Om det var jobbigt igår så är det ännu värre idag.
Smärtan i ländrygg och ben är ilsken som sjutton. Varje steg jag tar nyper i rumpan och ger en blixt ner i benet. Som att få ett knivhugg eller nått.

Brukar bli värst just andra dagen efter försök till träning.

Men jag lät inte smärtan vinna idag heller. Tjurskallen i mej kom fram och jag skulle bara gå. Maken suckade och sa ”skyll dej själv då” . Han vet att då jag bestämt mej är det ingen ide protestera.

Så vi gick fast redan efter bara några hundra meter högg det till. Men skam den som ger sej. Vi traskade på med små steg ….riktiga myrsteg....för att hålla sej på benen. Efter ett tag gick det på rutin och vi gick en runda som vi alltid går.
När vi väl kom tillbaka var det mindre kul. Det var kramp i rumpmusklerna och det nöp så benet bara sprättade. Fick ligga en bra stund innan jag vågade mej in i duschen. Där satt jag rätt länge och spolade hett vatten bakom ryggen. Till slut kände jag att krampen släppte lite så jag kunde tvätta håret.

Vad som däremot inte gick vägen var att jag inte kunde åka med till affären. Kroppen sa helt enkelt stopp och belägg. Var bara skicka dottern för att handla. Jag som så gärna vill vara med då det är nått annat göra än bara vara här hemma. Men nått positivt att skicka dottern...det blir billigare. Hon handlar bara efter listan och gör inga dumma impulsköp.

Så inget ont som inte har nått gott med sej.

Hade egentligen planerat lite bakning idag men det blir också dotterns jobb.

Får väl ligga på soffan och leka arbetsledare istället.

Hade lite gammal filmjölk som jag tänkte baka med för vovven vill inte äta fil som gått ut datum.

Hon får lite fil och kokt kycklingfile varje morgon tillsammans med din cortisontablett. Och är filen det minsta nära utgångsdatum vägrar hon äta . Då plockar hon bara upp kycklingen och lämnar filen. Då vet man att filen är för gammal. Bara fråga vovven.

Så Veronica ska baka lite chokladmuffins och en mjuk pepparkaka så filen blir använd.

Tur man har nån som kan ta över då kroppen vägrar vara med.

Vad som ocksåp alltid kommer då jag har så här ont är att jag inte får till det med orden. Det blir fel och jag snubblar med tungan och får inte fram det jag ska säga. Veronica brukar veta då det är så och fylla i det hon tror jag menar. Är så frustrerande att inte få fram det man vill.
Jag blir rent förbannad då det inte går. Och då brukar dottern säga att ”nu har du väldigt ont mamma” . Hon vet hur jag blir då.

Vet att hjärnan blir påverkad då jag har mer ont än vanligt. Hjärnan blir trött och svamlar till det. Egentligen inget konstigt med det då jag vet att det beror på just smärtan.

Pratade förra våren just om det med en terapeut som jag gick hos. Och hon sa att det är så det kan bli och att om man vet om det blir man inte rädd för det heller. Och jag och både Veronica och Henrik känner ju till det och kan numera skratta åt eländet då jag slår knut på tungan.

Blir mindre då smärtan blir mindre.

Fast man är nog rätt svamlig även då .

Henrik jobbar lite knasigt nu. Gått över till 4-skift i veckan och nu är det 2 eftermiddagar och sen två nätter denna vecka. Lite hattigt komma ihåg. Inte för att jag behöver hålla koll men jag vill gärna veta hur han jobbar . Men det blir lite snurrigt då dom hela tiden byter skiftform. Är fjärde gång nu sen i höstas.

Få se hur länge det här varar. Förra skiftformen varade endast 6 veckor.

Inte lätt veta då dom snabbt vill ändra om orderingången minskar.

Nu blir det lite tennisboll-tryck i ländryggen för att få krampen släppa en stund.

Sen lite värme på det kanske det lagt sej till i morgon.

Så att jag kan gå utan myrsteg och få upp farten till normal-ont-läge-fart. Vad det nu kan vara :)