Testa gränser.....ja det är jag bra på. Om det sen är bra FÖR mej är en helt annan femma.

Har ju som plan att kunna ta två rundor nu då sommaren närmar sej...ja det känns inte än men snart....så hade jag igår en test om det funkar. Gick det bra????
Knappast. Gå gick väl an men det är det som kommer efteråt som inte var nått vidare.

Kvällen blev hemsk, natten ännu värre. Tror det blev två timmar i natt som jag faktiskt sov.

Hade väl inte bästa förutsättningen att det skulle fungera då smärtan varit väldigt envis sista tiden .

Men då maken fått för sej gå en extra runda på eftermiddagen så tänkte jag att jag hänger med.

Vi skulle bara gå en kort runda men det blev det förstås inte.

Henrik försökte väl säga till att det kanske var läge vända men tjurskallen vägrade lyssna så klart.

Även idag är det hemskt . Smärtan river och sliter så jag vet inte vad jag ska ta mej till.

Lät jag då bli rundan i morse?? Tror inte det. Vovven behöver sin runda och jag lika så. Och sen tänkte jag att va F*N jag har ju lika ont så lite till gör varken mer eller mindre. I min fantasi .

Gå gick väl okej efter nån km eller så då benen vaknade till liv igen. Men nu efteråt är det inte så vidare . Ligger på min vanliga tennisboll och försöker på å vis störa ut. Går väl så där. Lättar för stunden men ligger jag för länge sprättar det till och benet flyger iväg och då blir vovven rädd som ligger troget vid mina fötter.

Jag använder alltså en smärta för att störa ut en annan smärta. Låter ju inte klokt men det är nervsmärtan som jag vill störa ut. Den är olidlig.

Undra om det var så det skulle fungerat om jag fått den där stimulatorn inopererad?

Det får jag aldrig veta för den op. Gör jag inte om.

Annars var väl gårdagen rätt bra . I alla fall innan extra rundan.

Viggo och Richard kom och hälsade på och Viggo visade upp sin röntgenbild där man tydligt såg att nyckelbenet gått helt av. Men han är duktig. Han hade sin arm i en sorts mitella för att fixera armen så det inte skulle ta så ont och han berättade stolt hur duktig han varit hos doktorn. Stora killen ♥

Han har endast lite problem med äta och klä sej och sånt då det är höger arm och han ju är högerhänt. Men jag är imponerad av hans tålmodighet och att han ändå trots allt mår rätt bra.

Tur att barn vänjer sej rätt snabbt . Sån borde man vara.

Men jag kan inte låta bli tycka rätt synd om honom. Han har världens otur. Just då han nu ska lära sej cykla och sånt.

Hoppas bara det läker som det ska och att det går relativt fort. För vem vill se ett barn som har ont.

Igår fick jag ett trevligt samtal på eftermiddagen. Min vän Vivan ringde och jag blir så glad varje gång. Själv är jag urdålig höra av mej så jag är glad att hon inte glömt mej. Hon slutar nu jobba och går i pension så nu måste jag skärpa mej och ta kontakt jag med. Nu då jag vet att hon inte är på jobbet i alla fall.

Vi har alltid lätt prata så vi pratade på en bra stund.

Sen berättade hon även en väldigt tråkig sak. En annan vän som jag jobbat med är allvarligt sjuk. Så tragiskt att höra. Hon har varit svårt sjuk för ett antal år sen också men tillfrisknade då . Nu har det hänt igen och jag blev väldigt beklämd att höra det. Hur orättvist är inte det. En gång friskförklarad och så kommer det igen.

När jag hör om såna svåra saker brukar jag tänka att trots att jag i allt mitt elände tycker jag har det tufft så är det ju ingen livshotande situation . Jag kan tycka att mina bekymmer är rätt futtiga i det sammanhanget. Visst är det också jobbigt och man är helt slut i huvud och kropp mellan varven.

Men det är ändå ingen diagnos som är farlig på så vis.

Man kan tycka att livet är väldigt orättvist. En del går genom livet och blir gamla utan minsta krämpa medan andra inte ens hinner bli riktigt gamla.

Tur nog vet man inte vad framtiden har i sin famn. Man ska leva här och nu och ta vara på det som är bra även då det känns tufft och smärtsamt ibland.

Efter jag damp ner i en djup grop i tisdags då regn och rusk satte spår i kroppa och knopp så har jag hoppat upp på ytan igen. Ja hoppat och hoppat ….skulle just se ut om just jag hoppade :)
Men i alla fall kommit ur deppigheten som satte in då regnet vräkte ner och dimman låg tät.

Vädersmärtor är inte leka med kan jag säga.

Så redan igår då solen började tränga fram ur molnen så ”skuttade” jag snabbt ur sängen för att ge mej ut. Utifall det skulle komma regn igen senare.....vilket det också gjorde.

Jag och vovven var ute redan före kl 9 och det var skönt. Inte varmt men med solen i ansiktet så kändes det nästan varmt. Men än är det vantar och vinterjacka på.

Efter ha varit rätt ledbruten i tisdags så gick det faktiskt helt okej ta sej runt. Nästan rekordtid till och med. Knappt en timme tog det. Tror mitt rekord ligger på 57-58 minuter. Numera alltså. Förr tog samma sträcka endast 45 minuter. Men det var då det. Nu är jag nöjd då jag klarar under timmen.

Ett plus också att dom äntligen startat med sopningen av gångvägarna. Synd bara att dom inte är lite snabbare. Än idag var det bara gjort hälften och ingen traktor syntes i farten så om dom anser sej klara vet jag inte . Men där det är sopat så rulllar det på lätt med rullen och det känns skönt under fötterna . Nu då jag också tagit på mej joggingdojjiorna. Oj så lätt man blev på foten utan kängor.

Igår då vi var och handlade träffade jag min gamla chef från Örnäshallen. Eller gammal och gammal....hon och jag är precis lika gamla så det är väl fel uttryckt. Hon var min chef där då jag skadade ryggen och jag tror inte jag träffat henne på 5-6 år trots att hon också bor här i byn.

Vi pratade länge och jag stod och hängde på mina kryckor vilket känns idag. Både i rygg, ben och axlar. Men det var kul att få prata lite .

Igår var det mitt yngsta barnbarn Mollys♥ födelsedag. Hon fyllde 2 år men kalas blir först den 5 maj eftersom dom jobbar och sen fyller ju även Viggo snart år ( 1maj ) och då blir det kalas för båda samtidigt.

Blev en liten knasig dag för dom. Viggo hade ramlat på dagis och skadat sej i axeln så att han hade brutit nyckelbenet. Stackarn. Så då fick hans mamma och han tillbringa många timmar på akuten istället.

Viggo ringde mej sen han kommit hem och berättade hur duktig han varit som inte skrikit eller nått. ”jag satt bara helt tyst sa han” ….lilla fina killen.♥. Nu blir det ta det lite lugnt i nån vecka eller så ….hur det nu ska gå med en kille som har massor med spring i benen......och stanna hemma från dagis . Han hade fått en sån där mitella att vila armen i men den ville han inte ha. Tur att det läker relativt fort på barn trots allt. För olyckor det går aldrig undvika helt och hållet.

Idag under rundan så både såg och hörde vi sånglärkan. Det om något är väl vår.

