Efter en smärtsam natt med värkande ben så vet man att man lever....minst sagt.

Har haft besvärlig bensmärta nu i flera dagar....mer ilsken än vanligt alltså.

Normala bensmärtan sitter inte just i vadbenet och stortån som den gör just nu. Vet inte om det är efterdyningar från min aktiva helg i bl.a Stockholm som fortfarande spökar.

Värre är det då. Vad som också är annorlunda är att det inte bara är ett ben som bråkar utan båda. Vänster ben ska INTE bråka. Det är fel ben det.

Höger är det ”normala” som ska ta ont. Det är det jag är van vid.

Sömnen blir lidande då det tar så här ont. Svårt hitta en avslappning.

Maken har försökt hjälpa till med lite hårdhänt massage som då inte är skönt precis. Men det släpper något efteråt så lite funkar det.

Vad jag känner är att det är en annan smärta på vänster sida av ländryggen än höger. Maken säger att det känns som en ”knuta” på vänster sida och den tar ont som f..n.

Verkar vara muskulärt på vänster medan det är det gamla vanliga på höger. Alltså nervsmärtan som inte går massera bort. Har även mindre känsel på höger så det tar mer ont på vänster eftersom jag där har full känsel.

 

Var väl heller inte helt lysande ta dubbel promenad igår men det kändes inte som jag kunde vara still då smärtan kröp i kroppen. Nackdelen med sista promenaden på kvällen var att det då blev ordentlig kramp efteråt. Kändes okej då jag var i rörelse men så fort jag stannade av kom krampen i ryggslutet.

Men va f.n jag kan inte sluta gå för det. Om jag gör det tappar jag alla muskler. Och sen blir det ännu mer smärtsamt komma igång igen.

Har ju gett mej sjutton på att jag inte ska låta smärtan ta över och lägga mej ner.

Fast det kanske vore på sin plats lyssna lite på kroppen och inte göra saker på överkurs. Kanske vänta lite med dubbel promenad tills dess kroppen hämtat sej från resan.

Men jag är ju dålig på det...vänta alltså.

 

Tycker jag väntat nog i mina dar. Och inte har jag blivit bättre heller.

Tänkte på det då vi var i Stockholm. För 5 år sedan då vi också for på en weekend gick jag utan både rullator och kryckor. Då klarade jag av att gå med endast mitt ryggbälte som stöd.

Nu har jag både rullator, kryckor och ryggbälte och inte kommer jag långt utan dessa attiraljer.

Så det har gått brant utför kan man nog säga.

Och en sak är då säker. Inte har det blivit lättare komma framåt heller. Bakåt , det går i racerfart men framåt...icke.

 

Men nu ska jag försöka ta mej upp på ytan och ge mej själv en chans komma i form inför festen i morgon. Vill så gå på den så det gäller vila sej lite i form. Men en runda ska jag ha , kankse inte två per dag men en.

För ge upp det kan jag inte. Det finns inte på kartan.

Är bara lite i en svacka och vet ju att det förstås beror på resan fortfarande.

Brukar ta nån vecka hämta sej . Men det var det värt och det blir säkert bra i morgon också. Vad det sen blir på söndag det är en helt annan femma. Men det tar vi då.

Nu är siktet inställt på lördagkvällen och jag ska ha trevligt och njuta av god mat och dryck och få prata lite med andra människor och umgås.

 

För mej som endast träffar familjen numera betyder alla såna evenemang mycket då det är nått jag saknar otroligt mycket. Att träffa andra människor och få prata om allt och inget. Se nått annat än hemmets lugna vrå. Höra nått annat och utbyta ord med såna man inte möter varje dag.

Det är såna gånger som jag känner som mest att det är vad jag saknar mest i mitt liv. Att träffa folk och få prata. Som då man jobbade och hade arbetskamrater och kunder att samtala med.

Visst betyder familjen allt men dom har alla ett liv utanför hemmet och det har inte jag.

Jag har bara dom och inget berätta som är intressant.

 

Så nu laddar jag fullt ut för en trevlig afton och då ska jag inte känna efter hur ont det än tar. Det tar vi till veckan . Ny klänning och sminka upp sej lite ….det ser jag fram emot.