Så börjar påsken lida mot sitt slut för denna gång. En dag kvar sen är det vardag och jobb för dom som har ett. Vilket jag inte har :(

Påskaftonen var fin med barnbarnen på besök . Så det var full rulle hela dagen då både Molly och Viggo har massor med energi.

Viggo var med farfar och Veronica en stund ute i pulkbacken då Molly vilade.

Den som blev tröttast av den ansträngningen var farfar. Han sa att det märks att man inte är nån ungdom mer. Energiknippet Viggo var också lite mör då han farit upp och ner för kullarna.

Tyvärr orkade inte jag gå med utan jag passade på vila med Molly istället. Mysigt med ett litet barn intill som snusar så gott.

Vi har en stor boll som egentligen är min träningsboll där jag ska sitta och träna hållning och balans. Men då jag inte klarar det har den nu blivit en rolig leksak för barnen. Molly gillar rulla och sitta på den …..Henrik höll henne och hon studsade upp och ner på den med glada skratt. Viggo gillar humpa den och sparka boll med den plus att även han ville ha lite sittandes hopp som Molly. Så Henrik hade fullt upp.

Molly är numera en riktigt klätterapa som ska upp på allt som går. Så man får passa henne överallt. Så hon inte ramlar. Sen vill hon också göra som Viggo gå upp på övervåningen och eftersom vi har en grind där står hon och ropar ”Erra” som betyder Verran som vi kallar Veronica. Hon vill ju ockås vara där uppe.

Jag tog med henne dit upp en sväng och hon parkerade sej glatt vid datorn för att titta på det Viggo och faster tittar på. Lilla tjejen börjar också bli stor.

Till middag åt vi kalkon och lite ägg och lax . Viggo äter inte så bra men åt åtminstone några ägg. Han är så lik sin far i den åldern då jag alltid fick förhandla och truga för att få i honom nån mat.

Sådan far sådan son alltså. Molly däremot skottade i sej en full portion med kalkon och potatis. Så skönt se då barn äter med god aptit. Hoppas det fortsätter så.

Dom fick varsitt påskägg med sej hem med lite godis och lite påskpynt i.

Idag vaknade jag tidigt och eftersom solen sken från en klar himmel ännu så bestämda vi oss för att idag skulle vi ta en tur på isbanan i stan. Vi väntade till det blev lite varmare och tog sen med vovven och åkte in.

Det var mycket folk ute på isen så den är populär vår isbana runt hamnarna. Vi startade i södra hamn och det var lite svårt ta sej ner med rullator då rampen som fanns var väldigt brant. Så jag gick och höll mej i räcket istället och Henrik fick ta ner rullen.

Väl ute på isen gick det bra att gå efter kanten på isbanan där det inte var vattnat. Det var härligt och roligt se nått annat än vår vanliga sträcka för en gångs skull. Vi gick hela rundan som går gfrån södra till norra hamnen. Sträckan är längre än min vanliga runda så det gick lite tungt mot slutet. Men jag kom runt utan några större bravader förutom en liten en då jag höll på halka omkull med rullator och allt. Men jag stod på benen men det slet lite i ryggen så det får jag nog äta upp i morgon.

Men stolt känner man sej trots allt då jag kom runt. Det tog drygt 1timme och 40 minuter att gå hela rundan. Så då vi väl kom hem var det en trött gammal tant och en trött vovve. Så vi hamnade i sängen och där blev jag kvar resten av dagen tills det blev TV-tid.

Jag behöver väl inte säga att jag har ont nu. Jag har helsikes ont. Men det var det värt. Få göra nått annorlunda ger mej så mycket mer än bara smärta.

Så trots att det nu är rätt ont så mår jag ändå helt okej. Jag njöt i solen på isen och det var skoj se hur mycket folk som faktiskt utnyttjar isbanan.

Så inget ont som inte har nått gott med sej.....

Så lunkar vi på igen.

Är tillbaka på ruta noll och får än en gång kämpa mej upp och ur askan. Efter en veckan ofrivillig vila pga av annan sjukdom så är det motigt få igång de gamla benen. Det går trögt....riktigt trögt.

I lördags var första dagen men promenad efter sjukan. Gick då endast en kort....ja jag gjorde faktiskt det...runda på kanske 1,5-2 km.

Det var tungt. Blytunga ben och en svag rygg som knappt orkar hålla sej upprätt. Tack och lov för rullatorn som håller mej rak och stående.

Gick i motsatt riktning än maken och vovven så jag skulle möta dom. Hann inte så långt då jag fick gå riktigt sakta för att orka.

Hur kan man tappa så mycket ork och styrka på bara en vecka?

Natten mot söndag sen var smärtsam. Fy F*N så ont jag fick i benet.
Under min ”vilovecka” hade ju smärtan lagt sej något men kommer nu tillbaka med full styrka. Väntat? Ja självklart. Varför skulle jag slippa den ?

Igår tog jag en lite längre runda än lördagens tur. Blev väl 2,5-3 km med dottern som sällskap.

Tog med henne som stöd utifall att jag skulle ta slut.

Kom runt utan allt för mycket möda och benen var något lättare .

Men slut var jag. Helt slut.

Efter lite vila och en varm dusch var jag människa igen och kände mej trots allt nöjd att det gått lite bättre än dagen innan.
Jag är på väg ut ur dimman så sakteliga.

Idag, måndag morgon, så var jag ännu piggare. Hade sovit rätt hyfsat och haft mindre värk i benen än natten som var.

Så då blev det långa rundan på 5 km.

Då halva sträckan var avklarad tog det tvärstopp. Gick inte ta ett steg utan att det nöp till.

Så det var bara stanna upp och vänta en stund och sen gå på med små , små steg. Efter en stund kom jag igång igen för att sen bli tvungen stanna en gång till.

Så höll det på ett tag innan det till slut släppte så jag kunde gå ordentligt igen.