Den flög rakt upp i luften ovanför våra huvuden och kvittrade.
Är roligt se alla fåglar som nu dyker upp. Då får man hopp om sol och värme som min värkande kropp gillar. Kyla gör mej så stel och musklerna krampar och klämmer mer på nerven då.

Så än så länge har jag långkalsongerna på då jag inte vill bli kall om rumpan. För än så är det för kallt då vindarna är nordliga.

Nu vill jag ha värme så man kan ta bort vinterjackan.

Så man kan var ute på mer och kanske om det går vägen ta en eftermiddagsrunda också ibland.

Gick förra sommaren vissa dagar med två rundor och vissa dagar inte.

Men om det går som ja tänkt är målet två rundor som jag kunde förr...för en 3-4 år sedan.

Men än en gång ….den som lever får se.....Ibland får man nöja sej med det lilla också. Men drömma kan man ju .  

Efter min ”Lååånga” promenad igår fram och tillbaka till Gammelstad var det nästan....men bara nästan....skönt med regn idag. Då kunde jag med gott samvete stanna kvar inne och vila upp min stackars värkande kropp. För värka det gjorde den speciellt i natt. Då kom smärtan för att visa att det inte var helt okej plåga sej så där. Fast plåga och plåga. Vet inte om andra skulle kalla det plåga . Men min kropp tyckte det. .

Så därför var det alltså tur att även vädret ställde sej på kroppens sida och satte käppar i hjulet för en promenad.

Inte för att jag egentligen brukar låta bli att gå för lite regn. Men idag stormar det och det är inga varma vindar helller. Det är skillnad om det är ett fint sommarregn och en iskall vårstorm med regn. Inte ens Tessan hade lust gå ut. Så snabb har hon aldrig varit att uträtta sina behov. Inte nått evinnerligt nosande som annars utan pang på rödbetan och så var hon klar.

Men även om det nu var smart stanna upp ett tag pga vädret och smärtan så kändes det trist. Blev en lång tråkig dag då dagen sniglade sej fram. Och lust till nått hade man inte. Bara krypa ner under täcket och försvinna.
Sen med både smärta av ansträngningen igår och av ovädret så var det inte lätt slappna av och njuta precis heller.

Försökte med lite stretsch i höfteböjaren som brukar få bensmärtan lätta lite . Men det tog för ont så det var ingen ide.

Lite tennisboll var det enda som hjälpte för stunden. Börjar bli rätt öm just där jag sätter bollen också men det är bara då jag lägger mej på den som det känns. Då det väl trycker där lättar smärtan i benet och då får det ta ont på tryckstället för den smärtan är inte lika ilsken.

Så en vilodag idag och inget annat. Långtråkigt.

Hade tänkt baka en sockerkaka men ides inte. Energin fanns inte och inte lusten heller.

Att man blir deppig då vädret är så här. Vi som haft så många fina dagar sista tiden borde väl inte klaga egentligen men det gör jag ändå. För det förstör mina planer. Mina promenader blir ofrivilligt inställda och frustration över det plus smärtan gör dagen trist och tråkig.

Inte hittade jag nått kul på TV heller.

Är väl lite extra less för att jag sovit dåligt både pga av förkylning och smärta. Vaknade två ggr i natt av att jag inte kunde andas så jag var tvungen ta nässpray.

Och efter varje gång hade jag jättesvårt somna om ….som alltid.

Så inte undra på om man blir lite gring och less. Lika grinig som vädret är uselt.

Hoppas det blir bättre i morgon så rutinen med morgonrundan kan fortsätta. Visserligen tror jag smärtan kan vara lite värre i morgon som den alltid är andra dagen efter jag gjort nått annorlunda. Men det brukar gå att ta sej fram ändå. Så länge det finns liv finns det hopp.

Även för en skadskjuten kråka.  

som i Wiehes text / 

För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror, det finns nån som kan hjälpa mej än
som tror, det finns nån som har svar

Vem vill ha mitt ben? Vem kan ta min smärta för en stund?

Fy F*N så ont jag har idag.

Bullbaket sitter i ryggen och vrider om sin kniv. Går inte ligga och slappmna av alls. Kroppen är spänd som en fiolsträng och det var väl väntat.

Ångrar jag mej? Nä inte det men jag hade gärna sluppit detta nu.

Sova? Vad är det för nått?

Ingen sömn då smärtan är så ilsken. Hittar inget bra sovläge så jag har mest legat och vridit mej för att få smärtan minska.
Varför ska jag aldrig få vara glad?

Varför ska jag inte få göra nått kul? Visst jag får men hur det slutar vet man alltid.

Huvudet är inte med. Kommer inte ihåg vad jag ska säga och säger jag nått kan det bli hur dumt som helst. Lite galet kan man nog kalla det. Vet att smärtan gör en ”DUM” men det är inte kul precis. Då det bara är vi tre hemma så gör det inget för här är dom van mina knasiga svar.

Som Veronica brukar fråga ”Har du väldigt ont nu mamma”.

Skriva är lika illa. Vad gjorde jag om inte rättstavningsprogram fanns?

Då skulle det nog bli hur knäppt och fel som helst. Blir rött understruket hela tiden då bokstäerna kommer i vilken ordning dom vill. Inte som jag vill.

Huvudet känns som en luddig boll som varken vet ut eller in .

Så påverkad är jag av smärtan idag.

Och att jag nu åkt på makens och dotterns förkylning gör ju inte saken bättre. Jag trodde jag skulle klara mej denna gång men icke.

Men jag struntade i hur ont jag hade och gick min runda i morse som vanligt. Tänkte att ”NÄÄ jag ska gå oavsett smärta”. Och det jag gjorde. Var soligt och fint men inte så varmt. Vindarna var iskalla så jag var tvungen dra upp huvan. Hade maken med idag så det kändes skönt då jag inte var säker på att komma runt. Men runt kom vi och det är väl gott nog. Sen efteråt var det mindre kul. Krampen satte in i ländryggen och det var bara ta en het dusch för att få det lossna lite.

Att vi sen for en sväng till Storheden och jag gick med kryckorna gjorde knappast saken bättre. Så nu är det rent åt he***te . Skit också. :((
Det här är rent plågsamt. Kan inte ligga ordentligt utan ryggen vägrar slappna av.

Man kan ju undra vad jag gjort för ont.

Nått måste det var för varför får jag alltid det värsta. Nån där upp måste OGILLA mej. Helt klart

Nä nu ska jag tas mej i kragen och försöka komma i fas. Inte vet jag hur men det hjälper inte ligga här och gnälla i alla fall. Men lite måste jag få ur mej innan jag exploderar. Egentligen vill jag bara skrika rakt ut. Men hur skulle det se ut.

Så lite Mindfullness och avslappningsövningar.

Går inte ligga här och vara bitter.

Som det kinesiska ordspråk jag hittade idag /

Det viktigaste är inte att aldrig falla

utan att kunna resa sej upp efter varje fall

Kloka ord som stämmer bra. Men det är inte lätt då kroppen inte vill annat än bråka.

Är jag smart ??? Nä knappast om jag frågar familjen :)

Osmart är nog ordet. Men envis som synden.

Trots usel sömn och massor med bensmärta sen igårkväll så steg jag upp tidigt ….Var vaken från kl 4 ...så strax före 9 var vi på G jag och Tessan. En skön men tung runda. Benen var inte riktigt med men jag kom runt på dryga 63 minuter . Inte illa för en gammal gumma.

