Alltså nu får det var nog med snö...vi har snart ingenstans lägga snön. Snöstorm med besked under hela helgen. Det bara vräkte ner och det drev i drivor överallt. Maken skottade i 2,5 timme igår och då har vi ändå snöslunga. Sen tog dottern och skottade i 45 minuter på kvällen och tog plogkarmen och resten av snön. Sen i morse var maken igen ute med slungan och tog det sista.

Jag ska väl egentligen inte klaga då jahg inte skottar men jag tycker synd om alla som gör det. Nu fattas bara att det rasar ner från taket också. Har ändå tagit ner en del igår men nu då solen skiner så finns risken det börjar rasa av sej själv. Det är väl både för och nackdelar med det. Vi har plåttak och då kommer ju snön ner vid plusgrader och sen ska den forslas bort. Snöslungan är guld värd såna gånger.

Det har ju stormat också i helgen. Så det rent knakade i huset. Tessan ville inte alls gå ut. Höll inte på kunna göra sina behov då hon tycke illa om stormvinden som ven och tjöt runt huset.

Men idag då är det fint ute. Solen skiner , lagom med vind och plogade gångvägar. Helt enkelt perfekt för en promenad. Så det blev det och det var härligt. Man mår så gott då solen skiner . Orken och glädjen kommer tillbaka. Och då har jag ändå kvar min smärta i foten , men idag struntade jag i den och det gick faktiskt riktigt bra ändå. Visst smärtade de men en sån här dag så glömmer man det för en sekund .

I fredags förra veckan hade jag besök av arbetsterapeuten från VC. Intressant och givande möte tyckte jag. Hon hade tips och hon fick lite tips från mej med. Hon tyckte faktiskt att vi kommit långt med vår bostadsanpassning själva och hittat lösningar som fungerar hyfsat för mej.

Så hon tyckte att hon fick lite ideer att föra vidare också. Tur man har en påhittig make som gjort lite olika lösningar här hemma.

Men en sak saknar jag. Och det är en ramp så jag lätt kan komma in och ut med rullatorn själv. Som det är nu måste jag ha hjälp att få in den . Ut går om jag har den hopfälld och puttar ner den för bron. Sen har jag ju svårt överhuvudtaget gå i trapp och även om vi bara har tre trappsteg på bron tar det ont att gå upp där-. Nu ska jag få ett intyg på att jag behöver en ramp och ska sen söka bidrag för det. Så då hoppas jag den biten löser sej. Inomhus har jag ju redan en ugn i ståhöjd annars hade jag kunnat få bidrag till en sån också. Och då en som luckan öppnas som en dörr åt sidan istället för som nu en lucka som vickas framåt. Synd men den har vi ju köpt för några år sen och då visste jag inte att man kunde få det. Däremot får man inte bidrag för diskmaskinen som jag skulle vilja ha högre upp. Den räknas inte som nödvändig i hushållet så det får vara.

Sen ska jag få testa en ny sittkudde som är i kilform och känna om den funkar. Det blir på torsdag och sen pratade vi också om en strumppådragare som nog inte vore så dumt. Men den får jag köpa själv. Inte mycket man får tyvärr men rampen den blir nog bra. Kanske inte världens snyggaste att ha en ramp utanför huset men nödvändigt. Hoppas det blir snart så jag kan klara rullatorn själv.

Fredag var vi också ut och käkade på kvällen. Vi var och åt thai-mat. Så gott med kokosmjölk i maten . Får aldrig göra det här hemma då det endast är jag som gillar det. Så det var gott och Henrik var den som bjöd på det. En försenad alla hjärtans dag middag ♥♥

Lördag fick vi också en trevlig middag. Andreas och Sara kom hit och hade med sej en rikigt fin köttbit som vi tillagade. Jag visade sonen så han ska lära sej hur jag gör. Köttet blev utmärkt och supergott. Märktes att det var kött av riktigt fin kvalitet. Mört så det smälte i munnen. Var en supertrevlig middag. Är så roligt med middagssällskap. Blir så glad då dom kommer hit och vi får umgås en stund.

Nu blir det en lugn vecka fram till torsdag då jag på nytt ska på ACT-terapin.

Övar mej på min avslappning och det går lite bättre för var dag. Beror lite på hur ont jag har om jag kan slappna av. Ibland funkar det direkt och ibland inte alls. Så det kommer nog ta tid att helt få kontroll där men jag jobbar på det.

