Tänd ett ljus och låt det brinna
låt aldrig hoppet försvinna
det är mörkt nu
men det blir ljusare igen

 

 

Det ljusnar igen....eller jag ser ljuset kanske jag också kan säga. Det lättar i ben och rygg och ordningen återställs. Ja inte så där bara men det går åt rätt håll.

 

Fortfarande lite problem tömma blåsan men det går med lite trix. Jag behövde i alla fall inte åka in akut.

 

Smärtan är nu värst i stortån av alla ställen. Den värker så otroligt.
Den som brukar vara helt bortdomnad för det mesta.

 

 

 

 

 

Sov trots det i ca 4,5 timme i natt . Bättre än 2 timmar -

 

Största problemet är avslappningen. Ryggen vägrar släppa. Är spänd som en fiolsträng och även då jag ligger ner. Törs inte riktigt släppa då det hugger till då. Är så rädd jag ska hamna i ett låst läge. Det har jag gjort alldeles för många ggr.

 

Men med lite Voltaren direkt på ländryggen så slappnar den av lite. Så jag kan sitta eller rättare sagt halvligga framför TV-n en stund.

 

 

 

Tog mej en runda igår morse med dottern som sällskap ….då jag inte vågade gå helt själv. Kände att jag behövde lite stöd med utifall att. Vi gick bara halva rundan och det funkade okej.

 

Vilade sen mest hela dagen och försökte få ryggen slappna av. Lät bli göra allt för mycket men fixade middag med dotterns hjälp.

 

 

 

Då Henrik sen for iväg till jobbet för 12 timmars nattpass så blev det en stilla kväll framför TV-n.

 

 

 

Eftersom det kändes rätt hyfsat på morgonen idag så tog jag morgonrundan själv med vovven.

Gick bra till det var ca 1,5 km kvar. Då vägrade benen gå mer. Det tog så ont flytta fram foten att jag var tvungen stanna till en stund. Jag borde förstås inte gått långa rundan men som jag nu är så blev det så. Satte mej på ”rullen” en stund och funderade på om jag skulle ta mej hem eller inte. Kändes rätt dumt där jag satt och folk som for förbi sneglade lite ….tyckte jag...undrade säkert vad människan sysslade med. Förmodligen bara inbillning....man ser ju sånt som inte finns ibland.

 

Efter en 10 -15 minuter så kunde jag resa mej igen och hjälpligt gå framåt igen. Det tog ont men inte värre än att det gick. Värsta krampen hade släppt något.

 

Så hem kom jag och dottern suckade då jag sa att jag gått långa. Ingen ide komma här och tycka synd om sej. Är ju självförvållat....igen.

 

 

 

Smärtan är fortfarande jobbigare än normalsmärtan. Klumpig är jag också, foten gör inte som jag vill. Slänger och far utan att jag har kontroll. Sparkar i allt så foten har blåmärken överallt.

 

 

 

Kanske hade den varit bättre med en kortare prommis. Men det får jag aldrig veta.

 

Det som maken sen sa ….att du vet ju att bäst har du då du ligger ner och inte gör något alls....vill jag inte höra. Det enda som är bra då är smärtan i ryggen och benet. Och det är väl i och för sej bra det med. Men vilket liv har jag då ??????

 

Ligga här och ruttna....nej det är inget alternativ. Får finna ett läge där smärtan är uthärdlig, för smärtfri det blir jag aldrig ….och ett läge där jag lever som jag vill ….och kan.

 

 

 

Nu måste bara nerven släppa taget om blåsan så jag funkar igen. Slappna av och hitta tillbaka till ”normalontläget” igen.

 

Så jag kan leva som jag vill och orkar.

 

För nu vill jag baka mina saffransbullar....och jag vill klara det själv.

För jag vill klara mina promenader ….helt själv.

För jag vill kunna sova ...mer än 4,5 timme.

För jag vill vara som andra …. eller nästan som andra., så bra det går.

 

 

 

För om två veckor har vi konsert igen, med Ulf Lundell, och då måste jag kunna sitta nån timme.