Sen då jag kom hem satte jag igång en bulldeg.....hur dumt det nu än låter.

Men ont ska med ont fördrivas är mitt motto för dagen.

Lyckades jag? Ja med bullarna men inte med det onda.

Men det var skoj baka och visst jag hade kunnat ta dottern till hjälp men då hon hade ärenden att uträtta så sa jag att jag vill göra det själv. Och säger jag det så blir det så. Hon vet bättre än att protestera mot sin tjurskalliga morsa.

Då jag gjort degen upptäckte jag at jag saknade nog med bullformar så det blev till att inprovisiera lite. En del av bullarna fick hamna i en långpanna istället. Så får jag skära ut bullrutor av den.

Upptäckte också att jag hade lite av pärlsockret så det fick jag också hushålla med. Sista bullarna fick lite glasyr istället då dom var klara.

Ibland får man vara lite påhittig.

Blev väl ca 98 st bullar med dom i långpannan inräknat. Så nu har jag bulla till gamle far så vi slipper Pågens citronmuffins ,som jag avskyr , då vi hälsar på. Brukar baka bullar då och då till honom då han annars inte har annat än köpe-fika och det vill man ju inte ha då man är van mammas alla hembakta bullar och kakor.

Nöjd men min insats men det känns kan jag säga. Nu blir det en tuff kväll igen men det visste jag ju innan. Tänkte att det spelar ingen roll då jag ändå haft en riktigt skitvecka men ilsken nervsmärta hela tiden. Värre än vanligt.

För jag SKA göra sånt jag tycker är roligt och inte låta smärtan ta över. Det får jag predika för mej själv varje dag och oftast gör jag det också. Jag gör sånt som är roligt fast efteråt är det ALDRIG roligt. Då är det bara AJ AJ AJ. Ingen som inte haft nervsmärta nån gång kan förstå hur ini he***te ont det gör. Finns inget värre .

Enda som får bensmärtan , för det är den som är värst, släppa är en hård tennisboll intryckt på en punkt i ländryggen. Då kan den lätta för en sekund eller två. Att det sen tar ont i ländryggen istället är en annan femma. Den smärtan är en helt annan och den är inte lika tuff som själva nervsmärtan.

Så även om jag tycker det är roligt hålla på med bakning så är det inte roligt sen. Då undrar man ju om man är så himla smart som utsätter sej för det.

Nä smart är man nog inte men alternativet att låta bli finns inte. För jag måste få göra nått. Tyvärr blir det tråkigt sen men det är jag van vid efter så många år.

Men livet skulle vara bra trist om man inte försöker.

Jag kan ju inte bara ligga här som en padda och jäsa.

Jag ger mej inte , det kan jag inte göra. Jag kämpar på i motvind och uppförsbacke hela tiden och går och går men kommer aldrig framåt.

Men skam den som ger sej. Nån gång , en dag kanske dom hittar en metod att ta bort nervsmärta med. Är öppen för alla förslag så länge det inte är operativt. För in i min ryggrad det får dom inte. Inte en gång till. Vill inte , törs inte. Så är det bara.

Nu blir det värmedyna en stund sen kanske gubben får trycka lite armbåge så jag får skrika lite och sen lite starka piller så kanske jag överlever idag med.

Men nu finns det bullar och det var målet så.

I morgon får jag se om det finns nån ork kvar så vovven får sin klippning. Om jag inte har FÖR ont vill säga. Men som Veronica skulle ha sagt ” det har ju inte stoppat dej för så”.

Jag hade i alla fall tur med vädret idag.

För nu kommer det regn igen. Vilken tur jag var ute i god tid och kom mej iväg på rundan trots att benen var sega efter två förfärliga dagar med nervsmärta som näst intill däckat mej

När det är lågtryck är det allt annat än roligt. Och då inte bara för regnet utan för smärtan.....vädersmärtan.

Men i morse gick det som en dans ändå. Benen som var sega och trötta gick att få fart på.

Gick faktiskt på exakt 60 minuter och det är länge sedan. Så då får jag vara nöjd.

Måste var solen som gjorde det. Eller nått :)

Men det tog några 100 meter innan benen var med på noterna. Fick gå små steg först innan jag vågade ta lite större. Var tvungen känna att benen håller trots att det nyper i rumpen.

Sen gick det av bara farten. Fast fart och fart.....en gammal gubbe i minst 70-75 års åldern kom promenerande med en sån fart att han svischade förbi mej och försvann. Och han sprang inte utan gick.

Tänk att för ett antal år sedan var det jag. Då var det jag som svischade förbi alla . Men det var då det. Nu får jag vara glad att jag tar mej runt utan missöden och ändå med en relativt snabb takt. I alla fall snabb för att vara jag.

Tyvärr så kom ju regnet igen och med den smärtan. Mitt ben gillar verkligen inte regn. Ska börja kalla det för ”regnben”.

Vädersmärtan den är mer ilsken än den vanliga nervsmärtan. Den är så intensiv att man inte vet om man ska ligga, sitta eller stå.

Inget känns egentligen bra. Tennisboll i ryggslutet är det enda oim lättar lite och att hissa benet i taket. Måste nog fixa en takkrok ändå. Får försöka övertala maken att det vore en bra ide .

Då smärtan är som värst önskar jag att benet inte fanns där. Att men kunde kapa av det och på så sätt slippa smärtan. Men då skulle man förstås få fantomensmärta istället.

Fast idag då jag ändå fått mej lite sol och promenad så är det ändå lite lite bättre.

För rundan var så härlig och man fick lite vår i lungorna och lite energi orka med vardagen.

Nu , just nu är det väl inte lika bra som i morse men inte lika illa som igår så det får jag väl vara nöjd med. Man får nöja sej med det lilla ibland .

Igår fick jag mina box som jag beställt från Canal Digital då min gamla bara strulat.

Jag ser rätt mycket på Tv och spelar in program där jag vill slippa reklamen så jag behöver en fungerande box för att inte bli galen.

Mitt förströelse består mycket i att titta på TV och leka med datorn.

Då man inte har mycket annat så är det för mej en viktig grej att ha fungerande TV.

Så nu hoppas jag den här boxen funkar bättre och jag slipper bli arg och sur då den inte gör som jag vill.

Enligt Canal Digital ska den här boxen vara bättre och stabilare. Återstår att se. Om inte kommer dom att få ett ilsket samtal . För boxen var inte gratis precis . 1990 kr kostade den .

Vi hade planer på att klippa ner Tessan i morgon eller lördag då hon blir så otroligt smutsig varje dag vi varit på rundan. Är mycket grus och smuts ännu på vägarna och hennes päls eller hår som det egentligen är drar åt sej allt som ett kardborreband.

Gissa bara hur det känns i sängen sen. Som att sova på sandpapper. Därför ska hon bli kortklippt och det är ett måste. Ryggen får väl bli sur men det måste göras. Kan inte vänta längre nu. Ryggen bråkar ju ändå hur länge jag än väntar.

Men jag tycker om att klippa och fixa med hunden så det får gå ändå. Jag ska ju göra det jag gillar och inte låta smärtan vinna. Så bara bita i det sura äpplet. Kan ju inte bli värre än jag redan har ….Eller?

En stor dag idag.

Min älskade vovve Tessan♥ fyller 7 år idag.

