platsen utan krångel. Sen var folket där så vänliga och hjälpsamma. Alltid nån som frågade om jag behövde hjälp. Kan man ju inte säga händer här precis. Här måste man be om hjälp för att få det.
Så det blir intressant se hur Storstaden ser på handikappade.
Egentligen gillar jag inte kalla mej handikappad . Men det är ju det jag är , fast funktionshindrad låter bättre. Och det är väl så det heter idag också.
Inte nått jag skäms för men det är jobbigt att inte klara allt man gjort förr. Inte kunna gå utan stöd utomhus. Bara för ca 3,5 år sen kunde jag det. Inte kunna köra bil mer. Gjorde jag för 3 år sen.
Medmera medmera.
Livet blir inte som man tänkt det .
Vem visste att jag skulle sluta mitt arbetsliv för drygt 8 år sedan?
Vem kunde ana att ett diskbråck för snart 11 år sedan skulle ställa till så mycket problem?
Vem kunde ana att det också skulle resultera i hjärnblödning?
Men jag lever och har ett bra liv trots allt. Jag har det smärtsamt mellan varven men jag går på mina egna ben och klarar mej ensam hemma . Jag kan inte göra allt jag gjorde förr men jag kan göra det jag vill och tycker om. För det mesta.
Har mina svackor men kravlar mej så sakta upp till ytan varje gång. Inte dit jag var innan skadan men dit jag kan komma.
Och nu då jag ska resa bort en helg och leva som om jag inte har nån skada så känns det helt underbart. Jag kan göra det och jag vill göra det. Viljan kan försätta berg heter det ju.
Smärtan finns där och den får vara där men inte stoppa mej från göra det som jag verkligen vill. Acceptans som det heter.
Så vila och ladda blir det idag .
Och sen ...imorgon då åker vi. Ser fram emot det , längtar ;-))
