Idag var det äntligen dags ta bort stygnen. Det var på tiden. För nu kliar det och jag har fått eksem under plåstret. Svider och kliar otroligt mycket.

Det var ju endast tre små stygn men ett satt fast så hon fick tjorva lite för att få bort det.

Fick än en gång höra att jag verkar tålig mot smärta. För hon undrade om jag tyckte det tog ont.

Men den lilla smärtan var väl inget. Då mitt ben är väldigt ilsket idag så var det ju som ett myggbett.

Då det var så fint väder idag med – 1 grad och sol och endast lite vind så tog jag rullen och promenerade in till G-stad.

Det tog väl ca 40 minuter att gå dit och då gick jag i maklig takt. Förr då jag var alert vet jag att jag kunde gå fram och tillbaka till G-stad på under 1 timme. Skulle aldrig gå idag.

Men fram kom jag ju och kände mej stolt. Henrik hade ju erbjudit sej skjutsa mej då han är ledig idag men jag ville gå. Vill känna mej fri att ta mej dit jag vill helt själv utan att behöva anlita andra.

Då jag var klar efter borttagningen så gick jag hem också. Gick lite tyngre men ändå höll jag rätt god fart. Tog ca 47 minuter hem så lite saktare var det då benen var lite tröttare.

Men jag var stolt och nöjd med min insats och dagens motionspass avklarat.

Nu får jag säkert mer ont men det vet jag ju vad som är orsaken till det. Lördagens bravader sitter ju också kvar.

Men det är bara bita ihop och inte känna efter. Jag ska göra det jag vill och inte låta smärtan ta över min kropp. Den finns där men den ska inte styra mej. Ibland tar den över och då får jag försöka övervinna den.

Inte så lätt alla gånger men då kommer tjurigheten i mej fram och jag gör som jag lärt mej. Tänker att nu är smärtan så här och inget mer med det. Bara går ändå. Det känns så bra då jag väl är igång bara jag inte försöker gå för fort och med för stora steg.

Sen i vila kommer den ifatt men då tar jag lite mindfullness ( försöker komma igång med det igen ) och får lite avslappning. Går ibland , ibland inte.

Sen inte varje dag sååå långt utan håller mej inom rimliga gränser.

Men det är en stor frihet för mej att jag kan ge mej iväg helt på egen hand. Utan att behöva ha nån som kör mej.

Jag kan själv och jag gör det .

Vad som egentligen är mitt största problem är väl att jag ibland bromsar för sent. Kör på i 190 och sen blir det tvärnit.

Den biten behöver jag jobba med mer. Inse mina begränsningar och gilla den jag är idag också.

Nu var jag faktiskt klok nog att stanna hemma då dottern fick äran att handla. Ville följa med men insåg att det inte vore så smart. Kroppen är slut nu efter den långa rundan att den inte behöver en affärsrunda med kryckor på det.

Får följa med en annan dag. Nu är det vila och återhämtning ,som det heter, som gäller.

För i morgon är en annan dag och då tar vi nya tag och utmanar den gamla slitna kroppen. Om allt vill sej väl vill säga.