Det ska ju hjälpa mej hantera min smärta bättre om jag kan finna avslappning och vila . Sen är det ju en bit kvar vad gäller acceptansen som terapin egentligen handlar om. Och allt sitter i huvudet. Jag ska inte tänka annorlunda men jag ska försöka finna vägar som gör att smärtan blir mindre om jag gör saker och ting annorlunda och accepterar att jag inte kan göra det som förr.

Tänk att jag som levt med min smärta i olika grad i över 10 år inte kommit dit ännu. Försöker fortfarande köra på som innan skadan med uselt resultat förstås. Resultat som endast ger mer och mer smärta.

Mindfullness övningarna jag har är i 7 steg och jag är nu på steg 2. Så det är en bra bit kvar att lära sej men jag tycker om övningarna . Gör det flera ggr per dag och ibland fladdrar tankarna iväg och då får man koncentrera sej på att hitta tillbaka till övningen. De övningar jag nu håller på med heter ” Att vara här och nu” och ”Inre och yttre uppmärksamhet”. Båda är ca 12 minuter långa.

Så målet är att finna sej själv och acceptera att så här är det nu och jag duger sån också. Inte vara ”för” duktig. Inte försöka vara den jag inte är idag. Leva här och nu och vara nöjd med det.

Smärtan lär alltid finnas där men den ska bli mer hanterbar om jag accepterar den.

Minfulnesscenter.se

Mindfulnessträning kan hjälpa dig hantera din smärta och den oro och stress som ofta följer, på ett bättre sätt. Mindfulness botar förvisso för det mesta inte själva orsaken till smärtan, men du lär dig att bättre leva med den.

Att vara mindful innebär att du lär dig att ta vara på varje ögonblick, fullt ut. Att du  accepterar livet som det är och får tillgång till dina fulla resurser. Med enkla övningar får du hjälp att klara av pressen i privat- och yrkesliv, att minska stress, bli uppmärksam och att fokusera på det som är väsentligt.

Mindfulnessträning hjälper dig att förhålla dig till smärtan så att den inte påverkar dig i lika hög utsträckning som tidigare. Din livskvalitet ökar.

Idag är det alla hjärtan dag....en dag som man ska uppskatta alla nära och kära man har alldeles extra mycket. Ska man ju göra alla dagar men just idag ska man visa det på alla sätt och vis. En mysig händelse och jag gillar den. Fick två fina orkidéer av maken , han vet att jag äskar det. Tack för det min älskling ♥♥.

Minns så väl första gången vi började ta hem lite extra blommor och hjärtchoklad och gelehjärtan på jobbet. Gick inte så lysande första året men sen ökade det explosionsartad . Från en kartong på 20 askar gelehjärtan till en hel pall med ca 200 askar på nolltid. Från 20 buketter till 150-200 buketter. Blev en dag då alla ville köpa blommor eller hjärtegodis. Häftigt vilken genomslagskraft reklam är. Så nu är det en dag då alla vill fira sina älskade och jag gillar det.

Veckan som gick var rätt lugn. Blev mest gåbandet för min del vad gäller promenader. Min fot protesterar vilt då den ska ner i en känga. Ibland gör jag det ändå men inte alltid. Vill inte göra saken värre men då jag inte vet vad problemet är så struntar jag i det ibland och stoppar ner foten i den dumma kängan och går i alla fall. Slutar alltid med sån smärta att jag knappt kommer mej runt hela rundan. Då kommer min tjurighet eller dumhet fram.

Men vad ska man göra , stanna inne resten av livet eller ta smärtan och försöka så gott det går.????

Mitt val är förstås smärtan då jag inte har nått val egentligen. Vill jag ha ett liv måste jag ta smärtan . Även den i foten. Smärtan i ryggen och benet är jag ju van med sen många år tillbaka och vet vad jag pallar med, för det mesta , men den i foten är ny. Den har jag haft sen i dec. och väntar ännu på svar varför.

Helgen var mysig med besök av mina älskade barnbarn. Det räddade den dagen. Min bästa smärtlindring som alltid ♥.

Viggo skulle testa skridskorna vi köpte honom i julklapp. Han var ivrig och ville så testa dom. Gick bra tills vi kom fram till isbanan. Då ramlade han direkt och blev lite sur. Ställde sej uppp och ramlade igen. Nu ännu surare och arg också. Men han testade några gånger till och vi försökte peppa honom med att det gick bra. Men han ramlade och ramlade och blev till slut så arg att han låg ner på mage på isen och vägrade ställa sej upp mer. Besviken för att det inte gick. Arg för att det var så svårt . Ledsen för att han ramlade.

