Testa gränser.....ja det är jag bra på. Om det sen är bra FÖR mej är en helt annan femma.

Har ju som plan att kunna ta två rundor nu då sommaren närmar sej...ja det känns inte än men snart....så hade jag igår en test om det funkar. Gick det bra????
Knappast. Gå gick väl an men det är det som kommer efteråt som inte var nått vidare.

Kvällen blev hemsk, natten ännu värre. Tror det blev två timmar i natt som jag faktiskt sov.

Hade väl inte bästa förutsättningen att det skulle fungera då smärtan varit väldigt envis sista tiden .

 

Men då maken fått för sej gå en extra runda på eftermiddagen så tänkte jag att jag hänger med.

Vi skulle bara gå en kort runda men det blev det förstås inte.

Henrik försökte väl säga till att det kanske var läge vända men tjurskallen vägrade lyssna så klart.

Även idag är det hemskt . Smärtan river och sliter så jag vet inte vad jag ska ta mej till.

Lät jag då bli rundan i morse?? Tror inte det. Vovven behöver sin runda och jag lika så. Och sen tänkte jag att va F*N jag har ju lika ont så lite till gör varken mer eller mindre. I min fantasi .

 

Gå gick väl okej efter nån km eller så då benen vaknade till liv igen. Men nu efteråt är det inte så vidare . Ligger på min vanliga tennisboll och försöker på å vis störa ut. Går väl så där. Lättar för stunden men ligger jag för länge sprättar det till och benet flyger iväg och då blir vovven rädd som ligger troget vid mina fötter.

Jag använder alltså en smärta för att störa ut en annan smärta. Låter ju inte klokt men det är nervsmärtan som jag vill störa ut. Den är olidlig.

Undra om det var så det skulle fungerat om jag fått den där stimulatorn inopererad?

Det får jag aldrig veta för den op. Gör jag inte om.

 

Annars var väl gårdagen rätt bra . I alla fall innan extra rundan.

Viggo och Richard kom och hälsade på och Viggo visade upp sin röntgenbild där man tydligt såg att nyckelbenet gått helt av. Men han är duktig. Han hade sin arm i en sorts mitella för att fixera armen så det inte skulle ta så ont och han berättade stolt hur duktig han varit hos doktorn. Stora killen ♥

Han har endast lite problem med äta och klä sej och sånt då det är höger arm och han ju är högerhänt. Men jag är imponerad av hans tålmodighet och att han ändå trots allt mår rätt bra.

Tur att barn vänjer sej rätt snabbt . Sån borde man vara.

Men jag kan inte låta bli tycka rätt synd om honom. Han har världens otur. Just då han nu ska lära sej cykla och sånt.

Hoppas bara det läker som det ska och att det går relativt fort. För vem vill se ett barn som har ont.

 

Igår fick jag ett trevligt samtal på eftermiddagen. Min vän Vivan ringde och jag blir så glad varje gång. Själv är jag urdålig höra av mej så jag är glad att hon inte glömt mej. Hon slutar nu jobba och går i pension så nu måste jag skärpa mej och ta kontakt jag med. Nu då jag vet att hon inte är på jobbet i alla fall.

Vi har alltid lätt prata så vi pratade på en bra stund.

Sen berättade hon även en väldigt tråkig sak. En annan vän som jag jobbat med är allvarligt sjuk. Så tragiskt att höra. Hon har varit svårt sjuk för ett antal år sen också men tillfrisknade då . Nu har det hänt igen och jag blev väldigt beklämd att höra det. Hur orättvist är inte det. En gång friskförklarad och så kommer det igen.

 

När jag hör om såna svåra saker brukar jag tänka att trots att jag i allt mitt elände tycker jag har det tufft så är det ju ingen livshotande situation . Jag kan tycka att mina bekymmer är rätt futtiga i det sammanhanget. Visst är det också jobbigt och man är helt slut i huvud och kropp mellan varven.

Men det är ändå ingen diagnos som är farlig på så vis.

 

Man kan tycka att livet är väldigt orättvist. En del går genom livet och blir gamla utan minsta krämpa medan andra inte ens hinner bli riktigt gamla.

Tur nog vet man inte vad framtiden har i sin famn. Man ska leva här och nu och ta vara på det som är bra även då det känns tufft och smärtsamt ibland.