Så hem kom jag hel och hållen och även om det tog tid så var det skönt att kommit runt. Nu är det bara gå på och hoppas jag kommer i form för femtioelfte gången.

Är likadant varje gång det varit nått som hindrat min dagliga runda. Hamnar tillbaka på ruta noll och får börja om från scratch.

Och lika motigt känns det varje gång.

Tror aldrig jag kommer framåt på riktigt. Blir oftast ett steg fram och två tillbaka. Så egentligen står jag och stampar på samma ställe hela tiden. Men gott och väl det . Kan ju hamna under ytan också så jag får vara glad så länge jag har huvudet ovanför ytan även om det är knappt.

Så nu står det träning och åter träning på agendan och hoppet står till att det inte ska bli allt för smärtsamt. Känner fortfarande av mina vurpor förrförra veckan så det blir gå försiktigt.

Inte ta för stora kliv och inte gå för fort. Då kanske benet håller och jag kan få fart på dom gamla trötta benen igen utan att få helsikes ont.

Nått glädjande är ju att solen skiner och gör humöret glatt trots tröga ben och smärta.

Det lockar och pockar på utevistelse och då är promenaderna guld värda.

Är så härligt gå då solen värmer i nacken och man slipper pälsa på sej så mycket.

Bara det nu inte blir halt utan att det tinar så asfalten kommer fram helt.....det är på god väg.

För man går med hjärtat i halsgropen på sina ställen där is ligger och gruset tinat ner så man inte får ordentligt med fäste. Tur man har rullen hålla fast i. Får bara inte halka. För då är det kört igen.

Så tungan rätt i mun och gå mitt på vägen , då ramlar jag inte.

Snubbelfot måste stå på benen .

Äntligen.....feberfri till sist. Var segt det här.

Känns i hela kroppen att man haft influensa.

Svag, trött och sliten. Träningsvärk i magtrakten eftersom jag har en förfärlig hosta. Känns som man ska hosta upp lungorna.

Ont i hela mellangärdet och under revbenen.

Bara andas tar ont.

Och då är jag ju en som är van vid smärta och tål rätt mycket. En det är alltid lika trist få ont nån annanstans än man är van vid. Då blir det jobbigt. Speciellt då hostan sätter in. Jag hostar tills jag i princip kiknar. Som om jag hade kikhosta.

Har medicinerat nu med Nipaxon tabletter, Fischermans friend halspastill och kallt vatten. Det är det enda som fått mej sluta hosta.

Får attacker speciellt då jag ligger ner. Och på kvällen då man ska sova. Så jag har inte sovit så mycket. För så fort jag sänker ner huvudgaveln börjar hostan. Och då är det bara kliva upp,.

Sen blir jag tvungen göra knipövningar varje gång hostan kommer . Annars slutar det inte bra. Känns som man ska hosta ut grejerna där nere.

Nåväl det ger ju extra träning det med. Och det är inte helt fel.

Än en gång ”inget ont som inte har nått gott med sej”.

Då jag hållit mej inne sen i måndags så var jag rätt trött på att vara det.

Eftersom det är marknad i stan så åkte jag med dottern in till stan en sväng för att få se lite annat .

Klädde mej ordentligt då det blåser isvindar och jag nyss haft feber och inte vill bli kall.

I Luleå blåser det som vanligt och just mitt i stan blåser det rena polarvinden idag.

Var väl som vanligt inget speciellt jag var ute efter mer att få komma ut. Hittade trots allt lite godsaker att införskaffa. Stora härliga chokladbollar av olika smak. Vanilj, kola , pistage mums.

Annars är det mest samma gamla vanliga skräp som finns .

Men det var kallt. Riktigt kallt.

Eftersom det var långt hitta nån parkering lämnade dottern av mej nära centrum och for sen och parkerade. Jag hade nog inte orkat gå annars.

Kände tydligt att jag fortfarande har gele i benen och blev andfådd för ingenting. Tur jag har rullatorn hålla i så jag orkade stå på benen.

Efter marknaden for vi till Storheden och skulle handla ”lite” där.

Och lite , jag kan ju diskuteras. Handlade för totalt 1700 kr och om det är lite eller inte kan man ju undra. Men nu har vi både lax och kalkon och påskgodis till barnbarnen.

Måste passa på då man fått sin ”stora” lön från FK och AFA.

På tal och lön. Jag får betala mer än 800 kr mer i skatt varje månad för att jag inte kan jobba och eftersom jag inte kan jobba har jag lägre lön än om jag jobbat.

Sen får jag restskatt på det. Vad är det för rättvisa.????

Låg lön, hög skatt.....

Dagens Sverige. Straffa dom som redan ligger ner så kanske vi svälter ihjäl och inte kostar mer.

För vem i detta land tror att just jag blir fri från smärta och ryggskada om jag får dåligt med pengar???

Man kan ju hoppas folk tänker efter både en och två ggr inför nästa val.

Alla kan bli sjuka och skadade. Och då också få straffskatt som vi andra samhällsparasiter.

Blev lite sur på just detta nu när jag såg vad min slutskatt blev och hur mycket mer jag ska betala in.   

Så less jag blir.....den envisa infektionen jag fått, influensa eller nått, verkar vara seg. Har inte tillfrisknat speciellt ännu.

Huvudvärk och hosta är det som är jobbigast. Feberfri idag men det är också enda förbättringen ”so far”.

Hostar hela nätterna igenom till andras förtret....makens speciellt. Han vill inte gå och sova nån annanstans trots det. Vi har en sovplats extra på övervåningen där han sover då han jobbat natt men han hade ingen lust gå och sova där nu. Fast han då sluppit höra mina hostattacker. Otroligt nog har han klarat sej från smittas....än så länge, peppar peppar.

Om man nu ska hitta nått positivt med eländet så är det att smärtan i ben och rygg nu lättar. Som den alltid gör då jag blir tvungen ta det lugnt. Då jag skippar mina dagliga rundor så släpper smärtan markant.

