Så var det dagen eller rättare sagt morgonen före dagen D ….flyget till Stockholm. Resfeber, ja det kan man nog säga. Vaknade redan 4 och hur jag ska kunna sova i natt vet jag inte. Vi åker ju som tur var redan 06,55 i morgon så man slipper oroa sej så länge. Jag gillar verkligen inte flyga. Resa , jag det vill jag ju men flyga . Men som vanligt går det ju bra bara man kommer iväg så.

Packat har jag gjort det mesta. Återstår plattången och tandkräm. Sen är allt med. Blir bara en liten väska då vi endast ska vara över helgen men lite ombyte behöver man allt. Speciellt jag som är lite klumpig och lätt spiller ner mej. Borde ha stor haklapp då jag äter ;-)

 

Sen att jag vaknade tidigt idag beror nog också min låånga prommis igår. Benet är lite väl sur på mej men det kändes så bra gå igår. Vi tog rundan till G-stad som blir ca 4 km enkel väg.

Kände att jag ville testa min förmåga innan vi åker så jag vet om jag orkar traska runt i storstaden.

Kanske inte den bästa idéen jag haft men det är så jag är. Utmana ödet vill säga.

Nåväl , gjort är gjort och jag kände mej så nöjd efter promenaden att det helt klart var värt det. Nu ska jag vila idag så smärtan i ben och rygg dämpas något.

 

Det regnar ju ändå ute och blir halkigt igen så det är bara bar det. Ger mej ytterligare en anledning låta bli gå rundan. Men rundan är som ett gift. Måste ha den för att känna mej nöjd. Ont eller inte.

Fast ibland blir det tvärnit. Men då kravlar men sej upp på ytan och ger sej ut ändå. Kan ju inte låta det onda vinna. För då lever jag inte som jag vill leva.

 

Så som sagt, vila idag så att helgens bravader går min väg. Ont, jag det lär jag väl ha. Men min medicin är att få komma ut och ha nått roligt för en gång skull och slippa sitta ….eller ligga som det mest blir...och se nått annat än samma gamla väggar hela dagarna. Och kan det då få mej glömma smärtan för nån stund så är det toppen. Vet ju att om jag vill nått riktigt mycket så går det. Mentalt kan jag då trycka undan smärtan till en acceptabel nivå så man kan njuta av livet för en dag eller två.

Sen blir det förstås några tuffa dagar då vi är hemma igen . Men jag hoppas jag ska ha haft så trevligt och skoj att det är värt det. Ambitionen är i alla fall det. Och om jag tänker positivt så blir det så också.

 

 

Vi får också hoppas vädret där i söder är någorlunda och inte regnar . Lite skönare vara i farten om det inte är dåligt väder. Vi var ner till Stockholm vid den här tiden för 5 år sedan också. Då blev det snöslask och trist. Men på den tiden gick jag utan rullator så då gjorde inte det nått. Men nu då jag måste ha ”rullen” med så blir det lite jobbigare om det är slask.

Sen undrar man ju hur handikappvänligt Stockholm är. Med bussar och sånt.

Här i stan har jag ju lärt mej åka buss och klara det själv dessutom. Då vi var i London förra året så var det enkelt åka buss med rullator. Men kom in rätta vägen och kunde rulla fram till handikapp-platsen utan krångel. Sen var folket där så vänliga och hjälpsamma. Alltid nån som frågade om jag behövde hjälp. Kan man ju inte säga händer här precis. Här måste man be om hjälp för att få det.

Så det blir intressant se hur Storstaden ser på handikappade.

 

Egentligen gillar jag inte kalla mej handikappad . Men det är ju det jag är , fast funktionshindrad låter bättre. Och det är väl så det heter idag också.

Inte nått jag skäms för men det är jobbigt att inte klara allt man gjort förr. Inte kunna gå utan stöd utomhus. Bara för ca 3,5 år sen kunde jag det. Inte kunna köra bil mer. Gjorde jag för 3 år sen.

Medmera medmera.

 

Livet blir inte som man tänkt det .

Vem visste att jag skulle sluta mitt arbetsliv för drygt 8 år sedan?

Vem kunde ana att ett diskbråck för snart 11 år sedan skulle ställa till så mycket problem?

Vem kunde ana att det också skulle resultera i hjärnblödning?

Men jag lever och har ett bra liv trots allt. Jag har det smärtsamt mellan varven men jag går på mina egna ben och klarar mej ensam hemma . Jag kan inte göra allt jag gjorde förr men jag kan göra det jag vill och tycker om. För det mesta.

Har mina svackor men kravlar mej så sakta upp till ytan varje gång. Inte dit jag var innan skadan men dit jag kan komma.

 

Och nu då jag ska resa bort en helg och leva som om jag inte har nån skada så känns det helt underbart. Jag kan göra det och jag vill göra det. Viljan kan försätta berg heter det ju.

Smärtan finns där och den får vara där men inte stoppa mej från göra det som jag verkligen vill. Acceptans som det heter.

Så vila och ladda blir det idag .

Och sen ...imorgon då åker vi. Ser fram emot det , längtar ;-))