Än en gång har jag kravlat mej upp ur gropen.

Med mycket möda och stort besvär.

Vägrade ge upp.... det gör jag aldrig. Går bara inte.

Fast det var hel***es tungt denna gång.

Usel sömn i flera nätter tär på krafterna och man blir så less. Så less att man inte orkar mer. Men skam den som ger sej. Bara bita i det sura äpplet och ta sej i kragen.

Ut på rundan som vanligt. Ont eller ej.

 

Igår gick jag ensam och det var nog bra. För då kan jag hålla igen och verkligen gå i den takt jag kan just för tillfället. För så fort jag har nån med blir det alltid lite snabbare än vad som egentligen funkar. Med resultat att jag får ännu ondare än jag borde få. Inget ont i det för det är trevligt med sällskap men just då jag behöver tid få benen lyda och gå utan att smärtan ökar är det bättre gå själv.

Tar längre tid givetvis men vem har bråttom.??

 

Rundan tog väl en 75 minuter ca och det var helt okej. Brukar klara 64 minuter en bra dag så.

Inga snabba ben alltså.

Men jag kände att det gick och det var huvudsaken.

 

Sen blev det vila några timmar då vi skulle på kalas på eftermiddagen. Henriks brors dotter fyllde 15 år så det var dit vi skulle. Trevligt med lite omväxling.

Och roligt få surra av sej en stund. Patrick och Annelie är så lättsamma och trevliga att det blev en bra stund vi satt där. Jag pallade med riktigt bra. Hade med mej kudde och tog tablett innan så jag kunde sitta och få en lång pratstund och det kändes bra. Även Annelies dotter Sara med sambo kom dit så det blev fler att surra med. Jag gillar verkligen den familjen då det är så lätt umgås med dom. Inga krussiduller och även om det inte är så ofta vi ses så är det alltid lätt att prata med dom.

Tack för den fina stunden , det behövde jag .

 

Kvällen sen blev visserligen jobbig då smärtan kommer då jag har tid att känna efter. Så det blev armbåge och tennisboll som tryck för att dämpa smärtan. Lustigt nog hjälper det en stund. Leder bort den värsta smärtan från benet då man trycker på en speciell punkt i ländryggen.

 

Kunde sen somna lite tidigare än dom förra nätterna. Somnade REDAN kl 01,30 istället för 04,00 dom tidigare nätterna.

Så lite mer utvilad var jag i morse YEAH:

 

Morgonrundan sen gick bättre och tog mindre ont så nu börjar det backa tillbaka det jag fick efter is-promenaden.

Kom runt hel och utan nån smärttopp. Så nu kanske jag kan börja på ruta ett igen.....för vilken gång i ordningen det nu är.

 

Vi for sen och handlade då jag fått en stunds vila så jag skulle orka med lite kryckgång.

När vi handlat klart kom en kvinna fram bakom min rygg och säger ” är det inte Christina?”.

Och vem var det då? Jo en föredetta arbetskollega som jag nog inte träffat på en 10-12 år minst.

Inger heter hon och jag blev jätteglad att se henne. Vi hade en hel del prata om så där blev vi stående en lång stund. Så länge att både hennes och min make blev less.

Men det var så kul att träffa nån man inte sett på så länge och få en liten pratstund.

Jag träffar ju så sällan människor utanför hemmet att jag tar chans då jag får den.

Riktigt riktigt härligt att mötas och få höra hur livet är för henne numera.

Det förgyllde min dag . Tack för den stunden min vän.

 

Tänk vad lite prat gör för att man ska må bra. Hur dj**la ont man än har finns det alltid nått litet frö som kan sås så man kan glömma det trista för en sekund.