Hon är det bästa jag har och min allra bästa vän. Ligger vid min sida dag som natt. Förstår mej och vet då jag har ondare än vanligt. Klok som en pudel brukar man ju säga och hon är klok. Förstår mer än man kan tro. Jag samtalar med henne då jag är ensam och hon lägger huvudet på sned och öronen rycker . Som om hon förstår vad jag pratar om.

På natten kryper hon ihop bakom min rygg under täcket för att sova. Hur mysigt som helst.

Vi är alla så glad för henne och för att vi får ha henne hos oss.

Hon är ingen frisk hund då hon haft leverproblem sen hon var valp. Men vi medicinerar varje dag med en halv cortisontablett och sen två ggr dagligen Andapsin för magen. Sen äter hon ett veterinärfoder som ska vara snällt mot mage , tarm och lever. Dyrt men värt varje krona för att vovven ska må bra. Och bra mår hon för det mesta nu men har en väldigt känslig mage så det kommer då och då återfall med dåligt i magen .

Så vi är glad så länge hon mår så bra som hon gör och att medicinen fungerar.

Våran fina , älskade lilla pudeltjej. ♥♥♥

Jag brukar säga att Tessan är den som verkligen fick mej på fötter igen då hon kom till oss samma sommar jag haft min hjärnblödning. Hon är född den 16 april (2006) och jag åkte ambulansflyg till Umeå den 17 april samma år (2006). Så jag brukar tycka hon är min rehabilitering.

Då vi hämtat henne och jag fick nått annat fokusera på var det lättare se framåt och inte tänka så mycket på det som varit.

Eftersom jag den sommaren inte orkade gå mer än runt huset så passade det bra med en valp.

Och när hon växte och jag skulle komma igång så kunde vi tillsammans ta större och större steg ut i världen. Var den bästa medicin jag kunde få.

Då jag kom hem från sjukhuset i Umeå låg jag en vecka på Sunderbyn och det var där jag och dottern började planera en vovve. Då jag sen kom hem , innan jag fick åka tillbaka igen för ytterligare en sjukhusvända då jag fick en blödning till, så letade vi på nätet och hittade då kenneln som hade dvärgpudelvalpar som var till salu. Jag ringde och dom hade en kvar och det var vår Tessan. Hennes rätt namn är Never Let YouGO....och det ska vi inte . Hon är vårt fjärde barn kan man säga. Och det bästa som hänt mej.

Oturligt nog fick vi en valp som inte var frisk. Hon var första gången till veterinär redan då hon var 4 månader och sen har det fortsatt. Vi är väl minst en gång per år till veterinären för att hon mått dåligt. Men sen vi kastrerade henne för 1,5 år sedan har vi....peppar, peppar....inte behövt det. Så nu hoppas vi att hon ska slippa det framöver och klara sej med den medicinering vi har.

Vi vet att cortison förkortar livslängden något , det fick vi veta redan då hon sattes på cortison, men det är det värt om hon får må bra under sin livstid. Om hon sen då inte blir 15 år som en pudel kan bli är en annan sak.

Så vi hoppas på många fina år framöver med Tessan och att hon ska få vara frisk.....så frisk nu en hund som egentligen är en sjuk hund.....kan vara.

Hon är det bästa jag har♥♥

Annars är det som vanligt med rygg och sånt. Smärtan är något värre idag än igår och jag skyller på vädret. Dimma och gråväder gör mina väderkänningar påminda.

Så det var en tung promenad idag mot för igår då det rullade på så lätt.

Solen gör att min smärta går att glömma bort för en stund.

Men idag då det är mulet så är det värre. Nyper och bråkar och blixtar ner i benet.

Lågtryckssmärta kan man nog säga. Är som en barometer.

Så nu ligger jag på värme och försöker få det släppa .

Hoppas kan man ju och jag har ju min mjuka goa vovve här med mej så .

Så har vi måndag igen och vardagen tränger på. Jobb för vissa och skola för andra.

För mej....ja ingenting.

Måndag som helg ...inget är annorlunda förutom att andra är hemma på helgen .

Trist att tänka. Därför ska man inte tänka. Bara låta det vara och acceptera läget.

Kommer bara över mej ibland att jag också skulle vilja ha ett jobb att åka till och ett jobb som man har arbetskamrater att umgås med. Ett lite socialt umgänge. Och också ha nått att berätta vid middagsbordet.

Nä inte duger det här. Deppa leder ingenstans. Men känns bara tungt mellan varven att inte ha nått annat liv , nått annat än vara här hemma och inte kunna annat.

Helgen som gått har varit fin så jag ska inte gnälla. Smärtan har visserligen plågat mej mer än vanligt då hundtrimmet i fredags sitter kvar i ryggen ännu idag. Mindre men inte helt borta än.
Har sovit på en tennisboll i två nätter men i natt kunde jag slappna av utan bollen. Så då gick det lättare sova också.

Vädret har ju varit toppen trots hot om mängder med snö så sken solen.

Blev sköna varma promenader varje morgon.
Och trots att varje steg skar som en kniv i ryggen lyckades jag glömma bort den och gick i maklig takt utan missöden. Inga nigningar och inga fall.

Det tar sej....jag är beredd då benet bråkar och lyckas stanna upp innan det släpper.

Och då minimera jag risken för sträckning i ryggen som gör det än värre.

Då vi suttit framför TV-om kvällarna har det nog sett rätt komiskt ut. Jag med benet i luften för att det var enda läget smärtan i benet rann bort för en stund.

Föreslog en krok i taket att hänga en lina i så jag skulle kunna ha benet i luften. Maken tyckte inte det var en bra ide.

Så det blev kuddar och min puff som fick agera benstöd och då fick jag upp benet en bit i alla fall.

Igår fick vi dessutom besök av sonen och hans sambo. Hon hade sytt nytt överdrag åt mej till min kökssoffa av ett gardintyg jag hade. Blev jättesnyggt. Och jag är så tacksam att hon ville hjälpa mej då jag inte klara av att använda symaskinen mer då mitt hägra ben vägrar samarbeta. Tur nog tycker hon om att sy precis som jag . Så jag är jättenöjd.

Då dom ändå var här vid middagstid var vi och köpte hem familjepizza så vi sen kunde äta tillsammans. Alltid roligt med middagssällskap. Är så trevligt och roligt ha nån annan surra med.

En rolig sak som man blev stolt över var då Sara berättade att en kvinna vi träffade förra veckan ,då vi var på ett ärende med henne , tyckte att vi, jag och Henrik såg unga ut. Gissa om vi växte .

Inte dumt få höra att man ser ung ut trots kryckor och krokig kropp och grånande hår. Det lever man upp av. För kroppen känns som 85 år och då är det skoj att höra att det inte syns i alla fall.

I morse var det riktigt varmt på rundan. Hela + 12 grader. Hade alldeles för mycket kläder på. Så trots att jag inte går så fort direkt så var jag rätt svettig då jag kom hem. Bara hoppa ur ( skulle se ut om jag hoppade) kläderna och in i duschen direkt. Kanske det blir vår i år också. Det var fullt av takdropp och massor av smältvatten efter vägen jag går. Så vovven såg väl inte allt för kul ut då vi kom hem. Tur nog var Veronica hemma ännu och kunde spola av henne det värsta.

 vad brukar man säga "det bästa man har sätter man på bordet"

Till helgen måste vi nog ta en dust med hennes frisyr också. Raka ner henne och ta bort ”discobyxorna” som Veronica kallar hennes bollar längst ner på benen . Riktiga pudelbollar.

