Så kom regnet igen.... :( aldrig blir det nån riktigt sommar i år.

Kanske bra för mej om inte annat. Gör så att lusten inte finns ge sej ut och promenera då. Jag som borde vila ändå. För än är det långt långt kvar till ytan.

 

Sen då vädersmärtor ovanpå allt . Ingen drömsituation minsann.

Men sömnen har ändå varit hyfsad. Sov 3 timmar i sträck och sen efter några timmar uppe ( seg upp halv 3 ) så blev det väl två timmar till.

Nästan så man känner sej lite pigg.

 

Maken bestämde att han , bara han skulle ta vovven på en runda innan regnet kom igång på riktigt.

Jag låg kvar och funderade på hur jag skulle göra. Vi kom överens om att jag skulle vänta ett tag och sen möta honom och hunden från andra hållet. Så jag inte skulle gå så långt att jag inte orkar tillbaka.

Det gjorde jag då och sen gick jag också iväg. Benen var inte lika tunga idag men orken finns fortfarande inte. Kroppen vill bara inte vara med än. Så jag traskade på i sakta mak och hann inte så långt, vilket ju var meningen också , innan dom dök upp . Vovven blev så glad se sin matte och kom glatt springande till mötes. Men nu kom också regnet. Det började med lite dugg men innan vi var hemma, för jag går ju så sakta , så var vi helt dyngsura. Inte hade vi regnkläder heller.

 

Så det var bara slänga allt i tvättmaskinen då vi väl kom hem och tvätta upp alla kläder som redan var blöta.

Men det var ändå skönt fått komma ut en liten sväng och testa om jag börjar komma till ytan igen.

Börjar väl närma sej men än är det en bit kvar.

Men jag börjar se ljuset i tunneln . Men oj så segt det här . Fem dagar nu . Måste börja komma i form snart för jag vet att nu har jag tappat en hel del . Jag som var så energisk och flitig. Nu är jag varken energisk eller flitig.

Så jag räknar med att det tar tid att komma igång och komma dit jag var innan det brakade ihop.

Sen lite sol och värme hade inte skadat heller så hade det säkert gått än bättre komma på rätt köl igen.

 

Vad som ändå är skönt är att nu kan jag säga att smärtorna från bröstryggen, som strålat fram i bröstkorgen har släppt sitt grepp. Nu är det mer axeln och armbågen som känns och lite i nacken .

Sen då ländryggen och ner i benet men det är ju som det brukar så det är mitt ”normalt”.

Lite mer hugg och nyp förstås men konstant kronisk smärta där har jag alltid ändå.

 

Men sömnen är som sagt på väg att bli lite lite bättre steg för steg. Optimalt vore om man fick 4-5 timmar utan vakna istället för 2-3 timmar. Tror det skulle göra stor skillnad då jag sover så lite annars. Tror lite att det var sömnbristen i kombination med smärtan från den statiska belastningen jag utsatte mej för under festivalens tre dagar som gjorde mej så knäckt.

Kroppen sa helt enkelt ifrån på skarpen och det gjorde mej rent av sjuk. Kändes i måndag som jag åkt på en riktig influensa med 40 graders feber trots att jag inte hade nån infektion. Kroppen och för den del knoppen mådde skit och krävde sängläge och inget annat.

 

 

Men nu börjar jag komma i fas men inte riktigt än. Snart så är jag samma gamla ledbrutna tant som vanligt tar sina dagliga promenader varje dag . Och som orkar och kan det.

En bit kvar men snart så ;)