Natten mot måndag sov jag ….hör och häpna och ramla inte baklänges nu.....i hela 5 timmar i ett sträck. Var förstås med hjälp av ett starkt piller men skönt ändå. Var nästan vimsig då jag vakande. Man är ju inte precis van vid sån lång sömn i ett. Men det var behövligt och skönt . Sen var det tur också då jag hade frisören på schemat på morgonen och var tvungen klara av sitta i upprätt läge i 1,5 timme. Hade bestämt mej för måla över lite grått och sånt .

När jag kom tillbaka från frisören så sa till och med maken att han tyckte jag såg yngre ut och det sög jag åt mej som en svamp. Inte illa få en komplimang av nån man levt med i 33 år :)

 

Hade rätt ont efter besöket men det var väntat och som man säger …..vill du bli fin får du lida pin ….och det får jag alltid. Men det kändes fräscht och jag blev nöjd med resultatet. Är minst 4 – 5 månader sen jag gjorde slingor i håret så .

Vill ju inte se ut som en helt grå mus då vi ska på fest. Är ju bara en gång per år så du vill man få känna sej lite fin.

 

Eftersom det var en tidig frisörtid så blev det ingen morgonrunda. Det blev en senare istället. Kunde bara inte hoppa över även om det hade varit enkelt göra det. Går bara inte skippa den.

Fick i alla fall samtal från min sjukgymnast idag innan vi åkte till frissan. Hon hade fått mitt meddelande och även läst på vad min läkare skrivit om mina problem just nu.

Hon kunde konstatera att jag haft det tufft och förstod precis hur det var. Vi har ju träffats flera ggr tidigare så hon är väl medveten om min situation.

Tyvärr hade hon ingen tid förrän om 3 veckor och hon undrade om jag kunde stå ut så länge. Och jag sa då att har jag stått ut hela sommaren så spelar inte nån vecka mer nån roll.

Jag fick då en tid den 7 oktober för konsultation.

Få se om hon kan utröna vad som strular och om hon kan hjälpa mej komma i fas igen.

 

Även hon sa ,precis som läkaren , att sömnen spelar en stor roll i att smärtan blir mer påtaglig. Som hon sa ...att då jag sover för lite så blir hjärnan mer trött och känner av all smärta betydligt starkare.

Sen då varför smärtan ökat och påverkat sömnen innan det blev så här tokigt måste ju kollas och se om det är nått galet i kroppen som gör att det hamnat helt åt skogen.

 

Så då får jag kämpa på och försöka finna bra lägen och vila innan jag får träffa henne. Blir ju inget nytt då jag haft det jobbigt i dryga 3 månader nu.

Men det kanske kan bli bättre. Hoppet lever i alla fall.

 

I natt var det återigen en urusel natt. Somnade först efter kl. Halv 2 och vaknade sen igen vid halv 4.

Sen var det i stort sett kört. Benet värkte ilsket och hitta viloläge var helt omöjligt.

Lyckades sen mot morgonsidan få en timme till av lätt sömn. Men utvilad....nä knappast.

Förstår att det var sittandet i frisörstolen igår som spökar då jag inte sitter så normalt. Vill alltid sitta bakåtlutad eller åtminstone få hänga ner höger ben i sidan för att inte påfresta ryggen. Sitta med benen i 90 grader är nått som inte min rygg gillar. Därför sitter jag aldrig så annars.

 

Sen har jag även sån smärta i arm/axel sen Ruff-frisering och kloklippningen. Och sen då gå med kryckor på det och det är kört. Så just idag och då även i natt så är det allt annat än roligt.

 

Men trots all smärta så var det inte tal om hoppa nån prommis utan det var bara på med alla stödbandage jag har för knä och rygg och ta rullatorn och hunden och ge sej ut. Väl ute är det som om jag glömmer all trista värk. Solen sken , det var varmt och skönt och det gick utmärk gå trots smärtan i benet. Det är alltid bättre då jag går . Det är som det släpper lite eller som om det är lättare tänka bort den då. Leva här och nu och fokusera på njuta av promenaden och solen och inte tänka på det onda.

Det är inte lätt men det går.

Försöker även det på natten men det lyckas bara ibland, oftast inte .

Positiva tankar ska förskjuta det onda men det är svårt och ibland omöjligt hitta nått positivt då hela kroppen skriker av smärta.

 

Men det är bara försöka, nån gång ska det vända det tror jag. Smärtfri det blir jag aldrig men kanske det kan bli lättare acceptera om den lindras något. För det jag haft denna långa period det har slitit otroligt på mej. Ingen tror det då dom ser mej då jag håller det mesta för mej själv. De enda som vet är maken och dottern som ser mej dagligen.

Men inte ens dom vet allt jag känner.

 

Därför är min självterapi skriva av mej lite ilska och frustration här och vill då nån läsa är det ju upp till var och en. Inte särskilt intressant kan jag tänka men det är mest för min egen skull ändå.

Måste få ur mej det och då är det bästa sätta det i pränt och efteråt känner jag mej alltid tillfreds.

Så slipper nån här hemma ta den biten.

 

Usch och fy vilken tråkig text det blev. Bara smärta och elände.

Nu tar jag nya tag och hoppas på en bättre natt och en bättre dag i morgon.