Men att se det som ett alternativ finns inte. Att låta bli promenera skulle förmodligen hålla smärtan nere för stunden men sen då jag skulle försöka igen så skulle det garanterat komma tillbaka värre än nånsin.

Att för några dagar , som nu då jag inte kan promenera av andra orsaker än smärtan, så är det väl okej låta bli. Annars så finns det inte på min karta att låta bli hur j**la ont det än tar.

För hur skulle det se ut.??

Jag skulle tappa all muskelstyrka och sen inte alls kunna vara i farten.

Jag skulle bli ännu mer osocial än jag redan är.

Jag skulle bli sängliggande och inte kunna annat.

Så , nej det är inget alternativ att låta bli det enda jag har kvar. Mina promenadrundor är heliga.

Att jag nu blev sjuk i influensaliknande sjuka är en annan sak. Då stoppas jag av feber och inte av smärta.

Fast som sagt, inget ont som inte har nått gott med sej!!

Med mindre smärta så är det lättare röra sej och jag har kunnat gå utan kryckorna nu igen, inomhus alltså. Ute måste jag alltid ha stöd.

Det hugger inte i rumptrakten mer och det är mer normalontläge. Det var länge sen det kändes så.

Det är till och med lite mindre smärta än det. Som det oftast är då jag tvångsvilat.

Så man kan ju undra om det var kroppens sätt sätta ner foten och bromsa upp lite så kroppen hann hämta sej lite ur det smärtsamma läget jag hamnat i.

Nu hoppas jag bara influensan flyr sin kos så jag får börja om igen. Så jag får komma ut och röra mej . Ska försöka ta det lite lugnt ( Hahaha skulle nog maken och dottern säga) och inte gå ut för hårt. För influensa i sej tar hårt på kroppen och att jag sen alltid har tungt med komma igång efter några dagars innesittande normalt gör nog att det blir ett måste.

Så jag ska i alla fall försöka hålla mej i skinnet.....hur det nu ska gå.....och känna efter hur mycket jag orkar utan att stånga mej i väggen.

Vill inte hamna i det smärttillstånd jag var i innan influensan.

Är så skönt att känna att smärtan avtagit och blivit mer ”normal”

Egentligen är det väl rätt knäppt kalla en smärta ”normal”. En smärta borde inte vara normal. En smärta borde vara tillfällig och inte kronisk.

Men det lär aldrig jag få uppleva.

Att ha ont hör till vardagen och det är nått jag lärt mej leva med. Inte för att det alltid är lätt.

Skulle inte tro jag nånsin kommer bli smärtfri.

Men man kan ju hoppas smärtan håller sej på lagom nivå, det klarar jag av. Tror jag. .

Så har jag gjort det igen....ja vad då kan man undra . Jo farit i backen. Tredje gången nu på lika många dagar.

Idag var jag nästan hemma efter rundan när benet gav vika och jag for ner på knä. Denna gång var jag inte mitt i ett steg så jag hamnade ”bara” på knäna denna gång.

Likadant igår kväll då jag skulle laga mat. Hann inte med då benet vek sej och jag for på knäna då också.

Gissa om det tar ont i min rygg , ben och knän nu?

Jag for visserligen inte lika helt pladask som i onsdags utan hamnade på knä men det tog ont som F*N ändå. Skit också vad det blev illa det här.

Får gå inomhus med kryckor och rullatorn nu så jag inte gör det igen. Igår hade jag varit lat och endast använt en krycka inne men det blev för lite då jag inte orkade hålla emot då benet gav vika.

Och inte hjälper det att solen lyser från en klar himmel heller. Humöret är i botten och jag går på starkaste medicinen jag har. Kommer inte upp annars.

Jag har ju en extra stark medicin att ta till mot såna här smärt-toppar men jag brukar försöka vänta ut i det längsta. Men nu tar det ont vad jag än gör så nu är jag tvungen droga ordentligt.

Tänk själv hur det skulle kännas ha en vass kniv i ryggen som skata vrids om och sen ger blixt-stötar ner i benen. Det är den bästa beskrivning jag kan ge.

Idag tyckte jag på morgonen att det kändes lite bättre än igår trots att jag for i marken då också.

Till och med så jag vågade gå lite utan kryckan.

Sen gick vi ut jag , vovven och Henrik som också var med idag.

När vi hade ca 1 km kvar sa jag att det faktiskt gått utan att det huggit idag och det skulle jag inte sagt. För strax efteråt nöp det till så vi var tvungen stanna upp ett tag. Fick stanne flera ggr sista biten för det tog otroligt ont. Gick med små släpande steg för att vara beredd ifall det skulle ge med sej.

När vi hade ca 100 m kvar for jag. Benet försvann och jag for ner i backen men hamnade som sagt på knä. Henrik hann inte heller med då jag for i backen. Blev lite förskräckt. Jag är ju an så för mej var det inget mer än att jag blev förbannad. Arg för att jag åter slet i ryggen . Arg för att benet inte håller. Arg för att jag inte hann med.

Tur i alla fall att jag inte for raklång som sist utan hamnade på knä. Lätter komma upp ur det läget. Med makens hjälp, han fick vara min lyftkran, kom jag upp och lyckades stappla hem.

Så nu blir det kryckgång resten av dagen. Benet är så vingligt och vill inte lyda alls.

Smärtan strålar ut i BÅDA benen nu och det känns inget vidare.

Lite värme och Mindfullness för att få det slappna av i musklerna som krampar och klämmer på nerverna och hoppas det släpper.

Nu är jag less på det här. Vill inte ha ben som inte går att gå på. Och allt bara för lite benspark och omkullkörning.

Undra vad jag gjort för ont för att förtjäna detta ???

Nån där uppe måste hata mej.

Efter gårdagen så växte hornen fram igen.

Natten var visserligen smärtsam med ytterst lite sömn och gårdagskvällen blev med kryckor och bälte .

