Nu är det ny vecka och mitt i kan man väl säga. Kom lite lite snö i natt men det lär väl tina bort . Vill verkligen ha lite snö nu. Och minusgrader så det inte blir halkigt. Nog med regn nu tycker jag. Vi är ju för sjutton mitt i november och då ska det vara snö och inte regn.

Regn gör också min nervsmärta så ilsken. Snöoväder verkar inte påverka lika mycket.

Låter kanske kryptiskt att väder påverkar smärta men det gör det faktiskt. Tokigt kanske och inte medicinskt bevisad men då man själv har det så vet man att det faktiskt finns.

Minns att min farfar ofta hade vädersymptom....sa att ”nu blir det oväder det känner jag”

Och nu är jag där själv. Känner då regn och rusk är på G och det känns som en annan smärta. En smärta som nästan kryper i kroppen och gör att inget biter...inte ens de starkaste piller jag har.

 

Idag efter promenaden fick jag helt plötsligt ont i ”fel” ben. Det vänstra benet tog helt enkelt lika ont som det högra och det högg i ländryggen ut åt vänster. Inte som det ska. Det ska bara stråla ut i höger sida....det är ju ”normala” smärtor det.

Vet inte om jag gjort nån rörelse eller om det trots allt beror på promenaden av nån anledning. Visst var det lite förrädiskt på sina ställen med gömd halka men jag tyckte inte jag halkade till nått.

Men nått var det.

Benet nästan vek sej som det högra gör ibland.

Inte bra . Om det benet ska bråka också har jag ju inget ben att lita på.

Men Henrik tog och körde sin massage med armbåge i ryggen och det tog så ont att jag nästan skrek. Hunden blev i alla fall rädd och funderade nog om matte blivit helt tokig.

Efteråt är det skönt då musklerna slappnat av lite och faktiskt så vek sej inte benet mer ….i alla fall inte just nu. Hoppas det nu bara var en tillfällig kramp i nån muskel som klämde på nerven åt vänster. Kan ju inte ha nervsmärta i båda benen. Jag måste ju ha ett ben jag kan lita på. Det högra har ju varit uträknat i flera år nu och är inte alls nått att ta till om vänster bråkar.

Får väl se om det gett med sej eller om jag behöver en armbåge till.

 

 

 

Veckan annars är till för lugn och vila då jag ska vara”fit for fajt” på lördag då det är partytime.

Måste ju kunna gå åtminstone. Och sitta för den delen med.

Men det går nog oavsett för jag ska gå även om det tar ont. Får väl i värsta fall ta med båda kryckorna även om jag tänkt försöka klara mej med en. Men jag får se hur det känns på lördag.

Idag hade jag behövt båda men det är ju några dagar kvar.

 

Har så smått börjat med julklappar till minstingarna som är dom som vi ger julklappar till.

Vuxna får nöja sej med god mat .

Måste även ta tag i julkalendern som barnen ska få. Hitta små saker och sånt till den. Det är en gammal tradition som min mamma hade till mina barn och nu gör jag det till mina barnbarn. I år måste även Molly få vara med på kalendern. Nu är hon ju så stor också.

Men det är lite pyssel med den då jag nu ska knåpa ihop 48 små paket.

Men kunde min mamma göra till tre barn ska jag väl klara av till två.

 

Håller även på med bilderna jag skulle scanna in. Är nu uppe i 2060 bilder totalt. Och mer finns det fortfarande. Vilka minnen som kommer över en då man sysslar med bilderna. Minns många händelser exakt då man ser bilden. En bild som berör mycket är den bild då Veronica blev gipsad för sin höftledsluxation. När man ser den den minns jag precis hur det var och hur hemskt jag tyckte det var. Hur ledsen hon var då hon vaknade ur narkosen och satt fast i en stel gipsbyxa.

Och hur snabbt hon sen accepterade den och sen den smidigare plastbyxan hon fick.

Tänk att hon till och med lärde sej gå med benen fast. Tur att barn är så anpassningsbara. En vuxen hade aldrig accepterat det så snabbt.

Nu är hon helt återställd och känner aldrig av det.