Man börjar bli rätt less på snön nu. Visst ska det vara snö på vintern men nån måtta får det vara. Snön hindrar mina promenader så jag måste gå på gåbandet. Inte kul men jag kämpar på då jag är tvungen . Tappar redan så mycket muskler att jag inte får ligga på latsidan. Tyvärr får jag ont i bröstryggen då jag går på bandet....som om inte ländryggen gör nog ont.

Vet inte om jag står fel eller om det har med muskelsvagheten att göra. Men som sagt , jag kämpar på. Som vanligt lite för mycket ibland men sån är jag. Det har den här veckan ställt till det med sömnen och smärtan dagtid har varit tuff.

Har en smärtskala som jag fått från VC. På den ska jag kryssa i på vilken nivå smärtan är just idag och hur den varit under veckan. Idag ligger det på en 7:a.

7 det innebär Svår smärta- smärtan gör det svårt att koncentrera sej och stör sömnen.

I förrgår låg den på en 8:a så det går väl lite åt rätt håll =) Hoppas kan man ju.

Men det hade varit trevligt att komma ner på nivå 4 som innebär Tydlig smärta- kan ignoreras om man är engagerad i något.....men det är bara en förhoppning än så länge.

Till veckan så fortsätter jag ju med min ACT-terapi så då hoppas jag vi kommer fram till något....ett steg i rätt riktning. Hon som håller i terapin säger att hon inte kan bota mej från smärta men att hon kan få mej att se den för vad den är och sen lära mej hantera den på bästa sätt . Ungefär så tror jag hon menar. Är lite vilsen i det ännu då vi endast träffas en gång ännu. Men jag kände att det hon sa var nått jag kan ta till mej.

Har försökt skriva ner lite på den hemläxa jag fick. Lite svårt att göra det. Lite svårt sätta ord på sina känslor, kroppsliga som psykiska. Men med tiden kanske det ger sej och jag får verktyg att komma framåt.

I dag ska jag ta mej en runda på stan och titta lite på rea. Har inte varit in på stan sen i december så det känns lite lockande. Idag ska jag också ta med mej rullatorn. Då blir det lättare gå runt i affärerna och förhoppningsvis så orkar jag bättre. Känner mej så inlåst här hemma att jag bara måste ut. Då jag inte kunnat gå ute mer än  1 dag den här veckan så känner jag att det är dags ta sej hemifrån en stund. Strunt samma hur ont jag har.

Jag ska träffa Veronica sen då hon är klar med sin kurs på Miroi. Sen tar vi bussen hem tillsammans. Då slipper jag bekymra mej hur jag ska få upp rullatorn på bussen. För som jag upptäkt så är inte folk lika hjälpsamma som dom var i London.

Om jag ska handla nått är inte säkert. Men jag har alltid gillat strosa runt på stan och kika lite så det blir skoj. Behövde det för att ha nått skoj den här veckan.

Sen ska vi till Henriks bror på söndag då dennes son fyller 18 år. Blir också ett avbräck i vardagen och man får träffa lite folk. Se nått annat än husets väggar och träffa andra människor.

Annars träffar jag inte många, blir inte mer än maken och dottern som jag pratar med. Sen en gång i veckan så träffar jag pappa då vi har för vana åka dit varje helg.

Blir ju så då jag inte orkar åka iväg till folk och hälsa på. Inte roligt men verkligheten är ju sån. Och då jag inte åker till nån så kommer ingen till mej heller. Bister sanning .