Idag känner jag mej segare än nånsin. Man kan undra om det har att göra med väder och vind eller det att sömnen är upp och ner och bak och fram.

Fast i natt blev det en lååång sömn. Hela 5 timmar , det ni :)

Natten till igår blev ju endast 2 timmar så det är en klar förbättring.

 

Men då jag nu sovit så känns det som jag inte har nån ork alls. Är väl ovanan att sova eller nått.

Men smärtan sen bilresan och IKEA sitter i ännu om än lite bättre idag än igår. Igår var en tuff dag men jag gjorde ändå mina rundor som jag ska och det dunkade även om det tog väldigt ont och högg i ryggslutet och benet.

Fick tassa på tå för att inte braka i backen men jag klarade dagen utan nått ras så det var positivt.

 

Har även fått nån konstig knöl ovanpå höger fot och den tror jag kommit av att jag sväller om fötterna och hade sandalerna som tryckte där då vi åkte upp till IKEA. Blev en lång stund sitta still och då har jag problem med svullnad . Borde tagit av skorna i bilen men det är lätt tänka på det i efterhand. Det kunde jag ha tänkt på då.

Knölen tar inte ont eller så men den känns då jag tar på sandalerna igen. Går bra med joggingskorna som tur är. Och det är dom jag använder vi promenaderna så det är ju tur.

 

Har även ett stort blåmärke på vänster arm precis ovanför armbågen som ömmar. Det fick jag då vi kom till IKEA och Veronica plockat ut rullatorn ur bagaget. Hon säger då till mej att ” se upp för luckan” och vad gör jag då? Jo jag sätter upp armen och luckan träffar den med en smäll. Fattar inte hur jag tänkte men det var väl den tröga hjärna som inte hängde med. Hon sa ju ”se upp” och jag lyfte upp armen. Blev lite kortslutning i hjärnkontoret. Tog ”skitont”

Det blixtrade till i armen så inte konstigt det blev en stort märke. Men det var mitt egna fel. Kan inte skylla på nån annan. Tur bara att det inte var högra armen som tar nog ont utan en smäll.

 

Väntar ännu på att få träffa sjukgymnasten och få råd om högra armen. Ska träffa henne nästa vecka och då hoppas jag få tips om hur jag ska lindra den smärtan på bästa sätt.

 

Idag fyller min äldsta son 31 år. Minns än i dag när han kom till världen efter en låång låång förlossning. Tystlåten , blek och utmattad efter den utdragna processen, både han och jag.

Vad åren gått. Inte kan jag väl blivit sååå gammal att jag har barn som är 31 år???

 

Skämt åsido , men jag är nog sååå gammal om inte äldre. Känner mej kroppsligt som 75 fast jag bara ska fylla 52. Hur det nu går ihop. Men kroppen är sliten och knoppen trög.

Så ibland undrar man hur gammal man egentligen är.

Vet att den fysiska skadan och den jobbiga smärtan påverkar både kropp och knopp. Hjärnan tar stryk av att leva med ständig smärta , man blir helt enkelt lite dum av det. Fattar trögt och tappar bort sej ibland. Här hemma är dom van vid mina knasigheter. Fattar att jag har mer ont då jag blir mer än lovligt svamlig. Tur det. För det kan vi skratta glatt åt allihop.

 

 

Prommisen idag var mindre seg och smärtsam så kanske det ändå var bra med lååång nattsömn.

Mindre hugg idag men inte helt borta. Fick gå med små steg så kändes det mindre. Men runt vi kom och det är så härligt klarat av det. Smärtan FÅR inte vinna. Inte en chans .

Än leder smärtan men vinner gör den inte. Jag vägrar ge mej, på gott och ont. Ska inte låta den ta över även om det nån gång om sänder känns rätt hopplöst och jag inte vill annat än ge upp. Tur man är en envis åsna som stångar i väggen gång efter annan. Och sen reser sej igen , och igen.

För vad vore det för liv om jag gav upp ??? Inte mycket att ha

.

Så smärtan får vara där den är men den får inte ta över. Undra om det var så hon sa terapeuten jag gick hos för ett år sedan? Nått åt det hållet. Acceptans är väl ordet jag söker. Inte riktigt där än men nån gång kanske.