Tyckte lite synd om honom då han varit så taggad innan han kom på isen. Han trodde det skulle vara lättare än det var. Precis så gjorde faktiskt hans far också. Blev atrg och sur och vägrade testa mer. Men det går nog över bara han får prova lite mer. Åka skridskor är inte så lätt. Övning ger färdighet heter det ju. Så nu hoppas jag han får pröva flera gångar så att han till slut kommer på tekniken och ser att det inte är så farligt om man ramlar på rumpan ibland.

Molly, sötnosen, var med i vagnen och satt snällt där. Hon är så stillsam i jämförelse med sin bror. Numera är hon heller inte lika blyg då hon kommer utan tinar upp rätt fort och blir glad.

Få se om hon blir lika livlig som Viggo då hon börjar gå eller ok hon fortsätter vara den stillsamma tjej hon är nu. Man vet u aldrig , skenet kan bedra =)

Igår då trotsade jag foten och gick ut på rundan med vovven. Gick hela rundan på 5 km fast jag inte tänkt gå så långt. Men det var så länge sedan jag varit ute att det bara blev så. Resultatet lät förstås inte vänta på sej. Foten smärtade ordentligt . Som om nån kört in en kniv i foten och vridit om.

Skit också. Jag kom hem men det var precis. Visste inte hur men det gick på envishet och tjurighet.

Borde som vanligt tänkt efter före,.....nån gång kanske det går in i skallen att jag måste tänka på konsekvensen av mitt handlande och om det är värt det. Var det värt det??? Ja kanske för hunden var glad och det är väl positivt? Var jag glad??? Ja lite men ändå inte.

På em skulle jag sen iväg till frissan och då insåg jag ju hur ”osmart” det varit. Nu skulle jag klara av sitta i en frisörstol i två timmar för att få min kalufs fixad. Var rent smärtsamt medveten om hur jobbigt det skulle bli. Blev att ta den starkaste tabletten innan jag for för att palla med.

Håret blev målat och klippt och jag var nöjd ändå. Smärtan som jag hade fick jag ta itu med sen. Kvällen blev så jobbig att det blev ytterligare en stark tablett innan läggdags. Bara för att jag överhuvudtaget skull kunna sova. Sov sen i 6 timmar , en tablett sömn som gav mej lite vila åtminstone.

Idag så gav jag f*n i prommisen ute och tog en runda på gåbandet istället. Beslutet var lättare ta idag då det var snöstorm ute på morgonen. Men det gick tungt även på bandet idag. Varje steg högg i ryggen. Enda fördelen var att nu var smärtan större i ryggen än foten och ryggsmärtan den hanterar jag bättre än fotsmärtan. Har nu sen försökt med avslappning som jag lärt mej på ACT men det går dåligt idag. Det vill sej inte riktgift idag. Kroppen är spänd som en fiolsträng och vägrar släppa på spänningen . Men jag ska försöka fler ggr idag så kanske det ger med sej.

Om inte annat får jag vara nöjd med att frisyren är fixad och hoppas smärtan släpper och går tillbaka till ”normalontläge”. Man lever ju på hoppet så !!!!

Efter en vecka till med kyla som hindrar ute-promenader så är jag inte på bra humör =(

Nej jag är less och trött. Minus 25-35 grader i en vecka är för kallt även för en Norrbottning!!

Helgen var åtminstone bra. Vi hade middag med Andreas och Sara eftersom Veronica fyllde år i måndags . Richard och hans familj kunde inte komma då dom var sjuka , igen. En barnfamiljs gissel. Minns hur det var då våra var små, inte blev det mycket jobb då, dom var ofta sjuka just den här perioden så det är ju inget göra åt. Förhoppningsvis blir det bättre då våren kommer , om nån månad. Nåväl middagen blev trevlig och det var gott.

Jag hade faktiskt själv bakat tårtorna och det kände jag mej stolt för. Brukar ju ha dottern till hjälp men eftersom hon varit borta på dagarna så gjorde jag det själv. Kändes riktigt kul. Ryggen var väl inte lika glad men ändå. Jag gjorde inget storbak som förr i världen utan en tårta en dag och en andra tårta den andra dagen. Lydig och tänkte efter före. Inte vad jag brukar göra men den här gången gjorde jag det och det funkade.

