Efter en kväll och sen en natt som var fruktansvärd med sån smärta ner i benet att jag inte sov nått alls så är jag inte på nått särskilt bra humör idag.

Har fortfarande sån ilsken och jobbig smärta i benet att om det gick skulle jag vilja hugga av benet för att slippa smärtan.

Vad F*N har jag gjort för ont. Jag har ju inte gjort nått ...eller kanske lite men ändå.

Igår tog jag den långa rundan med vovven bara för att jag längtat så att få komma mej ut. Och den var tung och slitsam och så halkade jag även till en gång så det slet i ryggen så nått kanske det beror på.

Sen då lite julpyntande på detta med stryka gardiner...som dottern kunde gjort om jag velat men som jag ville fixa själv. Sen hänga upp gardiner och stjärnor och sånt hjälpte jag till med fast jag inte tänkt kliva på stolarna då jag vet att det blir jobbigt sen.

Och så på kvällskvisten då alla andra lagt sej fick jag en ide om hur jag skulle trixa till lite med gardinerna för att jag inte var riktigt nöjd med det vi först hittade på. Och då for jag i min ensamhet och klättrade upp och ner på stolarna för att få till det som jag ville och det var inte alls bra. Fick sån fruktansvärd smärta i benet efteråt att det var rent omöjligt slappna av.

Försökte sen ett antal ggr gå till sängen och försöka komma till ro men det gick inte. Så jag satt väl uppe till runt 5 -tiden innan jag till slut kunde fylla på med piller och få i mej det starkaste jag har för att om möjligt få nån sorts sömn till slut.

Och till slut lyckades det, var förmodligen pillrets verkan så jag fick mej i alla fall 3 timmars orolig sömn. När jag sen steg upp var jag allt annat än pigg kan jag säga. En riktig zombie.

Gick sen ut på rundan med vovven och Henrik som sällskap för jag bara måste ut.

Var skönt då man väl kom sej iväg men det var inte direkt smärtfritt. Varje steg var en plåga.

Sen träffade vi en bekant och blev stående en stund för lite surr och det var inte alls bra. Efter det så hade jag ännu ondare. Att stå still rakt upp och ner är det värsta som finns. Gå går an men stå still...ICKE.

Så sista två km var en ren plåga. Ville helst av allt lägga mej ner på marken , så ont tog det. Tog mej ändå hem på ren och skär vilja, tur man har en sån.

En kokhet dusch i ländryggs-trakten sen för att få den värsta krampen släppa.

Vad hittade dumstruten på sen ? Jo började baka. Hade redan innan idag bestämt att jag skulle baka två mjuka kakor som jag köpt ingredienser till.

Så ingen vila där inte. Blev dom två kakor jag tänkt och nu är det gjort.

Så sent om sider fick jag till slut lägga mej ner. Eller fick och fick, ingen hindrade mej mer än jag själv om säger så. 

Och det är fruktansvärt i benet. Ligger på värme men det gör inte så stor skillnad. Smärtan är olidlig och jag vet snart inte ut eller in.

Varför ska det alltid vara så här??????????

Är så dj***la less och trött på att inte kunna göra nått utan att jag rasar ihop till en liten värkande trasa.

Kan bara säga det igen...ALDRIG FÅR MAN VARA GLAD !!!!!