Nu har jag nästan en hel vecka tagit dubbla långa (5 km) rundor och det har gått vägen. Ont ? Ja visst men det har rullat på ändå. Stela ben och nyp i rumpan men det går ändå.

Så länge inte benet viker sej så tycker jag det går vägen.

För om benet börjar vika sej är det illa. Då blir jag tvungen backa och dit vill jag inte. Inte nu det det faktiskt rullar på åt rätt håll. För en gångs skull.

Visst har jag väldigt mycket smärta på kvällar och nätter men än hoppas jag det ger sej.

När jag väl går tar det inte lika ont utan det värsta sätter in då jag försöker slappna av om kvällen.

Men vem har sagt att det ska vara lätt.

 

Så om bara nattsömnen blir bättre kanske det även blir mindre smärta också.

Drömma kan man ju.

 

I natt har jag faktiskt sovit riktigt länge. Länge med min mått vill säga. Tog lång tid somna ….klockan var nog 01,30 innan jag lyckades somna. Sen vaknade jag igen vid halv 6 då maken for till jobbet men efter nån timme lyckades jag till slut slumra till nån timme till. Så allt som allt blev det nästan 6 timmar. Inte illa .

 

Var nog rätt trött efter gårdagen då vi hade besök av barnbarnen på eftermiddagen och tillbringade större delen av dagen ute. Även vuxna kan bli trött av utevistelse.

Men vi hade trevligt som alltid då favoritbarnen kommer på besök. Uppfriskande med glad mysiga barn som håller igång både farmor och farfar.

 

Dom stannade även på middag så vi fick trevligt middagsällskap.

Molly hon äter som en häst allt man sätter fram. Tyvärr är inte Viggo lika matfrisk utan där ska det , precis som Richard då han var liten., lirkas och trugas innan han äter nått. Får alltid lite flaschback till hans barndom då vi hade samma förhandling och trugande för att få honom äta.

Men till slut åt han ändå upp nästan allt mat.

 

Då dom sen for hem blev det som sagt en andra runda då jag ju bestämt mej för köra varje dag så länge det går. Gick lite segt då jag inte haft lika mycket vila som annars då jag ju ville njuta ute med barnbarnen då dom är här. Men rundan gick ändå utan problem och det kändes helt okej.

Kvällen var lite tuff men inte värre än kvällarna innan så .

 

Natten , ja en rätt hyfsad historia som sagt och då morgonen väl kom kändes det helt okej ge sej ut på första rundan. Solen sken från en klar himmel och det var varmt. Riktigt skönt gå och idag hade jag Veronica med som sällskap. Vi pinnade på i bra tempo och benen som var rätt styva i början mjuknade så sakta. Nypet i rumpan var mindre än i går kväll så det var ett plus.

Nöjd och belåten känner jag att …..kanske kanske …. är jag lite på G ändå.

Kanske håller jag för dubbla rundor till sist.

Ska inte ta och dra för stora växlar på det här nu men för tillfället känns det riktigt okej.

Bra helt enkelt.

Sen är det bara hålla tummar och tår och hoppas det fortsätter. För det känns så dj***la bra kunna se nått framsteg ändå.

Och den smärta jag har kan jag ta om den inte gör så jag trillar omkull. För smärtsamt kommer det nog fortsätta vara men så länge det ändå går att gå fast det tar ont så är också det okej.

Det är om smärtan gör så benet släpper och jag faller det är för mycket. Och än så länge funkar det. Tar ont men släpper inte .

 

Idag kom Andreas förbi en stund och vi fick en trevlig pratstund . Alltid trevligt med barnen på besök.

Henrik jobbar ju helg så det blir inte så mycket mer än en god middag med grillad lax idag. Inte för att vi annars gör nått särskilt på helgerna men ändå.

Sen blir det förstås en kvällsrunda också efter maten.

Kan ju inte hoppa över då det nu funkar så bra....eller funkar okej är väl mer rätt ord.

 

Och både jag och vovven mår bra av lite extra motion. Vi har ju båda lite tanthull att bli av med. Hon för att hon är kastrerad och jag för att jag är en klimakteriekärring.

Så målet är förruttna mitt eget välbefinnande få bort nått kilo också.

Skulle inte skada kan man nog säga.

 

 

Att det sen även är bra för rygg och ben är inte heller att förakta.

Utan mina rundor så skulle jag tappa ännu mer muskler än jag redan har tappat och då skulle jag kanske till slut bli helt sängliggande. Och det VILL JAG INTE:

Så pest och pina men sluta gå för att det tar ont det finns inte på kartan. Tur man är en tjurskalle som inte ger upp.

Ge upp det är som att dö en smula.

Så kämpa det är det enda som går om än det är väldigt motigt mellan varven.

Men nu har jag ju lite flyt för en gång skull och då gäller det passa på. Skam den som ger sej. Nån gång måste väl även jag ha lite tur på min sida.