Samma gäller matlagningen. Jag har ju oftast Veronica till hjälp men då hon som sagt varit borta har jag försökt fixa det helt själv. Har försökt förbereda och inte göra allt på en gång då jag inte klara stå och skära upp allt som behövs och sen steka eller vad det nu ska göras på en gång. Orkar inte stå så länge. Så jag har skurit upp tex grönsakerna först. Sedan har jag lagt mej en stund och kanske först nån timme senare tagit itu med nästa moment. Planerat alltså. Inte min starka sida men nått vi pratat om på ACT-terapin. Att jag måste sänka mina krav på mej själv, ta bort duktighetskravet och göra efter min förmåga och ändå känna mej nöjd . Svårt sätta ord på det vi pratat om men jag vet hur hon menar . Acceptans av sin situation och sen utgå från det, det är det som det handlar om krasst uttryckt.

Gåbandet har fått vara min promenad då jag som sagt inte kommit mej utomhus i kylan. Trist för Tessan men hon gillar inte heller kylan. Hoppar omkring på tre ben då hon ska göra sina behov och haltar sen snabbt in igen. Så även om hon saknar promenaderna så vill hon inte gå nu . Hoppas bara att kylan ger med sej nu. Dom har lovat runt -15 istället för – 25 så hoppet lever.

Gåbandet är inte kul att gå på. Men jag biter ihop och ser på Tv och lyssnar på MP3 spelaren medan jag går. Brukar gå ungefär samma tid varje dag som jag brukar ta rundan ute med hunden. Försöker få in den vanan igen. Har varit si och så med den de sista månaderna. Först var det för halkigt att gå ute. Sen blev det för mycket snö och nu för kallt. Man är aldrig nöjd men därför har jag försökt med gåbandet istället. För att inte tappa alla muskler. Går ca 45-50 minuter varje gång i lagom hastighet, lagom för en halvinvalid alltså. Inga stora steg minsann. Har till sist hittat rätt tempo som liknar mina ute-promenader och då funkar det.

Fast min fot, den än allt annat än glad. Den tar bara mer och mer ont. Och att stoppa in foten i en känga, det är än värre. Får inte ha tryck på fotknölen överhuvudtaget. Sen har det börjat smärta uppåt vaden och tvärs över foten också. Man undrar ju vad som hänt där. Väntar ännu på röntgentid. Inte fått nån ännu. Om jag inte hört nått den här veckan får jag nog ringa och höra om dom alls fått remissen. Men den andra remissen verkar ju gått iväg så det borde ju ha gått iväg. Har redan fått tid och allt på den remissen. Och då var ju ändå foten som var mest akut i nuläget,. Nåväl jag väntar den här veckan sen ringer jag. För så här går det inte ha det. Jag har nog smärta som det är ändå utan foten.

Sömnen har väl varit lite upp och ner i veckan som gått. Ibland bra, ibland inte bra. Bra det är då jag sovit 4-5 timmar i sträck. Dåligt om jag bara sover 2 timmar och sen vaknar. Har försökt med min avslappning men får inte kläm på det ännu. Kroppen vill inte slappna av. När jag lägger mej ner är jag spänd som en fiolsträng. Smärtan gör att musklerna spänner sej och jag inte kan slappna av. Ibland blir jag trött på att smärtan tar över och då blir det mitt starka reservpiller som jag tar till. Försöker ta det bara i nödfall då det är min räddning då jag inte står ut mer. Äter nog många smärtstillande utan den.

I morgon är det åter dags för min ACT-terapi och det ska bli skönt. Hon är bra den jag går hos. Hon får mej att se saker på ett annat sätt och inse att jag duger som jag är. Men jag har långt kvar ännu. Acceptansen är inte där ännu. Men förhoppningsvis ska den komma så småningom. Ser fram emot vad vi ska prata om i morgon. Är alltid så lugn och på gott humör efteråt. Den inverkan har jag haft hittills så nått positivt har jag fått ut av det så här långt.

Ny vecka och nytt ACT-besök.

Tänk positivt , lev i nuet var temat idag. Lev i nuet, ja vad innebär det då?

Lev och var närvarande här och nu, inte se framåt, inte bakåt bara vara. Här och nu.

Låter komplicerat och samtidigt lätt , eller??

Fick börja med att bara lära mej bukandning. Andas med buken inte med bröstkorgen. Försöka hitta den andningen var inte helt lätt. Då jag kom var det absolut inte lätt.

Fick lyssna på ett band som hjälpte mej att hitta den till slut. Blev lite lugnare då. Kunde till slut andas som man ska , men om jag kan det jämt återstår att se. Mycket att träna in där. Andningen ska hjälpa mej slappna av och få mer ro i kroppen, och knoppen.

Lite sånt var ju Qigongen också men där gjorde vi ju rörelser till.