Så var vi inne på dom sista dagarna i juli....fort gick den månaden också.

Nu börjar snart mörkret komma mer och mer. Märks redan på kvällarna att det inte är lika ljust.

Helgen har gått av bara farten med lite olika projekt. Eller projekt och projekt. Lite aktiviteter kanske är mer rätt ord. Lördagskvällen tillbringades med gott grillat och god dryck till.

Efter maten så fick vi en ide om att testa en extra runda som vi inte eller som inte JAG klarat på länge. Bara en kort runda. Med kort menar jag bara knappt halva sträckan mot morgonrundans

5 km. Kände nog ganska omgående att det var alldeles tillräckligt.....nästan för långt till och med. Men man vet aldrig förrän man provat.

Gick i alla fall ta sej hem men det var precis också. Så än är jag inte där jag var för några veckor sen, Det var sjutton så segt det var komma igen.

Sen då natten mot söndag.....den var hemsk. Först höll jag aldrig på att somna ens. Och då jag väl gjorde det så vaknade jag redan efter två timmar och sen var det inte lönt försöka sova mer.

Benet tog så ini He***te ont. Värkte och gick blixtar ner i foten som fick kramp och jag var tvungen stå upp. Så till slut blev jag sittandes på min soffhörna med alla mina hundra kuddar runt och satt där resten av natten och tittade TV. Somnade kanske en timme eller så men mer blev det inte.

Så söndagsmorgonen var seg. Men då vi gick iväg på morgonrundan redan kl 8 så piggnade jag till och benen gick framåt åtminstone om än med lite hugg i ryggen. Gick den långa rundan ändå och som jag brukar säga är det bara bita ihop och gå. Kan inget annat och det enda som faktiskt går även om det tar ont. Kan inte sluta för då tappar jag alla muskler som jag ändå har kvar. Tur man är en envis kärring som inte bara lägger sej ner och känner efter. Ibland kanske för envis men envisheten tar mej åtminstone framåt även om det är tungt mellan varven.

Så igår lät jag bli ta två rundor. Kände att det inte var lönt testa alls.

Vi skulle ju också på kalas hos Henriks syster vars son fyllt år och det var jag tvungen orka med. Vi träffas ju inte så ofta så det är alltid trevligt då det väl blir av.

Väl hemma sen var det en trött tant. Kände mej jättesliten. Är väl sömnbristen och smärtan i kombination som tog ut sin rätt. Jag till och med somnade framför TV-n. Så igår kväll var jag den som först gick i säng. Brukar vara sist för det mesta. Och jag somnade nästan omgående av ren och skär utmattning och sov som en klubbad säl i hela 6 timmar. Världsrekord för mej i sommar. Inte många nätter som jag sovit så länge.

 

Så idag gick morgonrundan mycket lättare. Mer sprutt i gammelbenen och mindre hugg.

Däremot har jag mer ont i axel/armbåge igen då det blev lite för mycket kryckor nu några dagar. Då kommer smärtan där tillbaka direkt. Om jag ger F*N i dom och använder rullatorn så har jag mindre ont i armar och axel. Men ibland ids jag bara inte släpa med rullen utan tycker det är enklast hänga på mej kryckorna. ( jag har ju en krycksele som jag hänger runt halsen så jag inte behöver tappa kryckorna i golvet hela tiden)

Men jag borde inte använda dom alls. Enligt sjukgymnasten ska jag använda dom så lite som möjligt. Som hon sa ...du har ju rullatorn , använd den...

Idag så händer inte mycket. Henrik är inne på tredje semesterveckan nu.

Blir slappa och ta det lugnt och bara vara. Är väl det som semester handlar om . Vila och återhämtning. Inte för att det gäller mej som inte har nån semester. Jag är ju jämt ledig..

Men maken behöver det även om han har väldigt svårt med just bara vara.

Tror han skulle blivit tokig om han varit jag. Jag har haft tid vänja mej då jag ju varit hemma i 9 år nu. Men visst var det tufft i början och kan så vara ibland då man får inse sina begränsningar. Som en terapeut sa som jag gick hos förra våren ….” du måste acceptera den du är idag och inse att du duger ändå...även om du inte är som du var förr...

Inte det lättaste men man blir tvungen det . Vare sej man vill eller inte.

Ibland är det lättare acceptera sitt öde ibland går det inte alls.