Nu fick det vara nog med innesittande. Trotsa halkan och strunta i följderna. Nja kanske inte riktigt så illa men nästan.

 

Efter att inte fått nån sömn alls då klockan var runt 4 på morgonen så gjorde jag frukost. Ingen ide ligga och rulla runt i sängen för att hitta ett bra sovläge.

Var trött så det värkte i hela kroppen.

Men efter en god frukostmacka och lite kaffe på det så mådde jag bättre.

La mej sen igen och gjorde nytt försök somna. Och faktiskt , efter en stund sov jag. Men inte länge, efter två timmar var jag uppe igen.

Benet bråkade då så jag var tvungen upp fylla på med morgondosen i medicinväg.

Vill inte ta den före klockan sex för att komma i fas med dom övriga fyra doserna. Lättast komma ihåg när jag tagit om jag håller samma tider varje dag. För att inte ta för tätt. Det är jag noga med.

 

Sen lyckades jag somna om efter nån timme igen och fick en och en halv timme till. Var välbehövligt. Men trött var jag ändå. Känns som bomull i huvudet och hjärnan hänger inte med.

 

Så då bestämde jag mej för att gå ut. Måste få lite frisk luft för att kvickna till och komma igång .

Gubben undrade om det var en bra ide men jag sa att jag bara MÅSTE ut. Så då hängde han med för att se att jag kom mej hem. Han går som tur var eftermiddagsskift idag så han är hemma på fm.

 

Det var så härligt komma ut. Andas frisk kall vinterluft och se en blek novembersol försöka titta fram.

Det var hyfsat bra fäste under fötterna då dom faktiskt hade grusat ordentligt. Och eftersom det blivit några minusgrader hade isen frostat på lite och gjort att det blev mindre halt. Men man fick hålla sej där det var grusat. Inte alls gå utanför det. För där var det halt och maken höll på halka till. Jag har ju som tur var min rullator hålla fast i och då har man bättre styrsel på ben och fot. Fats höger fot lever som vanligt sitt egna liv och under den var det lite halt mellan varven. Är väl för att jag släpar den lite. Men jag klarade mej runt utan halka i alla fall.

 

Fast tungt var det. Benen vägde minst ett ton kändes det som.

Och då vi hade ca 1,5 km kvar blev det väldigt tungt. Benet började ge vika och jag höll på niga flertalet ggr. Föll inte som tur var men de ggr jag neg så högg det rätt rejält i ryggslutet.

Så den sista biten tog länge. Gubben tyckte jag skulle sätta mej på rullen och han skulle då skjutsa mej hem sittandes där. Inte en chans. Så långt har jag inte sjunkit.

Om jag så ska krypa hem så ska jag ta mej själv. Envis som jag är.

 

Nåväl , jag kom hem till sist och det var skönt. Jag hade kanske inte skulle ha gått hela långa sträckan idag men det var lätt vara efterklok. Och visst poängterade maken efteråt att vi ”borde kanske inte gått långa idag” men inte hade det funkat om han sagt det tidigare. Jag hade ändå gått långa, var så säker.

 

Blev sen en lång stund med TENS fastsatt bak på ryggslutet och den hade jag på i dryga två timmar. Var skönt så länge den satt för då försvann värsta bensmärtan för en stund. Kom visserligen tillbaka direkt jag stängde av den men jag får väl köra en omgång till i kväll framför TV-n.

 

Sen får jag väl se om det blir nån sömn. Inte så säkert då jag sov på morgonkvisten. Om man har svårt somna är det ingen bra ide sova just då . Men jag måste ju få den sömn det blir oavsett tid på dygnet. Det är ju inte så att jag har nån tid att passa direkt.

 

Hoppas nu bara jag kan få mina dagliga rundor nu utan att det blir nått som förstör. Känner ju nu att det varit uppehåll och det är aldrig bra. Om det blir en dag då och då men inte så här flera dar på rad. Håll tummarna nu för att vädret inte ställer till det.

För smärtan den har inte hindrat mej hittills. Inte helt i alla fall.