Men den frisyren passar inte nu för all sand och smuts fastnar och hon blir snarare en grå pudel istället för en aprikos som hon ska vara.

Men det får som sagt bli till helgen . Måste vila ryggen nån dag till för att orka fixa det.

Så till dess får vi spola av ben och tassar efter varje promenad.

Blir lite svårt då jag är ensam men jag får ta det lugnt och göra så gott det går. Vet hur det har blivit ett antal ggr då jag suttit på pallen och spolat av henne . Det har slutat med att jag fått krypa till sängen för att jag fått så ont. Får hitta en bättre arbetsställning så det inte händer nu också.

För låta bli promenader är inget alternativ. Jag SKA gå varje dag. Mitt mål är att till sommaren kanske kunna ta två rundor ibland. Går inte än men jag var på god väg förra sommaren .

Dit SKA jag komma igen. Nått mål måste jag ha.

Tur man inte vet vad livet har att bjuda på. I morse fick jag ett tråkigt samtal från en av min mammas syster (moster Ingrid) som hade en tråkig sak att berätta. En annan syster hade gått bort helt plötsligt.

Helt oväntat och hastigt. Man blir chockad .

Inget besked man är beredd på så här. Man vet att livet är tidsbestämt men varje gång det sker blir man lika chockad och ledsen.

Enda som kan sägas var bra är att det skedde hastigt och man hoppas hon somnade in utan smärta och inte behövde lida.

Tänker på hennes två barn och deras chockartade uppvaknande i morse.

Man blir varse än en gång att livet är skört och att man ska leva här och nu och se till att göra det bästa man kan och njuta medan tid finns.

R.I.P. Helena

Så idag känns ens egna bekymmer rätt banala. Jag lever trots all smärta .

Smärtan är ilsken och arg då jag igår hade lite hundtrim med pappas tax som den som skulle friseras. Ingen lätt sak men det är alltid jag som klipper och trimmar då Veronica måste hålla fast honom för han är alldeles för stark för mej. Mitt i allt kan han få för sej hoppa av trimbordet och då gäller det kunna hålla han i schack.

Gick hyfsat fort igår för Ruff var inte bråkig alls. Stod snällt stilla och Veronica hade inte så svårt hålla honom på bordet denna gång. Han blev bara sur då husse ( min far) kom in och morrade och muttrade som han skulle tala om för honom att han inte gillade att han tillät oss göra det vi gjorde.

Fin blev han och nu borde han tappa lite mindre päls för ett tag. Vi brukar trimma honom två ggr per år det räcker med det. Vi använder maskin för att plocka tar alldeles för lång tid då man inte är så kunnig i det. Men han är ju ingen utställningshund så då duger maskinklippning.

Under tiden vi klippte så tog Henrik och la om däcken på pappas bil så han inte skulle behöva slita med det själv Gäller vara förutseende och hinna innan han gjort det själv . För be om hjälp....det gör han inte. Men denna gång han vi före och han var nöjd att få det gjort.

Vädret är fortfarande fint trots att det inte är lika soligt, men ingen snö blev det trots hot om det .

Så vi hann med en morgonrunda idag med utan nederbörd.

Idag var Henrik med och då går det lite för fort för min del. Har gått själv i två dagar och då gick det bättre och tog mindre ont.

Visst är det roligare gå då man har sällskap med nån men tyvärr känner jag att då går jag fortare än vad som är bra. Svårt att inte hänga på trots att han verkligen försöker låta mej bestämma takten.

Självklart hade jag sämre idag då hundtrimmet sitter i ryggen.

Och då det varit lite tufft med smärtan sista tiden var det ju inte annat att vänta.

Men jag vet ju vad jag gjort och jag var beredd på det. Men då smärtan är som värst är det svårt acceptera det.
Men jag tycker om att klippa och fixa med hundar så det var det värt alla gånger. Pappa är nöjd att vi gör det för då slipper han åka iväg nånstans för att få det gjort.

Min egen pudeltjej har jag ju också alltid klippt själv.

Ville faktiskt bli frisör då jag var ung.

Så lite har en dröm slagit in även om det inte är en yrkesutövning.

Har också klippt både mamma då hon fanns och pappa klipper eller rakar är väl rätt ord ännu.

Klipper Henrik och har klippt alla barnen då dom var små. Så fuskat i frisöryrket har jag ju faktiskt gjort.

Numera kan även Veronica klippa både Henrik och Richard plus pappa. Så jag behöver inte göra det helt själv mer. Men pudeln och taxen det vill jag helst sköta själv. Vill ha nån grej kvar som är mitt. Även om det ibland är lite, lite för tungt. Men bara bita ihop. För vill man göra nått skoj så är det enda chansen.

Jag har gjort det jag tycker om och inte låtit smärtan ta över.

Nu bara försöka hitta avslappningen och få krampen runt nerven släppa taget.

Lite armbåge och tennisboll får det bli idag med. Enda som funkar mot krampen även om själva massagen tar fruktansvärt ont. Men efteråt är det skönt. Då minskar nervsmärtan och det är den som är jobbigast.

Så börjar vi på ny kula ….ny dag nya möjligheter....eller???

Igår var allt nattsvart. Smärtan plågade mej så till den grad att jag trodde jag skulle bli tokig....eller kanske tokigare vad vet jag.

Gick inte ligga.

Gick inte sitta.

Gick inte stå eller gå.

Allt tog ont. I vila med.

Ryggen vägrade slappna av. Blev tennisboll och sen dotterns armbåge för att leda bort smärtan i benet. Hon gillar inte det där med armbågen eftersom hon tycker det verkar elakt då jag ändå skriker av smärta. Men efteråt då jag fått massage med armbågen lättar bensmärtan för en stund. Så för att få bort smärtan måste jag leda bort den med en annan smärta.

Tog jag det lugnt då under eftermiddagen. Inte då. Veronica skulle ju baka muffins och så klart var jag tvungen vara med på ett hörn. Hon tänkte protestera men vet som vanligt att det inte är nån ide. Så medan hon gjorde muffin så gjorde jag en smet till en långpannekaka och sen gjorde jag vår veckosallad som hon skulle gjort om inte jag tagit över. Det är ju lätt gissa hur det kändes efter att ha stått vid bänken och pysslat då ben och rygg helst vill gå och lägga sej nånstans.

Men då jag ändå hade så ini he***ete ont så tyckte jag det inte kunde bli värre.

Så jag körde på .

Resultat...ja gissa två ggr.

Hade svårt somna också då jag inte hittade nått bra läge som kändes skönt och avslappnat. Var som en fiolsträng som var helt spänd. Till slut blev det än en gång starkpiller och jag kunde somna. Vill egentligen inte ta den starka så ofta men jag har den för att få ner smärt-toppen då d inget annat hjälper. Med läkarens tillåtelse.

Sov rätt tungt och vaknade rätt utvilad ändå. Man blir inte lika utvilad då man tagit starka tabletter men man blir mer avslappnad och kroppen tar därmed mindre ont.

Så jag kände att nu är det ny dag . Solen skiner och det är hyfsat varmt ute. Våren är på väg.
Allt bara lockar till en promenad.

Och vi gick. Idag tog det inte alls lika ont. Nöp inte som det gjorde igår. Vilket gjorde det klart lättare att ge sej av. Promenaden var härlig och benet höll. YEAH!