Men skam den som ger sej. Om det igår kändes som jag lägger ner så hade som sagt viljan återkommit i morse.

Efter frukost så tog jag avslappning och värme innan jag klädde mej för min runda.

Solen skiner fortfarande från en helt klar himmel så att stanna inne fanns inte på kartan.

Bara bita ihop och inte känna efter.

Ta fram tjuren inom mej och bara gå.

Sagt och gjort. Vi, jag och Tessan gick iväg.

Varje steg kändes som en kniv i ryggen men jag kämpade på. Vilja kan försätta berg säger man ju. Och viljan får en framåt trots att kroppen säger ifrån och egentligen vill lägga sej ner.

Bara ta små steg , precis som gamla tanter brukar gå med släpande små steg. Kände mej rent av som en 80-åring.

Men efter ha kommit en bit på vägen och fått in en lagom rytm så inte benet skulle fälla mej igen, så kändes det helt okej. Solen gjorde sitt och med skön musik i örat kunde jag koppla bort lite av smärtan en stund. Hade inte tänkt gå hela sträckan men va fan …..jag var ju ändå ute så jag tog tjuren i hornet och traskade vidare. Då halva sträckan var avklarad var jag tvungen stanna. Benet och ryggen tog så ont att jag inte kunde ta ett steg mer. Stannade och satte mej på rullen en stund och Tessan nosade runt ett tag. Kändes lite fånigt men vad göra. Efter en 5-10 minuter så kunde jag gå vidare igen men med ännu mindre steg.

Undra vad alla jag mötte tänkte . Dom undrade nog vad det var för en gammal kärring som var ute och smög. Kände att det var en del som vände sej om. Inte för att jag bryr mej men lite dumt måste jag erkänna att det kändes. Man känner ju blickarna i ryggen.

Nåväl , jag kom hem efter mycket om och men och kände mej riktigt stolt. Jag gjorde det …..YEAH.

Och visst jag har skitont just nu men jag fick min runda och det trodde jag inte igår.

Med lite jävlar-anamma så går även det omöjliga ibland.

Igår ville jag ge upp men idag så är jag lite mer på G igen. Inte kan jag ge upp. Det går inte. För vad ska jag då göra???? Ligga här och stirra i taket. Nej man måste ta vara på det lilla man har i sej och plocka fram lite vilja då man får ett nederlag.

Smärtan ska inte ta över. Just nu vinner den men då jag är ute på mina promenadrundor då vinner jag. Bara inte falla igen för det är inget att rekommendera . Det sliter för mycket i en redan skadad rygg så jag måste stå på benen.

Idag höll det pga min vaksamhet och att jag stannade då jag kände att benet var på väg släppa.

Och jag lät alltså inte smärtan vinna idag....jag vann....och jag kom hel tillbaka.

Nu är det jobbigt men det är en annan femma. Lite värme och avslappning igen innan duschen så ska det nog kännas bättre.

Däremot ger jag nog upp bensparken för ett tag. Måste få ”läka” i rygg-och rump-musklerna . Dom gillar inte benövningarna så jag får lägga det på is ett tag.

Men om nån vecka kanske jag gör ett nytt försök. Kanske i alla fall. Om inte får jag nog kontakta sjukgymnasten för en diskussion om vad som gör att det tar så ont.

Men nu står bara vila och återhämtning på schemat.

För imorgon blir det en runda igen.

Den ger jag inte upp.

Ny vecka och nu ska jag om igen ta tag i bensparken. Hur det slutar är ovisst men jag ger det en chans till. Blir det lika illa som förra veckan får jag nog ge mej. Då får jag nöja mej med mina promenader med knäskyddet och hoppas det räcker för att det inte sk bli värre åtminstone.

Så som sagt ….en chans till .

Vädret visar sej från sin bästa sida så humöret känns på topp.

Beror även på att vi igår hade en härlig dag tillsammans med min älskade barnbarn. Vi var först hos pappa och han fick en chans träffa de små guldklimparna också.

Viggo fick åka skoter en sväng med Henrik och han kom sen in med röda kinder bubblande av glädje över hur fort han och farfar åkt. Riktigt lycklig kille.

Molly hade fullt upp med klättra som hon är expert på just nu. Hinner upp på soffa och stolar innan man hinner blinka.

Ruff var väldigt intresserad av Molly så hon matade honom med olika plastleksaker som vi hade fullt sjå med få av honom sen. Han ville så gärna tugga sönder dom.

Viggo och jag gjorde också en upptäcktsfärd uppe på vinden där det fanns lite roliga gamla grejer. Han fyndade ett pistolhölster och en pistol som jag tror varit min brors. Den ville han bara ta hem.

Blev fika hos pappa också och Viggo och Molly tömde glatt kakfatet.

Vi for sen hem till oss och där ville givetvis Viggo upp och vara med sin favoritfaster Verran.

Molly ville också så hon stod och ropade vid grinden i trappan för att Verran skulle hämta henne också. Till slut fick hon också komma upp en stund. Självklart vill Molly också göra som Viggo.

Vi tog sen fram en gammal dockvagn till Molly som min syster haft som liten. Så glad hon blev över den. For runt fram och tillbaka med den.

Till middag gjorde jag våfflor och glass och Molly åt och åt. Viggo med men han r inte lika matfrisk som hon.. Tessan försökte också få vara med och mellan varven så matade Molly henne med lite våfflor också. Och Tessan tog glatt emot. Lilla matvraket.

Tessan gillar barnen mest av allt då dom äter nått för då har hon alltid chans på lite smakbitar.

Då dom sen for hem Richard och barnen så var det en nöjd och glad farmor som fick lite vila.

Barnbarns-endorfinerna gjorde smärtan mer uthärdlig och jag kunde glömma bort för ett tag hur ont jag egentligen hade. Härligt. Bästa smärtstillande medicin man kan få.

Natten blev faktiskt också helt okej . Kunde slappna av riktigt bra.

