Vaknade upp efter en tung sömn , fullproppad med smärtstillande så sov jag hårt.....

Kroppen ville inte stiga upp. Varje rörelse smärtade och det blev att kämpa för att komma ur sängen. Fick ta till kryckor även inne nu då benet inte var säkert gå på.

Vems fel??? Ja kan det vara mitt kanske? Eller är jag verkligen så dum att jag utsätter mej för nått som gör mej till mer invalid än jag redan är?

Ja det är tydligen så.

Tvingade nån mej. ??Nej givetvis inte. Och hindra mej då jag väl påbörjat vet alla som bor i detta hus är omöjligt.

Var tvungen ta på ryggbältet redan innan frukost för att klara av sitta och fika och läsa tidningen.

 

Sen då det var dags för dagliga rundan trodde maken jag skulle stanna inne. Inte en chans.

Bara bita ihop och ge sej ut.

Gick otroligt segt. Tog säker minst 20 minuter längre ta samma runda idag. Med det gick så det var ju bra. Efter turen var jag tvungen ligga i nästan en timme innan jag kom in i duschen. Var tvungen få lite värme bakom ryggen först så krampen släppte. Tur jag har en pall i duschen för stå upp var inte lönt försöka.

Men sen då jag duschat och fått vila lite till så kändes det lite bättre. Visserligen var jag tvungen gå med krycka men jag kunde faktiskt gå lite bättre än då jag vaknade. Fast smärtan den var precis lika ilsken.

”Och jag som inte gjort nått” som jag brukar säga.

 

Sen mitt på dan fick vi finbesök. Mina bästa vitaminpiller och smärtlindring som finns. Min fina små barnbarn Viggo och Molly kom och hälsade på.

Då gick det genast lite lättare finnas till. Hade inte tid känna efter hur ont jag egentligen hade. Vem vill göra det då älsklingsungarna kommer hit.

Jag följde t.om ut då dom skulle gå till lekparken vid skolan med sin faster Veronica. Viggo och Molly åkte med på rullatorn dit och det gick bara fint. Så lätta som dom är .

Väl där fick Veronica vara lektant då Molly ville klättra och åka rutschkana precis som storebror. Richard går ju också med kryckor då han gjort illa fotleden. Så Veronica hade fullt upp hinna med då Molly helt orädd åkte ner från hög höjd. Helt orädd är hon.

Jag hade med Tessan också så vi satt på rullatorn i skuggan och tittade på. Härligt se barnen leka och ha roligt i den fina sommardagen vi haft.

 

När vi sen skulle gå tillbaka fick jag än en gång två passagerare. Det var tydligen skoj åka rullator. Tur man kan bidra med nått fast ,man är så oför.

Sen ville Viggo att jag skulle fixa lite plättar ….för han gillar verkligen plättar..sa han. Självklart fixade farmor det. Inte snack om saken. Så båda barnen åt med god aptit.

Så nu slapp deras far göra middag.

 

Då dom sen åkte hem sa jag till dottern att ”F*N så ont jag har nu”. Nu då jag har tid känna efter kommer den tillbaka med all kraft. Inte för att den varit försvunnen utan för att jag inte haft tid känna efter.

Men det är väl tur det att man kan stoppa undan smärtan även om den är aldrig så ilsken då det är nått man verkligen tycker om att göra. Hur skulle man annars orka med.

Livet är en balansgång mellan att njuta av det man vill göra och att tänka efter om det är värt det.

Idag var det helt klart värt att vara med barnbarnen istället för att ligga och vila bort lite smärta.

Det kan jag göra en annan dag.

Och även fast smärtan idag är mer än lovligt ilsken så gick det glömma den för en sekund eller två.

Nu är det inte så kul men det har det varit idag .

Mina barnbarn är bara små en kort tid så jag vill inte missa deras besök för allt i världen.

Livets efterrätt helt klart.