Blir lika glad varje gång jag känner att smärtan gått tillbaka. Visst , jag är inte smärtfri men den huggande nypande ilskna smärtan är undanskuffad för en dag .Förhoppningsvis mer än så.

Nu blir det inte mer benspark. Den saken är helt klart. Har inte lust gå igenom det här en tredje gång. Har gett det två chanser med exakt samma resultat.

Får försöka att undvika översträckning på knät så jag inte förvärrar skadan. Men träna....nej tack. Det får bli som det blir men knä träning blir det inte mer. Inte på bekostnad av smärta som gör mej galen. Har nog av den varan ändå.

För det ända jag har är mina promenader och dom vill jag inte äventyra mer.

Jag kan säga att ingen förstår hur illa det är och hur ont det gör. Ingen som inte haft nervsmärta kan förstå.

Finns många som ibland kan komma med ”goda” råd och tycka att gör si och gör så.

Man kan tro att jag gett upp ibland och inte bryr mej kämpa. Men det kan jag då säga är helt fel. Ingen vet hur mycket jag försöker hitta tillbaka till ett mer vanligt liv. Ett liv med socialt umgänge och normalt leverne.

Men den vägen är lång att vandra och om jag kommer dit är skrivet i stjärnorna.

Smärtfri blir jag aldrig men kan jag få smärtan vara acceptabel.... så man kan röra sej och inte blir helt förlamad av smärta.....vore det mycket vunnet.

Men jag brukar inte ha tur i spel så.....

Men slutsatsen idag är ändå att det är en annan dag och det är en bättre dag . Allt är relativt. Bra beror på vad man jämför med. Och jämfört med igår är det helt klart en bra dag.

Om det var jobbigt igår så är det ännu värre idag.
Smärtan i ländrygg och ben är ilsken som sjutton. Varje steg jag tar nyper i rumpan och ger en blixt ner i benet. Som att få ett knivhugg eller nått.

Brukar bli värst just andra dagen efter försök till träning.

Men jag lät inte smärtan vinna idag heller. Tjurskallen i mej kom fram och jag skulle bara gå. Maken suckade och sa ”skyll dej själv då” . Han vet att då jag bestämt mej är det ingen ide protestera.

Så vi gick fast redan efter bara några hundra meter högg det till. Men skam den som ger sej. Vi traskade på med små steg ….riktiga myrsteg....för att hålla sej på benen. Efter ett tag gick det på rutin och vi gick en runda som vi alltid går.
När vi väl kom tillbaka var det mindre kul. Det var kramp i rumpmusklerna och det nöp så benet bara sprättade. Fick ligga en bra stund innan jag vågade mej in i duschen. Där satt jag rätt länge och spolade hett vatten bakom ryggen. Till slut kände jag att krampen släppte lite så jag kunde tvätta håret.

Vad som däremot inte gick vägen var att jag inte kunde åka med till affären. Kroppen sa helt enkelt stopp och belägg. Var bara skicka dottern för att handla. Jag som så gärna vill vara med då det är nått annat göra än bara vara här hemma. Men nått positivt att skicka dottern...det blir billigare. Hon handlar bara efter listan och gör inga dumma impulsköp.

Så inget ont som inte har nått gott med sej.

Hade egentligen planerat lite bakning idag men det blir också dotterns jobb.

Får väl ligga på soffan och leka arbetsledare istället.

Hade lite gammal filmjölk som jag tänkte baka med för vovven vill inte äta fil som gått ut datum.

Hon får lite fil och kokt kycklingfile varje morgon tillsammans med din cortisontablett. Och är filen det minsta nära utgångsdatum vägrar hon äta . Då plockar hon bara upp kycklingen och lämnar filen. Då vet man att filen är för gammal. Bara fråga vovven.

Så Veronica ska baka lite chokladmuffins och en mjuk pepparkaka så filen blir använd.

Tur man har nån som kan ta över då kroppen vägrar vara med.

Vad som ocksåp alltid kommer då jag har så här ont är att jag inte får till det med orden. Det blir fel och jag snubblar med tungan och får inte fram det jag ska säga. Veronica brukar veta då det är så och fylla i det hon tror jag menar. Är så frustrerande att inte få fram det man vill.
Jag blir rent förbannad då det inte går. Och då brukar dottern säga att ”nu har du väldigt ont mamma” . Hon vet hur jag blir då.

Vet att hjärnan blir påverkad då jag har mer ont än vanligt. Hjärnan blir trött och svamlar till det. Egentligen inget konstigt med det då jag vet att det beror på just smärtan.

Pratade förra våren just om det med en terapeut som jag gick hos. Och hon sa att det är så det kan bli och att om man vet om det blir man inte rädd för det heller. Och jag och både Veronica och Henrik känner ju till det och kan numera skratta åt eländet då jag slår knut på tungan.

Blir mindre då smärtan blir mindre.

Fast man är nog rätt svamlig även då .

Henrik jobbar lite knasigt nu. Gått över till 4-skift i veckan och nu är det 2 eftermiddagar och sen två nätter denna vecka. Lite hattigt komma ihåg. Inte för att jag behöver hålla koll men jag vill gärna veta hur han jobbar . Men det blir lite snurrigt då dom hela tiden byter skiftform. Är fjärde gång nu sen i höstas.

Få se hur länge det här varar. Förra skiftformen varade endast 6 veckor.

Inte lätt veta då dom snabbt vill ändra om orderingången minskar.

Nu blir det lite tennisboll-tryck i ländryggen för att få krampen släppa en stund.

Sen lite värme på det kanske det lagt sej till i morgon.

Så att jag kan gå utan myrsteg och få upp farten till normal-ont-läge-fart. Vad det nu kan vara :)

Bara ge sej.....fakta som inte går att bortse från. :(( skit också.

Ja vad menar jag då.....jo benspark förstås.

Funkar inte . Inte oväntat med tanke på förra gången men jag gav det en chans till.

I fredags och igår. Med samma resultat. Smärtan i ryggen och i rumpan blir rent olidlig. Går inte sitta , ligga eller stå. Tar så dj***la ont.

Fy så besviken jag blir.

Igår kväll fick jag palla upp benet så högt det bara gick för att smärtan skulle lätta något. Funkade lite men det blev till att ta till det starkaste jag har för att överhuvudtaget kunna slappna av.

Skulle behövt en krok i taket så jag kunde hänga upp benet på. Ja alltså hänga foten i nån sorts anordning och hissa upp benet i luften. Känns minst och jag håller upp benet rakt upp då jag ligger ner.

Natten sen , den ska vi inte tala om. Blev ingen sömn förrän efter kl. 6 låg och försökte hitta ett bra läge i 5-6 timmar utan att lyckas. Så efter att ha varit upp vid 5 halv 6 -tiden så tog jag en till starking för att till slut få lite sömn.

Den som inte haft nervsmärta nån gång kan nog inte föreställa sej hur ont det tar.

Låg även på en hård tennisboll mellan varven för att få smärtan släppa i benet.

Så nu ger jag mej . Knäet får finna sej i att den träning som gäller blir under promenderna. Inget annat. För då äventyrar jag rundorna och det går inte. För just mina dagliga rundor behöver jag för ryggen och då får inte lite benspark förstöra det.