Och då nu solen sen sken från en klar himmel och tempen ligger på en lagom nivå så gick rundan idag som en dans....eller nästan i alla fall.

Tog bara 64 minuter idag . Väl-plogade vägar och solsken gjorde att det bara rullade på.

Så eftersom det kändes som jag var på G igen efter min svacka förra veckan så tänkte jag testa lite benspark. Idag tog jag det lugnt och gjorde endast två rep om fem spark. Fem spark framåt och fem bakåt två ggr .

Få se om det går vägen. Kändes lite i både knäet och rumpan men inte mer än att jag klarade av det. Få se nu hur dagen tar sej och om det blir som förra veckan då det på kvällen började krampa i rumpmuskeln och tog ont ut i båda benen. Håller tummar och tår att det inte blir så idag.

Känns lite spänt men inte kramp just nu. Får försöka med att stretcha lite och se om det går.

För jag VILL att det ska funka. Så jag slipper få ont i knäet då det viker sej åt fel håll, bakåt.

Men blir det samma resultat som förra vecka lägger jag ner. Då blir det ingen benspark mer. För jag måste orka finnas till också och det är svårt då smärtan är så intensiv att man helst vill hugga av benet så smärtan ska försvinna.

Vill ha kvar den känsla jag haft sen igår då jag fick vara och mysa med mina två små favoriter som ger mej så mycket glädje och ork att klara av allt igen.

Viggo♥ och Molly♥ det bästa som finns.

Så var det lördag....en lördag med gnistrande solsken och kallt. Riktigt kallt. -17 grader kl. 6.

Men solen värmde snabbt upp så det lockade till utevistelse. En skön promenad stod på agendan.

Men skön och skön kan väl diskuteras. Vinden bet i kinderna och sen var det ju smärtan också förstås. Inte mindre idag tyvärr.

Utan mer än igår.

Min rygg och nerv gillar tydligen inte mina benspark.

Det hugger och nyper i ryggslutet och rumpan så det är inte klokt.

Till slut så vill man bara hugga av benet där smärtan är som värst.

Det är rent åt skogen. Fasiken också.

Ska jag inte kunna träna mitt knä nu????
Verkar tveksamt med tanke på resultatet hittills.

Idag under dagen har det varit så att jag till slut var tvungen ta en armbåge i ryggen samtidigt som jag försöker stretcha vaden och låret. Då släppte det lite grann. Men bara för en sekund sen högg det till igen och benet släpper.

Det är som gubben säger....är det alls nån mening med att ens försöka träna då det blir bara värre.

Knäet behöver stärkas men hur ???? För då smärtan hindrar muskeluppbyggnaden så blir det inget resultat.

Nu är det förstås så att jag kanske, kanske har varit lite för ivrig i min ambition att träna. Jag kanske tog i lite för mycket. Jag skulle ju enligt sjukgymnasten ta det försiktigt med tanke på mitt svaga muskelpaket ( för att inte kalla det obefintliga) runt ländryggen och framåt.

Inte göra för många rep. I början och sen successivt öka lite till jag kommer upp i 10 rep tre ggr.

Jag gjorde lite försiktigt första gångerna men sen i veckan har det nog blivit lite för många för snabbt.

Igår gjorde jag tre ggr med 10-7-5 rep både framåt-spark och bakåt-spark. Det gillade inte min rygg kan jag nu konstatera.

Ryggen är sur och protesterar vilt.

Tänk att man aldrig lär sej ta det piano. Ta det sakta och känna sej för.

Än en gång blir jag varse det. Får ett bakslag som heter duga som gör mej helt nerslagen i skoskaften.

Hur jag nu ska kravla mej ur det är väl genom att ge fan i mer benspark nån dag och sen starta om med få rep få ggr. Hur det nu ska gå till ????

Inte vet jag varför det alltid blir så galet. Jag vill mer än kroppen klara av och sen får jag veta det då kroppen lägger ner . Om och om igen gör jag samma sak.

Man säger man lär sej av sina misstag men jag tycks glömma det mellan gångerna.

Får väl skylla på att man är lite ”dum i huvudet” . Man blir det av mycket smärta.

Sen att jag haft en hjärnblödning gör inte saken bättre.

Minns en kommentar som en läkare sa då jag låg på strokeavdelningen efter skalloperationen.

Hon sa åt mej då jag klagade att jag inte funkade som jag ville att ” dom har ju faktiskt borrat hål i dit huvud”.

Och det hade dom ju gjort också.

På samma sätt kan man nog säga idag.

”Du får inse att du inte är den du en gång var, och sen lära dej leva efter det”

Hur gör man då kan man undra?

Ja inte som jag alltså. Inte köra på i hundranittio och tro att det ska gå problemfritt utan växla ner och ta det i n lugnare takt. Lätt säga men svårt leva upp till.

Idag då allt är åt skogen så växlar jag ner automatiskt.

Imorgon är en ny dag och då kör vi på igen. Kanske inte i hundranittio , men ändå i god fart.

Utan bensparks-övningen ska det väl gå. Hoppas och tror jag.

Don`t give up .

Never give up.

Så har vi fredag och helgen stundar.

Henrik ledig idag , jobbade ända till tolv igår kväll så det var en lång eftermiddag dom fick.

Men alltså då ledig idag.

Det såg fint och soligt ut då vi vaknade så jag var helt inne på att gå mina vanliga tur trots en fortfarande intensiv smärta. Maken höll inte riktigt med men vet bättre än protestera.

Jag lyssnar ändå inte.

Så på med kläder, ordentligt med kläder då det rent av stormade ute. Isvindar. Så speciellt mysigt var det inte. Solen sken visserligen men i motvinden var det iskallt. Jag hade idag förberett med långkalsonger och en tjock tröja som gick ner över rumpan. För igår var jag för lite klädd och blev kall och det slutade ju illa.

