Som alla kan förstår så har jag fullt upp och hinner inte med att pränta ner några rader så ofta. Har inte heller haft det behovet nu. Nu då jag känner mej så väl tillfreds och mår bättre än på mycket länge så har jag inte gett mej tid författa nått. Den terapi jag haft av skriva fylls nu istället av lek och bus dagen lång. Och däremellan vilar vi båda två, jag och Kasper.

 

Skrivandet har varit en ventil lätta på hjärtat och få ur sej den smärta och frustration jag känt mellan varven pga den smärta jag har dagligen.

Smärtan finns kvar men den hanterar jag så pass bra nu att det inte fyller mitt liv hela dagen lång. Jag kan acceptera den och konstatera att den finns där men den styr inte hela mitt liv. Jag är uppe på ytan ordentligt och är nöjd med det.

Har haft en lång uppförsbacke ända sen förra sommaren då ag trillade ner i en djup svacka och knappt kunde ta mej ur den . Det blev sömnstörningar och smärta jag inte pallade med. Sen då en sjukare och sjukare Tessan ovanpå det och inget var roligt mer.

 

Nu är det andra bullar och jag flyter igen. Jag har min älskade vovve och han fyller mina dagar med lycka och värme . Jag njuter varje sekund med hans mjuka varma goa lilla kropp intill mej just nu. Han sover vid min sida tätt intill så han känner att jag är där. Han vill sova så under dagtid och under natten sover både han och jag som en stock i 5,5-6 timmar varje natt. Han sover duktigt i sin egna bädd då och på morgonen efter frukost kan vi ta en mysstund i sängen och få en timmes sömn till. Hur mysigt som helst och han vet att han den stunden får komma under mitt täcke och sova.

Den stunden är bara för mysig.

 

Har lovat Henrik att han ska sova själv om natten och att han först på morgonen får komma i sängen. Och det funkar då än så länge. Fast visst är det svårt låta bli att ta honom i sängen även till natten. Men för hans skull , han är ju så liten ännu, är det nog bättre han sover själv under natten. Så han inte får för sej hoppa ner från sängen. Hans små tandpetare till ben håller inte för det.

Fast en natt fuskade jag och la inte ner honom och han sov sååå gott intill mej hela natten. Mysigt så det förslår.

 

Dagarna sen så är det fullt av lek och bus. Ute ibland och inne ibland. Beror lite på vad vädret säger. Har ju varit rätt så kyligt sista dagarna och kommit både regn , hagel och igår kväll också snö.

Så det har väl inte varit så skönt ute som det var under påsken då man inte ens behövde ta på jackan ute.

 

Dagarna kretsar ju förståeligt mest runt Kasper och han får all uppmärksamhet han ju förtjänar. Vi lekar med honom alla tre och får turas om med att passa honom då man ska laga mat och sånt. Han har en förmåga nafsa i tårna just då för att få uppmärksamhet. Smart kille ♥

Så då får den som inte fixar käket roa honom en stund.

 

Vi går en kort koppelpromenad varje dag , om vädret tillåter, för att han ska lära sej det och det går bättre och bättre. Han får ha på sin tröja ännu för att inte bli så kall och jag tror han gillar den nu. Står helt still nu då jag ska ta på den så jag tror han tycker den värmer skönt.

 

Vi är mest hemma , och ska vi nånstans får han givetvis åka med. Han behöver inte vara själv alls ännu utan vi ser alltid till att nån blir hemma. Därför turas vi om ta den dagliga rundan eftersom den är alldeles för lång att gå med lilla killen ännu. Det dröjer nog många månader till han kan gå med den rundan. Om Veronica är hemma tar hon hand om honom och då kan både jag och Henrik gå tillsammans. Det är ju mest jag som har behovet av prommisen så jag ser till att jag får den om nån tar Kasper. Fast det är inte lätt få sej till komma iväg då jag egentligen hellre stannar med vovven.

Men min kropp säger mej att jag behöver den så jag försöker gå varannan dag åtminstone.

Blir så stel annars.

 

I förrgår då jag gick var det svinkallt. Det blåste polarvindar och jag hade ingen mössa så jag v fick dra över huvan för att inte frysa bort hela skallen. Men nöjd ändå att jag tagit mej runt. Inte första prio för tillfället. Även om det är bra för mej.

Men det är nått annat nu som drar och jag vill inte gå utan vovve och då blir jag helst hemma. Han blir också lite olycklig då jag går för jag är hans trygga famn som ska finnas där varje sekund.

Visst tycker han om dom andra men matte är nummer ett så klart säger jag stolt :)

 

Igår var det den dagen då min aorta-DT skulle ske. Förberedde mej med dricka ett glas vatten varje timme innan och fick sen fortsätta det resten av dagen. Det var det jobbiga i det hela.

F*N såå pinknödig man blev.

Dt-röntgen gick annars bra och nu återstår endast väntan, en orolig väntan på svaret. Vill inte att dom hittar nått. Men nu är det ändå gjort trots att jag varit väldigt tveksam till om jag verkligen vill veta. Vet att min mamma då inte hade velat veta det. För då hon fick veta så fanns det ju inget alternativ, hon var tvungen gå med på en op. Och hur det slutade , ja det är en helt annan sorglig historia.

Så nu får jag hålla mej lugn och inte grubbla för mycket till dess svaret kommer. Känns som en klump i magen men ändå var det kanske en bra grej göra det. Vet jag ju inte än.

 

Tur nog har jag ju lilla busen som ger mej allt annat än tid på grubblerier. Han håller matte alert och ger ingen tid till sån bullskit. Då han är vaken så har han min fula uppmärksamhet och då han sover och vilar så vilar matte med. Vi är med varann hela dagar och han är min bästa vän och finns där som en glädjande liten filur varje dag. Ingen kan bli ledsen med en sån härlig liten krabat.

Goa fina älskade lilla Kasper-killen ♥♥