Alternativ finns inte.
Hade en liten förhoppning om att jag skulle kunna göra lite knäövningar men den förhoppningen grusades direkt.

Inget konstigt egentligen. Allt jag hittills försökt med vad gäller träning för rygg eller som nu knä fäller mej som en fura.

Och med tanke på hur mycket smärta jag har ”normalt” kan jag inte göra det än värre.

Tur nog hann det inte bli så illa som förra gången jag testade bensparken. Då blev rtyggen så sur att den fällde mej några gånger och slet i ryggen varje gång.

Känner att det nyper rätt bra i rumpan och ryggslut även nu men inte ännu så den släpper benet. Var lite försiktig i dag på rundan då jag kände nypet.

Nåväl jag får nöja mej med att försöka undvika bakåtlut av knäet så det inte förvärrar den skada som redan finns där. Och gå med knäskyddet jag fått för att undvika just det. Då kanske det kan läka ändå.

Tar i alla fall mindre ont i knät då jag har knäskyddet på.

Blir stadigare som med ryggkorsetten.

Man får vara nöjd med det och som sjukgymnasten sa är det inte nån ide göra sånt som gör smärtan värre i ryggen. För man bygger inga muskler då man har smärta.

Idag är det ju måndag och alla har åkt iväg till skola och jobb. Utom jag förstås som inte har nått åka till.

Brukar ibland tycka att det känns orättvist. Varför ska jag ligga här.

Sen då andra gnäller för att dom måste iväg till arbete så brukar jag tänka att jag hade mer än gärna farit till ett arbete.

Att vara ledig är en sak och vara påtvingad ledig ( om man nu kan kalla det ledig ) och inte kunna annat är en helt annan sak. Jag skulle nog göra vad som helst för att byta med dom som gnäller om att det är trist åka och jobba. Fast jag tror ingen skulle vilja byta med mej.

Så nu blev det en gnällig stund igen. I min ensamhet här hemma är det lätt att få utlopp för sin besvikelse och frustration. Ingen hör och ingen ser. Och ingen behöver det heller. För att skriva är min ventil. Då lastar jag det inte på nån och ingen behöver känna sej anklagad.

Känns alltid lite lättare då jag fått ur mej det.

Så nu ser vi framåt igen och börjar på ny kula i morgon.

I morgon är en annan dag

Lördag och solen skiner än. Hur länge vi haft sol nu kan man inte minnas. Men härligt är det även om vindarna är kyliga fortfarande.

Promenaderna är så lätta då solen lyser. Benen piggnar till trots att det tar väldigt ont i höger ben . Har inget hugg i rygg just för tillfället så det går att gå hyfsat. Bara inte för stora steg. Skulle haft ett snöre knutit runt fotlederna för att hindra för stora steg. En tanke i alla fall. Får låtsas att jag har det.

Nu vill jag bara att dom sopar upp på gångvägarna också. Ligger ett ton grus där. Stackars Tessan får så ont i sina tassar att vi idag tog på hennes sockar. För igår så stannade hon flera ggr och vägrade gå då stenar fastnat mellan tårna .

Idag med sockar på gick det utan problem. Får nog ha sockar på tills dess dom sopat.

Igår kväll kom Andreas och Sara förbi en stund och vi hade en trevlig pratstund. Blir alltid glad då barnen kommer förbi och hälsar på sina gamla föräldrar.

Andreas hade bilproblem så Henrik fick hjälpa honom lite. Bra han en pappa som kan bilar. 

Provade igår lite lätt med benspark igen. Bara 3 ggr 3rep. Kände av i ryggen så jag vågade mej inte på mer. Tycker det börjat knastra rätt mycket i knät då jag gör framåt-spark. Det hade jag inte innan.

Kan ju ha funnits där innan eftersom jag inte märker det mer än om jag gör bensparken.

Men hur jag ska få det funka fattar jag inte. Känner av för mycket i ländryggen och det beror väl på att jag är så svag där.

Undra om man kan göra benspark liggande??? Om det gör nån nytta då vill säga. För då borde det inte ta på ryggen....inbillar jag mej i alla fall.

Vet att jag måste försöka stärka musklerna runt knät för att undvika smärtan där men hur i fanders ska jag göra då ryggen säger ”nej tack” hela tiden?

Precis som all annan sjukgymnastik jag testat så slutar det väl med att jag får låta bli.

För om jag hela tiden får värre i ryggen av nått som ska stärka knät vinner jag inget. Visst ett starkare knä men en sämre rygg. Och då är valet rätt enkelt trots allt. Då blir det ryggen som vinner. För knäsmärtan är än så länge mindre än ryggsmärtan.

Man kan ju inte göra det så att jag inte alls kan gå. För så slutade sist jag försökte med benspark.

Fick ju även två andra övningar. En som jag ska försöka göra tåhävning vilket jag på en gång kan säga inte går alls. Orkar inte att göra tåhävning på ett ben. För göra det med höger , det går aldrig. Har försökt så det vet jag inte går.

Sen skulle jag även försöka stå på ett ben.....bara det vänstra ….höger är ingen ide och det vet även sjukgymnasten. Skulle stå i ett hörn för att inte tappa balansen. Går heller inget vidare . Orkar bara nån sekund...sen börjar benet vingla.....och då viker sej knät bakåt och det var inte det som var syftet.

Så egentligen är bensparken det enda som faktiskt går att utföra om jag bara gör få rep. Och inte så många ggr varje rep. Målet var att kunna göra 10 ggr 3 rep. Et inte om jag nånsin kommer upp till det men ska ge det en chans. Gjorde alltså igår 3 spark framåt ggr 2 och 3 spark bakåt ggr 2.

Än har det gått vägen men förra gången jag testade det gick det först men då jag ökade antal rep och ggr så blev det tvärnit. Då ville inte ryggen mer och gjorde så jag ramlade flera ggr ute på rundan. Dit ska jag inte igen så jag ska ta det väldigt försiktigt med ökning av antalet spark och rep.

Imorgon blir det testa igen och ska försöka hålla mej till samma antal en gång till.

Så jag håller tummarna för att det ska lyckas och att jag INTE får mer ryggont.

Iag har Henrik skottat fram utegrillen så nu ska vi grilla för första gången i år. Blir både lax och kyckling så det blir gott. Inget är så gott som första grillen.

Igår då gjorde jag ett annan variant på fredagstacon. Jag gjorde tacopiroger av färdigköpt pizzadeg.

Blev väldigt gott . Receptet hittade jag.....skäms nästan säga det konsumfrälst som man är.....i ICA-bladet. Enkelt och väldigt gott med lite variation på den vanliga tacon.

Tacopiroger
Dessa tacopiroger är en favorit för både stora och små! Pirogerna fylls med stekt nötfärs, tacokrydda, tomatsås och rivna morötter för att sedan vikas ihop,
penslas med uppvispat ägg och gräddas i ugn. Servera de gyllenbruna tacopirogerna
med svalkande gräddfil och krispig sallad.

Ingredienser
Så här gör du
Ingredienser
ca 500 g nötfärs
1 tsk olja
1 påse taco kryddmix
1 förpackning (600 g) kylt pizzakit (inklusive tomatsås)
2 morötter
1 ägg
2 dl gräddfil
Sätt ugnen på 200°C.