Så nu då jag kunde hålla mej varm där bak så höll jag hela vägen utan att krampen tog över. Visst , det tog ont men det var inte den huggande smärta som höll på ta ner mej igår.

Men det hade gärna fått vara mindre blåsigt. Isade bra i ansiktet så det var inte så mysigt som man trott då man tittade ut genom fönstret och såg hur solen sken. Skenet bedrog med andra ord.

Väl hemma så bestämde jag mej för att köra lite benspark i duschen på min pall där som jag tänkt.

Ska gör tre omgångar om tio st. Blev tio, sju, fyra. Det var vad jag klarade av . Sen tog det för ont bakom rumpan där jag känner av det mest. Beror nog på att jag är svagast där.

Tänkte försöka med benspark fyra ggr i veckan om det funkar. Bara det inte tar för ont i ryggen så ska det gå.

Men än så länge känns det rätt mycket i ryggen och rumpan så jag får göra lite mindre rörelse än vad som ska göras. Men som sjukgymnasten sa så är det bättre jag gör en lite rörelse och få än inga alls.

Nån gång kanske det släpper. Så jag kan få mitt knä stadigare. Använder mitt knäskydd varje dag under promenaden och jag känner att jag får en helt annan vinkel på knäet då. Det lutar inte bakåt mer med stödet. Och det tar inte ont då jag har det på. Vad som sen är ett problem är att vadmuskeln drar ihop sej så den får jag stretcha flera ggr per dag.

Men är trots allt stolt över mej själv som inte låtit smärtan vinna och däcka mej helt. Jag har kämpat mej runt och gått på bandet . Jag har låtit smärtan finnas där och sen ändå gjort det jag vill och det jag ska göra.

Visst har kvällar och nätter varit tuffa med smärta som river och sliter i en så man håll på bli galen.

Men det får vara så och jag kan konstatera att det inte gjort mej på dåligt humör i alla fall. Jag har hållit uppe humöret tack vare att jag ändå gjort det. Jag vann lite över smärtan på så vis. Den finns där men det är inget jag kan göra nått åt utan bara acceptera och göra det bästa av situationen.

Denna vecka har det funkat. Om det funkar nästa återstår att se.

Och att det sen idag var så fina plogade stigar gjorde det extra lätt rulla fram att det också gjorde att smärtan hamnade i skymundan.

Nu är den som vanligt ilsken och inte särskilt kul . Men det är bara bita i det sura äpplet och försöka mota Olle i grind ändå. Låtsas som om det inte är så farligt. Andas bort den.

Går ibland , och ibland inte.

Får väl se vartåt det lutar ikväll. Kan jag bara slappna av så brukar det lätta lite. En tennisboll tryckt bakom ryggslutet brukar få bensmärtan släppa för en sekund eller två. Även makens armbåge kan funka .

I morgon är en annan dag och då ska jag ut på rundan igen. Oavsett väder och vind och smärta.

Inget ska få stoppa mej nu. Jag vill så gärna komma upp ur den djupa dalen jag varit i så länge .

Få ha lite , lite mindre smärta en dag eller två. Vara lite mer som alla andra . En dröm , javisst men också en förhoppning om att det en dag ska vara en smärtfri dag.....eller åtminstone en mindre smärtsam dag. Bara en enda dag ….det borde inte vara för mycket begärt.....ELLER?

Strålande sol och plogade gångvägar....nästan ….inte helt bra men i alla fall så jag också kommer fram.

Frustrationen kan lägga sej och jag kommer mej ut.

En dag som denna kan man njuta trots att det är vinter. Lite kalla vindar men då man får vinden i ryggen är det riktigt härligt bo här i norr....trots snön.

Promenaden gick bra ungefär halva sträckan. Sen blev det jobbigt. Det började krampa och nypa i rumpan och ner i båda benen. Benen gick i strejk och jag fick stanna flera ggr.

Det kändes som om nån stuckit in en vass kniv i ryggslutet och sen sakta vridit om den. Bästa beskrivningen jag kan komma på.

Trodde faktiskt jag skulle behöva ge upp och invänta bilskjuts tillbaka. Hade maken med och han var beredd gå hem och hämta den. Men tjurskallen i mej vägrade ge upp. Jag fick stanna upp ett antal ggr och sen sakta sakta gå framåt innan det högg till igen.

Ett tag tänkte maken köra mej sittandes på rullen men jag vägrade. Hur skulle inte det se ut???

Nej så lågt sjunker jag inte i förnedring.

Tog väl ett bra tag innan vi kom runt men till slut med lite putt i ryggen och vila så kom vi hem.

En het dusch lättade på smärtan för stunden och sen värmedyna så musklerna som kommit i kramp la ner.

Fan så jobbigt det var.

Igår då det inte blev nån runda ute så tog jag ju gåbandet och jag vet att jag får ont av det. Men det var inte läge låta bli. Finns inte på kartan att jag ger mej.

Sen så höll jag på rätt mycket med matlagning också igår. Gjorde en veckosallad med råkost. Strimmlade kyckling , bacon och lök till en kycklinggryta . Skalade och klyftade potatis som skulle höra till grytan. Tog väl nån timme pyssla med det och då det då blir att stå vid köksbänken så tar det hårt på min stackars onda rygg och mina trötta ben.

Mitt där jag höll på så var jag tvungen släppa allt och lägga mej ner på golvet. Kände att jag var på väg ramla då benet höll på släppa. Låg där en stund och Tessan blev konfunderad. Undrade väl vad matte pysslade med på golvet. Fick sen krypa till en stol så jag kunde ta mej upp .

Vet ju att jag inte ska stå still så där nå länge för jag hade inte behövt göra allt på en gågn. Hade kunnat ta en paus …..hade alltså.

Men givetvis så gjorde jag som vanligt. Tänkte att det kan inte bli värre än det redan var innan. Det kunde det.

