Efter en vecka till med kyla som hindrar ute-promenader så är jag inte på bra humör =(

Nej jag är less och trött. Minus 25-35 grader i en vecka är för kallt även för en Norrbottning!!

Helgen var åtminstone bra. Vi hade middag med Andreas och Sara eftersom Veronica fyllde år i måndags . Richard och hans familj kunde inte komma då dom var sjuka , igen. En barnfamiljs gissel. Minns hur det var då våra var små, inte blev det mycket jobb då, dom var ofta sjuka just den här perioden så det är ju inget göra åt. Förhoppningsvis blir det bättre då våren kommer , om nån månad. Nåväl middagen blev trevlig och det var gott.

Jag hade faktiskt själv bakat tårtorna och det kände jag mej stolt för. Brukar ju ha dottern till hjälp men eftersom hon varit borta på dagarna så gjorde jag det själv. Kändes riktigt kul. Ryggen var väl inte lika glad men ändå. Jag gjorde inget storbak som förr i världen utan en tårta en dag och en andra tårta den andra dagen. Lydig och tänkte efter före. Inte vad jag brukar göra men den här gången gjorde jag det och det funkade.

Samma gäller matlagningen. Jag har ju oftast Veronica till hjälp men då hon som sagt varit borta har jag försökt fixa det helt själv. Har försökt förbereda och inte göra allt på en gång då jag inte klara stå och skära upp allt som behövs och sen steka eller vad det nu ska göras på en gång. Orkar inte stå så länge. Så jag har skurit upp tex grönsakerna först. Sedan har jag lagt mej en stund och kanske först nån timme senare tagit itu med nästa moment. Planerat alltså. Inte min starka sida men nått vi pratat om på ACT-terapin. Att jag måste sänka mina krav på mej själv, ta bort duktighetskravet och göra efter min förmåga och ändå känna mej nöjd . Svårt sätta ord på det vi pratat om men jag vet hur hon menar . Acceptans av sin situation och sen utgå från det, det är det som det handlar om krasst uttryckt.

Gåbandet har fått vara min promenad då jag som sagt inte kommit mej utomhus i kylan. Trist för Tessan men hon gillar inte heller kylan. Hoppar omkring på tre ben då hon ska göra sina behov och haltar sen snabbt in igen. Så även om hon saknar promenaderna så vill hon inte gå nu . Hoppas bara att kylan ger med sej nu. Dom har lovat runt -15 istället för – 25 så hoppet lever.

Gåbandet är inte kul att gå på. Men jag biter ihop och ser på Tv och lyssnar på MP3 spelaren medan jag går. Brukar gå ungefär samma tid varje dag som jag brukar ta rundan ute med hunden. Försöker få in den vanan igen. Har varit si och så med den de sista månaderna. Först var det för halkigt att gå ute. Sen blev det för mycket snö och nu för kallt. Man är aldrig nöjd men därför har jag försökt med gåbandet istället. För att inte tappa alla muskler. Går ca 45-50 minuter varje gång i lagom hastighet, lagom för en halvinvalid alltså. Inga stora steg minsann. Har till sist hittat rätt tempo som liknar mina ute-promenader och då funkar det.

Fast min fot, den än allt annat än glad. Den tar bara mer och mer ont. Och att stoppa in foten i en känga, det är än värre. Får inte ha tryck på fotknölen överhuvudtaget. Sen har det börjat smärta uppåt vaden och tvärs över foten också. Man undrar ju vad som hänt där. Väntar ännu på röntgentid. Inte fått nån ännu. Om jag inte hört nått den här veckan får jag nog ringa och höra om dom alls fått remissen. Men den andra remissen verkar ju gått iväg så det borde ju ha gått iväg. Har redan fått tid och allt på den remissen. Och då var ju ändå foten som var mest akut i nuläget,. Nåväl jag väntar den här veckan sen ringer jag. För så här går det inte ha det. Jag har nog smärta som det är ändå utan foten.

Sömnen har väl varit lite upp och ner i veckan som gått. Ibland bra, ibland inte bra. Bra det är då jag sovit 4-5 timmar i sträck. Dåligt om jag bara sover 2 timmar och sen vaknar. Har försökt med min avslappning men får inte kläm på det ännu. Kroppen vill inte slappna av. När jag lägger mej ner är jag spänd som en fiolsträng. Smärtan gör att musklerna spänner sej och jag inte kan slappna av. Ibland blir jag trött på att smärtan tar över och då blir det mitt starka reservpiller som jag tar till. Försöker ta det bara i nödfall då det är min räddning då jag inte står ut mer. Äter nog många smärtstillande utan den.

I morgon är det åter dags för min ACT-terapi och det ska bli skönt. Hon är bra den jag går hos. Hon får mej att se saker på ett annat sätt och inse att jag duger som jag är. Men jag har långt kvar ännu. Acceptansen är inte där ännu. Men förhoppningsvis ska den komma så småningom. Ser fram emot vad vi ska prata om i morgon. Är alltid så lugn och på gott humör efteråt. Den inverkan har jag haft hittills så nått positivt har jag fått ut av det så här långt.