Stek färsen i oljan i en stekpanna några minuter. Rör ner tacokryddan och tomatsåsen
och låt det koka upp. Dra av stekpannan från värmen och låt färsen svalna något.
Skala och riv morötterna fint. Vänd ner dem i färsen.
Rulla ut degen och skär den i 8 lika stora fyrkanter. Fördela fyllningen på degen.
Pensla runt kanterna med uppvispat ägg. Vik ihop dem till trekanter.
Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. Pensla dem med resten av ägget.
Grädda mitt i ugnen ca 15 minuter.
Servera pirogerna med gräddfil och sallad.

Idag var det första gången på länge det inte kändes motigt ge sej ut. Benen kändes pigga och jag kände mej för en gångs skull helt utvilad. Tror jag det då jag sovit i hör och häpna 6 timmar i sträck. Något av ett rekord .

Låter väl inte så häftigt men för mej som annars sover runt 3 – 4 timmar gjorde det stor skillnad. Och att sen benet inte högg och hade sej under promenaden var förstås ett plus.

Går fortfarande rätt sakta men utan felsteg och utan nosa backen är det helt enligt planen. Om det nu finns en sån....inte vet jag.

Solen skiner ännu från en relativt klar himmel så det gör det extra skönt komma ut. Vilket väder vi haft nu i flera veckor. Rent otroligt. Undra när bakslaget...i vädret denna gång ….kommer.

Jag har själv haft nog av bakslag för ett tag....det räcker och blir över.

Eftersom jag hade energi så tag jag mej för att göra lite köttfärslimpa till middag. Hade planer på köttbullar men har ont i armen efter all kryckgång sista tiden så det fick bli en nödlösning med limpa istället. Gott det med men köttbullar är bäst.

Kryckorna gör min högra axel sur och armbåge. Blir väl så att jag stödjer mer på höger arm då höger ben är det svagare. Alltid nått som kommer nytt av eländet. Är det inte fotknöl så är det knä eller axlar. Allt bara för min eländiga rygg .
Nå inget göra bara ta det som det är och göra det bästa .

Hade även haft lust med baka bullar då jag vet att pappa skulle behöva lite såna. Men då jag haft så ont i rygg och allt annat blev det inte av i veckan heller.

Däremot tog jag och svängde ihop en långpannekaka . En citronkaka fast i långpannan. Tänkte att ugnen var redan varm efter köttfärsen så det blev slå två flugor i en smäll eller nått.

Citronkaka blir alltid gott då den blir både saftig och frisk.

Så jag får väl ge en del av den till gamle far så vi slipper fika köpta pågens citronmuffins hos honom om söndag.

Bullar får det bli en annan gång. Då armen inte tar lika ont. Brukar lägga sej om jag ger sjutton gå så mycket med kryckorna utan tar rullatorn istället. Men det är alltid lättast ta kryckorna då vi t.ex. ska handla och slipper böka in rullen i bilen. Henrik knorrar alltid även om han tar den med om jag vill. Vill inte vara till besvär så jag brukar nöja mej med kryckor och visst det får jag känna av sen.

Men det går över om jag ger tusan i dom nån dag och försöker slappna av i axeln som vill på dras upp.

Nu är det snart helg igen vilket inte spelar nån roll för mina dagar. För mej är alla dagar lika. Men för maken som jobbar är det helg och på måndag börjar han ny skiftform igen. Nu 4-skift.

Han tog ledigt denna vecka just för att ställa om sej så det inte skulle bli så tufft med svängningarna i början. Man har svårt hålla koll hur han ska jobba då dom byter skift hela tiden.

Inte för att det är jag som behöver hålla koll men då man inte har egna tider kolla så kollar man andras.....så säger dottern som jag också frågar hela tiden när hon börjar och slutar på LTU.

Tror hon tycker jag är lite tjatig ibland. : )

Helgen blir lugn och stillsam inget spännande planerat. Ingen ispromenad i alla fall. Det har maken satt stopp för efter förra helgens brak.

Så det blir morgonrundor på gamla vanliga rundan även om det är lite tråkigt ibland. Men vi brukar gå motsatt håll mellan varven för att få variation fast då blir vovven fundersam . Hon vill ha sin runda på rätt sätt åt rätt håll.

Hoppas bara det torkar upp snart så dom sopar undan gruset. Hunden blir helt svart och tassar och ben och blir tvungen in duschen varje dag.

Tur nån annan kan göra det för den biten får inte jag göra. Är förbjuden det av make och dotter då det alltid slutar illa om jag sätter mej och gör det. Har ett antal ggr hamnat i backen då jag skulle upp efteråt från lågt sittande läge. Så om ingen råkar vara hemma får hon sanda ner till dom kommer hem. Är ju ändå inte jag som städar : )

Nu blir det hockey igen och då man kan se det på TV blir det hålla lite koll även om jag inte är så intresserad.

Heja Lule får man väl ändå säga.  

1 april idag och jag känner mej som ett stort sådant.

Solskenet igår blev till åskmoln igår kväll och i natt.

Smärtan i ben och rygg var olidlig. Somnade runt 4-tiden efter att tagit det starkaste jag har att ta till. Och ändå hjälpte det knappt. Önskade jag haft en yxa och huggit av benet. Nervsmärtan då den blir så här stark är ett hel***e.

Går inte slappna av.

Går inte ligga ner.

Går inte sitta eller stå.

Allt är åt fanders.

Borde begripit att det skulle sluta illa. Men jag hade så sett fram emot att få ta en tur på isen och under tiden vi gick kändes allt rätt okej. Visst var det lite tungt sista biten men inte värre än jag klarade av det. Smärtan kom sen . Och med besked kan man säga.

Varför , varför kan jag aldrig få va riktig glad :((

Varför får jag aldrig ha roligt utan att få äta upp det efteråt. Känns så orättvist.

Fan, fan, fan.

Så helt klart är man ett stort aprilskämt. Ett som tyvärr är sant.

Varför gör jag sånt här då??? Jag vet ju hur det slutar.

Ja, ska jag bara lägga mej ner och inte göra nått alls???
Nej det går ju inte. Vad är det för ett liv. Ett trist och meningslöst liv.

Så även om jag vet resultatet i förväg kan jag inte låta bli. Måste få ha ett liv utanför sängen också. Även om det just för tillfället känns uselt och eländigt.

Var roligt så länge det varade.

Nu är det som det är och jag vet att det ger med sej om nån dag eller två.

Så det är bara genomlida eländet och rida ut stormen.

Tids nog lägger sej det värsta och jag är på ruta ett igen. Just nu är jag på ruta minus två eller så.

Så nån solskenshistoria kan jag inte berätta idag men trots lite sömn och smärta tog jag mej ut även idag men denna dag på den normal rundan. Knappt så kom jag runt med mycket möda och stort besvär. Men jag vägrar ge mej. Jag SKA ha min dagliga runda även om det krävs vilja av stål och envishet som aldrig förr.

Och nu är det gjort och resten av dagen blir vila och avslappning. Allt för att komma igen och få smärtan backa tillbaka.

Men det är tufft. Fördj***igt tufft. Det tar på krafter och humör.

Just därför blir det ofta i skrift jag vräker ur mej min frustration. Så att ingen annan behöver få ta den ilska jag känner. Min ventil att få lätta sitt hjärta .

I morgon är en annan dag och då hoppas jag det värsta gett med sej. Hoppet är det sista som sviker en. Det är på hoppet jag lever.

Pleace , let it be A good day tomorrow.