Sen då Veronica kom hem skulle jag skriva en lista på vad som behövdes handla. Gick inte alls. Hjärnan vägrade samarbeta. Tappade bort vad jag skulle säga och vad som skulle skrivas upp. Som dottern då påpekade....har du väldigt ont nu mamma??...Hon vet att då jag blir så där har jag väldigt ont. Mer än vanligt. Då funkar inte hjärnan heller. För hjärnan blir ”dum” av smärta. Och då lägger den ner verksamheten.

Och dum det kan man nog säga att det blev. Så det var bara lägga ner listan och strunta i den för stunden. Funkade ju inte.

Så nu hoppas jag kan få ihop den idag istället...listan alltså. Om jag sen orkar åka med och handla återstår att se. Just nu känns det inte som det går men jag får väl se hur det känns i kväll efter middagen. Vill så gärna följa med även om dottern fixar det galant själv. Det blir billigare också då hon håller sej till listan vilket jag inte alltid gör.

Men då jag varit hemma hela veckan och inte varit nånstans alls vill jag gärna se nått annat än huset väggar. Så få se om jag orkar. Ska vila mej i form och hoppas krampen i ländryggen släpper.

Idag var det dags för besöket hos sjukgymnasten för mitt onda knä.

Blev ordentligt undersökt då hon hade en elev med sej som också skulle undersöka.

Vickade hit och dit och bröt och bände.

Till slut ….efter nästan en timmes undersökning ….så kom dom fram till att det inte var Artros, det var inte korsbandet , inte nått muskulärt utan antingen ledbandet eller menisken på insidan av knäet som bråkar. Troligen av överansträngning då jag belastar det benet mer än det andra. Så min misstanke var rätt. Det berodde på ryggen trots allt.

Var svårt få fram om det var ledbandet eller menisken då dom på insidan av knäet ligger så nära varann att det är antingen det ena eller det andra eller rent av båda två.

Vad göra då.???

Ett stödförband på knäet under promenad och sen lite muskelstärkande övningar....vilket hon vet är svårt för mej då ryggen vägrar samarbeta men försöka ska jag ändå.

Lite benspark, lite ett ben stående och tåhävning ( sistnämnda kunde jag inte alls då höger ben vägrar men jag ska testa om det går.) Sen stretcha vad och lår .

Så nu har jag ytterligare ett hjälpmedel till min samling.

Hoppas nu det hjälper.

Hon undrade om jag ville ha röntgen men jag tyckte inte det behövdes just nu. Jag ska testa nu och använda knäskyddet ett tag och se om smärtan i knäet minskar.

Om det gör det är det bra för då vet jag att det var överansträngning som var problemet.

Problemet kommer inte försvinna helt men åtminstone kanske smärtan i knäet minskar och det är gott nog.

Får vara glad att det inte var artros i alla fall.

För den smärtan är inte lika lätt lindra.

Efter besöket på vårdcentralen... eller ska man säga hälsocentral nu?....så tog jag mej en promenad hem. Det blev ingen runda på morgonen då det var så kallt och så tänkte jag att det var bättre om jag orkade gå hem från vårdcentralen istället så jag slapp ta bussen båda vägarna. Förena nytta med nöje .

Var härligt väder så här på eftermiddagen. Klart och soligt med bara lite vind ca – 10 grader.

Tog ungefär 45 minuter gå från Gammelstad och hem , är väl ungefär 4 km lite drygt.

Hade på det nya knäskyddet och det kändes bra. Fick en helt annan vinkel på knäet med den. Ingen översträckning. Så nu är det invigt.

Tessan var helt vild då jag kom hem eftersom hon varit ensam i drygt två timmar. Slängde sej på golvet och bara skrek av glädje. Vilket härligt bemötande av en glad vovve som inte gillar vara ensam.

Igår då tog vi en klippdag. Tessan var så långhårig och lurvig och jag hade redan rakat nosen dagen innan så det var dags för resten. Gick rätt fort denna gång. Vi var klar på ca 30-35 minuter och då hade vi rakat hela hunden förrutom öronen som fick vara denna gång.

Hon blev så fin och huvudet passade mer till kroppen nu då både den och nosen var rakad.

Vi renrakade inte henne men tog ner till ca 1 cm päls. Lämnade även denna gång lite lurv längst ner på benen så dom inte skulle se så pinniga ut. Lite 80-tals discobyxor som Veronica kallar det.

Blev även en renrakning av gubben i huset. Han har rätt bra med hår men då han inte ids hålla på med det mer än tvätta det så brukar vi köra snagg på honom. Veronica kliptte och jag tog och fixade till kanterna snyggt. Är bra att han är kortsnaggad då han har psoriasis i hårbotten och behöver komma åt att smörja in fläckarna .

Så nu är han snygg i håret också. Både han och vovven.

Veckan i övrigt har inget på agendan.

Maken jobbar eftermiddag så då får jag sällskap på morgonrundan.

Roligare gå då man har sällskap. Speciellt om man har ont.

Att ha nån prata med under tiden man går gör att man inte tänker så mycket på smärtan.

Kände det då jag gick hem från VC att det var svårt koppla bort det värkande benen då jag inte hade nått att distrahera mej med. Då jag annars går själv brukar jag ha musik att lyssna på och det funkar också. Men nu hade jag inte med MP3- spelaren.

Kanske blir det nån sväng in till stan....beror på vädret. Bara strosa runt och titta i affärer lite.

Har rätt ont nu efter alla knäböjningar och sånt som jag utsattes för . Sen är ryggen mindre glad av alla klippövningar.

Men det är sånt jag gillar göra och det ska jag göra har dom ju sagt....Gör det du tycker om.....

Har även väldigt ont i höger arm och axel då det blivit lite för mycket kryckgång. Ids inte alltid släpa med rullen utan nöjer med kryckorna och då får jag ont i axeln för det.

Får skärpa mej där och inse att rullen måste med mer.

Vintern tillbaka efter vårvädret i början av veckan. Nu yr snön och det blåser polarvindar. Brr så kallt det kändes.

