Hålla sej i skinnet …. ja det är inte min starka sida precis. Jag vill mer än vad som är bra för min kropp och knopp men vad göra.

Igår skulle det ju planteras och meningen var att dottern skulle fixa det.

Blev det så.?? Nej förstås inte. Hon sa hon skulle göra det men innan hon hann komma igång hade jag redan startat det själv.

Med allt vad som sen blev följden. Att sitta ner på gräset och fylla krukor med jord och sen plantera tar oerhört ont i ryggen. Både sittställningen och vridningen som ohjälpligt blir.

Hade jag kunnat vänta??? Jovisst men hade inte lust med det. Ville få det ur världen och det när jag vill. Så egentligen var det mitt eget fel. Jag borde väntat men var för otålig.

Men nu är det fixat och ryggen är som sagt inte glad.

Natten blev förstås lika illa som ryggen kändes efter planteringen.

Somnade till slut vid kl 01. för att sen vakna av smärtan redan kl 03.

Upp och ta lite piller och sen försöka somna om vilken som vanligt inte gick särskilt bra. Somnade till slut om och det blev en timmes sömn till.

Så det var ingen höjdare med natten i natt heller. Börjar bli en lång historia detta med sömnen.

Om jag nu ändå hade tänkt mej för lite så hade jag väntat på dottern och inte dragit igågn allt själv. Men som vanligt är huvudet dumt och kroppen får lida. Ingen ovanlig grej vad gäller mej. Gör jämt så.

Precis som i en TV-såpa så är jag lika förutsägbar . Tänker inte efter före trots att jag vet hur det slutar.

Det enda som jag faktiskt lät bli igår var att ta en kvällsrunda. Benen vill verkligen in te gå. Hugg och nyp innebar att jag helt enkelt var tvungen låta bli. Frustrerande . Jag ville inte låta bli. Men var tvungen.

Blev ändå en morgonrunda med vovven då det inte högg lika mycket i morse som inatt.

Den gick utan problem om än lite saktare än annars då jag var rädd benet skulle släppa.

Sen efter en skön sval dusch så bestämde jag att nu blir det ryggläge resten av dagen så jag inte förstör mer inför min middag med arbetskolleger i kväll. Den måste jag bara klara av. Inget kan stoppa mej från att gå. Ska bara klara av det och då får det ta hur ont det vill. Hur det sen blir inatt och imorgon det är en helt annan historia. Den tar jag då.

Nu är det middagsträffen som står å tur och den betyder så mycket för mej att jag struntar i det onda för en kväll. Ont kan jag ha efteråt. Som tur är brukar jag kunna skjuta undan smärtan för nån timme då jag får göra nått som jag verkligen vill . Jag kan glömma den för en stund för att ha skoj och att den sen blir jobbig efteråt är det helt klart värt. Det står jag ut med då jag verkligen längtar efter att få träffa dom och prata av sej en stund. Är så glad att dom inte glömmer bort mej trots att jag är den som slutat först av oss. Och då är jag ändå inte äldst utan näst yngst av oss 6 som brukar träffas.

Blir inte så ofta men då det väl blir av vill jag inte missa det för allt i världen.

Jag träffar så lite människor numera att de gånger jag träffar andra än familjen är lätträknade.

Blir ju så då man är så ofärdig och inte orkar sitta eller kan åka överallt själv.

Men nu blir det av ikväll och jag ser verkligen fram emot få träffa dom alla.