Än en gång vaknar jag av smärta i benet. Tidigt som f*n.

Oväntat? När egentligen inte.

Varför ? Ja lätt gissa.

Gjorde det igen....en dubbel runda. Även om den var kort så var den tydligen för lång.

Skulle kanske låtit bli då vi varit en sväng till storheden innan och då fått väldigt ont.

Men envis som synden är jag ju och dottern som var med bara suckar.

Självklart var det inte så smart. Men jag säger det igen....vem har sagt att jag är det.

Tänk att efter så många år som skadad så vägrar jag lyssna på min egen kropp. Jag vill mer än vad som är tillåtet ibland och får äta upp det varje gång. Vägrar inse att jag inte är som jag en gång var. Det enda man kan säga med säkerhet att jag idag är ….det är envis och tjurig.

Resultat??? Smärta och åter smärta.

Så min goda sömn i två nätter är som bortblåst. Nu är jag tillbaka i ruta ett och sömnlöshet.

Tur nog så ska maken jobba natt så jag stör ingen.

Bara vovven märker att jag inte kan sova. Hon märker direkt då jag har bensmärta som stör . Märker att jag inte ligger still och bökar på.

Hon brukar krypa ihop bakom min rygg och ligga där och ge mej mer värme ….min fina lilla vovve. Mattes lilla älskling.♥♥

 

 

 

Dagen som väntar är nu en morgonrunda då det blivit lite varmare. Verkar bli rätt varmt då tempen redan nu (kl 05.30 ) visar på + 4.5 grad.

Inte låta bli för det går bara inte. Ute i solen brukar det kännas mindre än vad det gör just nu.

För jag gillar mina rundor och dom är heliga för mej. Kanske jag låter bli två idag men inget är säkert. Är det allt för fint kan jag nog tänka mej en till kort runda i kväll. Måste utmana mej även om det är smärtsamt.

 

Ibland nu då jag ligger här och skriver brukar jag fundera på om nån verkligen ids läsa mina anekdoter. Mina deppiga , trista och smärtsamma ord som bara vill komma ut.
Men det är min ventil att vädra ut det tråkiga i mitt liv och inte ösa det på familjen verbalt. Inför alla försöker jag alltid hålla en fasad som ingen kan ana hur smärtsamt det egentligen är. För på ytan ser ingen hur ont jag har . Den som mest vet då jag har värre än vanligt är dottern . Hon läser mej som en öppen bok och vet om det är sämre en dag eller om jag har en bra dag.

Det är då jag blir mer knasig och tappar ord och annat då hon brukar säga ”att nu vet jag att du har mer ont mamma”.

Men både hon och maken vet att även om jag har ett he***te just en dag så är det inget som dom kan säga som gör att jag lyssnar på min kropp. Min vilja är inget göra åt.

Jag gör ändå som jag vill. Med olika bra och dåliga resultat.

 

 

 

 

Men vad vore mitt liv om jag gav efter??? Ett liv i sängen och kanske sen så illa att alla mina muskler ger upp och jag inte kan gå mer. Har diskuterat det med sjukgymnasten och hon säger att en ”lagom” dos av rörelse är viktig men att jag måste hålla den lagom för att minska risken för bakslag.

Vad är då lagom?? Ja inte vet jag. För ibland är lagom bara en runda på 3 km , ibland en runda på 5 km och ibland inte ens 1 km. Dagsformen varierar.

Men envisheten tar mej ändå runt mina 5 km oavsett om det är lagom eller inte. Känns som att om jag ger upp den ambitionen så ger jag verkligen upp.

Och det vägrar jag än så länge göra. Då är det bra att ha en vovve som kräver sin morgonrunda varje dag. Då är det bra att ha vilja som är stark.

 

Nä om man skulle ta och försöka slumra en stund till för trött är jag fortfarande . Tre timmars sömn är i minsta laget. För nu känner jag att tabletterna börjat verka lite och då gäller det passa på. Om jag sen somnar är en helt annan fråga. Har inte allt för lätt somna om.

 

Vilken tur det finns rättstavningsprogram på datorn. För idag är en sån dag allt blir felstavat. Nu hoppas jag allt är rättat . Vill inte behöva skämmas för att jag inte kan stava som förr heller.

Och jag som hade högsta betyg i skolan i svenska....men det är en helt annan historia.