Vi tog ändå en runda tidigt i morse och hann hem innan snön började falla....eller falla är väl fel ord just nu då det yr snö .

Det bet rejält i kinderna och det gjorde det även igår trots att tempen var runt -9.

Kändes som minst – 20 i vindbyarna kanske mer.

Så det fina vårvädret med solsken och takdropp det är ett minne blott. Vintern blir kvar ett bra tag till.

Då vi kom hem så fick vi finbesök. Molly och Viggo kom och hälsade på och deras far också förstås. Precis vad jag behövde idag. Som lite uppmuntran efter en jobbig vecka med envis förkylning och sen begravning.

Lite livat i huset med barn som busar och leker. Viggo hade ritat fina teckningar till mej och till och med skrivit sitt namn i stora fina bokstäver. Han är så duktig.

Stora killen. ♥

Han fick faktiskt igång sin farfar i en riktig busstund. Vi lät blåsa upp min träningsboll.....en sån där stor boll som man kan sitta på och träna balans bl.a. ….och den humpade dom och busade med en lång stund. Tror farfar blev mer trött än Viggo.

Molly hon har det verkligen blivit fart i med. Hon ville också busa med bollen. Fick nöja sej med min fotpuff istället. Och en riktig klätterfia har hon blivit. Klättrar på allt. Lilla söta bus-Mollly♥

Tänk också vad ett reflexband kan roa. Ett sånt som man sätter runt armen. Går ju fälla ut så det blir ett rakt styvt band och sen slår man det mot nått och det rullar ihop.....det gillar Molly leka med.

Sen blev det förstås både godis och glass till mina små godingar. Vad annars då man kommer till farmor.

Efter dom åkt for vi en sväng till min syster. Han hade en del papper vi skulle titta på och sen ville hon ge bort en hel del musik som Jan haft. Hon hade inte samma musiksmak som han så hon ville inte ha dom liggande och skräpa. Så vi hittade faktiskt en hel kasse med Cd-skivor.

Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Creedence ...Elvis mm.

Vi tog en fika där också och surrade en stund. Hon verkar må riktig bra trots allt.

Livet går ju vidare vare sej man vill eller inte. Och som Jans syster sagt var det ju ändå det bästa med tanke så svag och sjuk han egentligen blivit. Och att han fick gå bort innan han blev lika eländig som hans kusin som nu är enda levande kvar i släkten med samma sjukdom. Hon är så dålig att hon inte alls klarar sej själv och sitter sen flera år i rullstol och ser nästan inget. Han var åtminstone så pass att han kunde bo kvar hemma tillsammans med syster ända till slutet.

Han har det bättre nu och lider inte mer.

Nu blir det bad för vovven . Och sen kanske lite frisering av henne. Få se om jag pallar. Min rygg är långt ifrån okej så jag får se. Det kanske får vänta till i morgon men det brukar vara bäst då hon är nybadad.

Men ryggen får avgöra. Vill inte vara helt förstörd till måndag då jag ska till sjukgymnasten.

För det är ju knäet som ska kollas inte ryggen....inte denna gång i alla fall. Nog för att jag tror det hänger ihop. Knäet har blivit dåligt pga ryggen och ryggen har blivit sämre pga av knäet.

Pest eller kolera som man säger.

Så är det dagen efter allt jobbigt. Vardagen tränger sej på igen.

Natten blev orolig då tankarna snurrade runt . Var en tuff dag igår rent känslomässigt. Tog på krafterna. Vad ska då inte syster känna?. Tur hon är den hon är och att hon har en bästa vän som hela tiden finns med henne. Som stöttar och hjälper.

Skönt att veta och hon har ju funnits där även innan. En sån vän är guld värd i detta läge.

Men det är ändå lite så att man bekymrar sej hur det ska gå. Innan allt blir klart med alla papper och sånt. Det var sånt som snurrade runt i mitt huvud i natt.

Och dessutom hade jag en fruktansvärd bensmärta som gick som blixtar ner i benet.

Det var så halkigt igår att det var tufft ta sej fram och då jag har nog dålig balans så spänner man sej. Det regnade ganska ordentligt igår på dan så det blev glashalt. Och fast det var grusat så gled kryckorna bara. Henrik fick vara min krycka .

Då jag tagit bort broddarna på kryckorna eftersom dom fastnar i allt så hade jag inget fäste alls.

Så efter minnesstunden igår så gick vi till HJÄLPIA-butiken som låg i närheten och köpte nya gummiproppar med inbyggd brodd som man lätt kan fälla ut. Blev jättebra fäste med dom.

Men det var inte så billigt.....85 kr / st . Men vad göra...måste ha det.

I morse upptäckte jag att glaset på mina glasögon hade lossnat....IGEN: Vet inte för vilken gång i ordningen. Har nyss bytt det andra glaset då jag hade fått en repa på det. Nu var det nästa glas som var löst. Så dt blev åka en sväng in till stan och få den fastskruvad. Nu satte hon låslack på skruvarn så hoppas det sitter nu. Tror jag varit in 4-5 ggr för samma sak under ett år nu. Och glasögonen blir ett år nu den 15 mars. Inte vad man önskar av ett par så dyra glasögon ( 11000kr kostade dom)

Nu sitter det fast men hur länge kan man undra.

Då jag ändå var i stan gick jag in på blomsteraffären som ligger intill och köpte en ytterkruka till . Har investerat i tre st innan men behöver en fjärde.

Det var lite avskavt ovantill, inte mycket men just därför prutade hon 20 kr på den. Kommer inte synas så det var bra pris.

Resten av dagen nu blir vila för hela slanten. Kroppen är slut och knoppen likaså.

Har ju gjort min morgonrunda i morse redan kl 9 så då kan jag med gott samvete slappna av.

Så man hämtar sej lite efter anspänningen som varit.

Det tar på en både fysiskt och psykiskt.