Efter jag damp ner i en djup grop i tisdags då regn och rusk satte spår i kroppa och knopp så har jag hoppat upp på ytan igen. Ja hoppat och hoppat ….skulle just se ut om just jag hoppade :)
Men i alla fall kommit ur deppigheten som satte in då regnet vräkte ner och dimman låg tät.

Vädersmärtor är inte leka med kan jag säga.

 

 

 

Så redan igår då solen började tränga fram ur molnen så ”skuttade” jag snabbt ur sängen för att ge mej ut. Utifall det skulle komma regn igen senare.....vilket det också gjorde.

Jag och vovven var ute redan före kl 9 och det var skönt. Inte varmt men med solen i ansiktet så kändes det nästan varmt. Men än är det vantar och vinterjacka på.

 

 

 

Efter ha varit rätt ledbruten i tisdags så gick det faktiskt helt okej ta sej runt. Nästan rekordtid till och med. Knappt en timme tog det. Tror mitt rekord ligger på 57-58 minuter. Numera alltså. Förr tog samma sträcka endast 45 minuter. Men det var då det. Nu är jag nöjd då jag klarar under timmen.

Ett plus också att dom äntligen startat med sopningen av gångvägarna. Synd bara att dom inte är lite snabbare. Än idag var det bara gjort hälften och ingen traktor syntes i farten så om dom anser sej klara vet jag inte . Men där det är sopat så rulllar det på lätt med rullen och det känns skönt under fötterna . Nu då jag också tagit på mej joggingdojjiorna. Oj så lätt man blev på foten utan kängor.

 

Igår då vi var och handlade träffade jag min gamla chef från Örnäshallen. Eller gammal och gammal....hon och jag är precis lika gamla så det är väl fel uttryckt. Hon var min chef där då jag skadade ryggen och jag tror inte jag träffat henne på 5-6 år trots att hon också bor här i byn.

Vi pratade länge och jag stod och hängde på mina kryckor vilket känns idag. Både i rygg, ben och axlar. Men det var kul att få prata lite .

 

Igår var det mitt yngsta barnbarn Mollys♥ födelsedag. Hon fyllde 2 år men kalas blir först den 5 maj eftersom dom jobbar och sen fyller ju även Viggo snart år ( 1maj ) och då blir det kalas för båda samtidigt.

 

 

 

Blev en liten knasig dag för dom. Viggo hade ramlat på dagis och skadat sej i axeln så att han hade brutit nyckelbenet. Stackarn. Så då fick hans mamma och han tillbringa många timmar på akuten istället.

Viggo ringde mej sen han kommit hem och berättade hur duktig han varit som inte skrikit eller nått. ”jag satt bara helt tyst sa han” ….lilla fina killen.♥. Nu blir det ta det lite lugnt i nån vecka eller så ….hur det nu ska gå med en kille som har massor med spring i benen......och stanna hemma från dagis . Han hade fått en sån där mitella att vila armen i men den ville han inte ha. Tur att det läker relativt fort på barn trots allt. För olyckor det går aldrig undvika helt och hållet.

 

 

 

Idag under rundan så både såg och hörde vi sånglärkan. Det om något är väl vår.

Den flög rakt upp i luften ovanför våra huvuden och kvittrade.
Är roligt se alla fåglar som nu dyker upp. Då får man hopp om sol och värme som min värkande kropp gillar. Kyla gör mej så stel och musklerna krampar och klämmer mer på nerven då.

Så än så länge har jag långkalsongerna på då jag inte vill bli kall om rumpan. För än så är det för kallt då vindarna är nordliga.

Nu vill jag ha värme så man kan ta bort vinterjackan.

Så man kan var ute på mer och kanske om det går vägen ta en eftermiddagsrunda också ibland.

Gick förra sommaren vissa dagar med två rundor och vissa dagar inte.

Men om det går som ja tänkt är målet två rundor som jag kunde förr...för en 3-4 år sedan.

 

Men än en gång ….den som lever får se.....Ibland får man nöja sej med det lilla också. Men drömma kan man ju .