Ännu en natt med lite , lite sömn. Blev väl en 3 timmar plus 1 extra då jag lyckades slumra till en stund igen.

 

Var ute och gick den dubbla vändan igår kväll igen och nu den långa ….alltså samma som morgonrundan. Inte tänkt så men det bara blev det ändå.

Själva rundan går alltid det är efteråt det trista eländet kommer.

Men samtidigt så känns det riktigt bra att jag ändå kommer runt två långa rundor på samma dag. Inte igår det hände.

 

Så då får jag väl ta smärtan på köpet liksom. Synd bara att det stör nattsömnen för mycket.

För jag känner att smärtan i kroppen sprider sej i samband med tröttheten.

Det blir smärta där jag inte har ont normalt och det är ju ett problem. Men problem är till för att lösas. Hur ??? Ja det vette sjutton. Men på nått sätt verkar det vara nått som jag får ta. Vill jag ha mer ute-promenader så får jag ta smärt-ökningen också vare sej jag vill eller inte.

 

Så bara därför så blev det två långa rundor idag med. Är det så klokt kan man undra?

Nej förmodligen inte men nu är det gjort. Andra rundan var inte tänkt bli långa idag heller men maken kommenterade just då vi gick att ”du har förstås tänkt ta långa idag med”-.

Självklart sa ju jag då. Och så blev det också.

Fast idag tog benen slut tidigare än igår så nog kändes det allt. Hade väl en 1,5 km kvar då benen började bråka.

 

Men det var ändå skönt ha gjort det en gång till. Kanske kanske det ändå ska lossna.

För nog är det skönt komma ut och ta en tur runt byn och se vad som händer och sker. Se nått än bara sitta ute på baksidan. Det är alldeles för tråkigt. Jag klara bättre av röra mej än sitta still. För då ska jag helst ligga ner istället. Och ligga ute i solen....nej det är inte min grej direkt. Då tar jag hellre en runda med vovven. Synd bara att det ska vara så trögt komma igång.

Borde normalt ….alltså för ”normala” människor.....inte för mej.....släppa nån gång och man kommer över det jobbiga smärtsamma. För mej verkar det hopplöst.

Men jag ger mej inte. Inte än i alla fall. Jag kör på så det ryker till det smäller. Förhoppningsvis går det utan smäll.

 

Min förhoppning är att jag ska kunna ta dubbla rundor varje dag då det är sol och fint.

Att jag kommer ur smärt-träsket och kan gå utan att ligga sömnlös om nätterna pga bensmärtan. Än är jag inte där. Än så är det hopplöst eländigt om kvällar och nätter.

Men jag ger inte upp. Envis som synden är jag och jag vill tro att det ska gå.

Ont ska med mer ont fördrivas ...eller???

 

 

Tog en liten sväng in på blomaffären idag med Veronica för att skaffa en liten blomma sätta på mammas grav. Det är mammas namnsdag på fredag och morsdag på söndag. Vi får inte plantera där själv numera utan kyrkorådet sköter det och därför satte vi en liten miniros i kruka som bara är plocka bort sen då dom ska plantera. Bara som en liten symbolisk handling för jag gav alltid mamma en ros till morsdag då hon fanns.

 

Har tänkt mycket på mamma just nu ett tag i samband med hennes systers död.

Minns tyvärr hennes sista tid i livet mest som en enda stor sorg och plåga.

Vi ha diskuterat lite här hemma om min åsikt mot att kolla mej och alla här hemma förstår min inställning. Alla vi såg hur eländigt mamma hade det.

Då är det bättre inte veta nått.

Kan ju ändra mej sen men just nu så känner jag bara så. Jag vill inte veta.