Efter att svalt förtreten efter söndagens ilska över personalen på Arlanda så känns det okej igen.

Har fått e-mailsvar av nån informationsansvarig som menar att det inte borde gått till så som det gjorde. Dom hade kunnat vara mer tillmötesgående i denna situation och jag borde kunnat få hjälpen jag behövde.

Fick veta att jag nästa gång ….om det nu blir det, inte säkert med den erfarenheten....ska boka assistance redan då jag bokar resan så ska det avlöpa mer friktionsfritt.

Det är förstås en möjlighet men vem väntar sej att man inte ens ska få hjälp plocka upp skorna då man inte kan komma ner själv.

En liten medmänsklighet hade uppskattats.....och det enda jag bad om var att få upp skorna i min hand.

Nåja det är historia nu och jag tänker inte gräva mer i det .

Får helt enkelt ha det i åtanke att det inte är som förr att resa då man har ett sorts funktionshinder som gör en oförmögen i vissa situationer.

Vill ju inte tänka att det är så men det är ju en sanning i sej. Jag är inte som för t.ex 5 år sedan då vi åkte till Stockholm för en liknande weekend. Då gick jag för egen maskin och hade inte ens kryckor. Mitt ryggbälte var då det enda som behövdes och den kunde jag lätt ta av och även om jag då också hade svårt böja mej så kunde jag gå ner på knä och sen ta mej upp utan större besvär vilket idag är omöjligt utan att ha stöd.

Bara inse att man är den man är och ta den hjälp man kan få. Utnyttja de resurser som finns och inte vara för ”fin” för att ta emot hjälp. Så kanske man slipper bli förbannad då man måste bli avklädd i säkerhetskontrollen.

Jag är ju t.o.m en sån som har svårt utnyttja en handikapptoalett då jag anser mej klara av en ordinär sådan så att dom som verkligen behöver den kan använda den. Men då man sen ser fullt friska människor gå på den för att slippa undan köer så blir jag arg. Jag undrar t.ex vad dom skulle sagt på Cirkus i fredags om jag stövlat förbi kön till handikapp-toaletten och sagt att det är jag som har rätt till den i första hand. Henrik tyckte jag borde gjort det men jag stod snällt i kön till damtoaletten

istället och där var det både trångt och svårt rymmas med kryckor.

Sån är jag och då får jag väl skylla mej själv lite .

Så det är bara svälja stoltheten och använda det man har rätt till och inte skämmas för det. Det har jag ju alls ingen anledning göra.

Idag är det ju som sagt på dagen 30 år sedan vi stod inför prästen. Vi har ju redan firat det men lite ska det väl firas idag med. Ska i alla fall fixa en tårta . Fick 2 fina orkidéer av min make igår redan då han jobbar natt och ska sova nu på dagen.

Jättefina var dom och nu då mina gamla orkidéer inte vill blomma mer så var det precis vad jag önskat mej .

Tänk 30 år har gått och vart har dom åren sprungit iväg???

Ser ju på barn och barnbarn att tiden gått och själv känner man sej ju inte ung heller precis.

Och tittar man på kort så ser man ju att rynkorna kommit och man ser ut som ett gammalt strävsamt par.

Fysiskt så är då åtminstone jag ännu äldre än så.

Men vi lever ett gott liv trots krämpor och annat elände.

Vi har ju fortfarande ett rikt liv med kanske mindre aktiviteter än förr. Vi har varann och det är det viktigaste av allt.

Puss på dej min älskling♥ och tack för de första 30 åren ( snart 33 år om man räknar åren som ogifta också ) nu siktar vi på 30 nya år ♥♥.