Efter ännu en lång natt med nattvak och bensmärta så somnade jag till en stund . Men då jag skulle upp tidigt för att åka och handla julmaten var det inte läge sova länge ändå.

Så klockan hade jag ställt på ringa klockan halv 7 då vi tänkte hänga på låset på COOP klockan 8 då dom slår upp sina portar.

 

Men det blev en liten omväg förbi djursjukhuset innan vi kom iväg.

För igår upptäckte vi att dom hade sytt Tessan , eller häftat kanske det heter då det är nån sorts klammer , på ryggen med sex stycken klammer där knölen dom tog bort satt.

Hade ingen aning om att det var det under plåstret som suttit på till igår då det började lossna. Trodde dom bara hade sytt med sånt sm försvinner och d¨å vi hämtade henne sa ingen nått om några stygn som skulle tas bort.

Så jag var in där och hörde hur länge det ska sitta och bokade en tid för det. Hon i kassan på djursjukhuset trodde att vi fått ett papper med om det då vi hämtade hem henne förra veckan men det hade vi inte. Så nu ska vi tillbaka på fredag och plocka klamren. Såret där knölen suttit ser då bra ut så där har det läkt bra.

Värre är det med nosen där snoret sprutar värre och värre för varje dag. Ingen förbättrning alls i sikte . Undrar så var detta ska sluta. Känns inget vidare precis. Ser ju hur Tessan plågas av nysningarna och slänger med huvudet då nysattackerna kommer. Vi hinner bara ut på bron så är det kört. Och blir hon för ivrig då vi tex kommer hem efter varit borta är det så också.

Stackars lilla Tessan.

 

Då vi då varit och fått tiden åkte vi vidare till COOP. Väl där tittar jag på Veronica och säger ” varför har jag kryckorna idag?” Ja det kan man undra. Jag som bara tar kryckorna om vi ska bort till nån eller om vi ska nånstans där vi inte ska gå runt så mycket. Är så påfrestande för mina armar/armbåge/axel. Men denna gång hade jag tydligen hjärnsläpp och rullatorn stod kvar hemma.

Det fick gå ändå för vända var inte tänka på. Var redan rätt många bilar på parkeringen trots den tidiga timmen.

Så det blev en jobbig runda i affären stappla runt på kryckorna. Provade hålla i kundvagnen men det blev för tungt skjuta på då vi hade rätt mycket varor.

Veronica gick iväg och hämtade det som var långt borta så jag slapp gå till alla ställen. Efter endast en dryg timme hade vi handlat klart och kunde ge oss iväg hem.

Så det var tur vi var tidiga och slapp trängseln då jag nu bara hade kryckor.

Men oj så ont i ryggen och benet det var. Får inte riktigt rätt gångställning med kryckor och då tar det på ryggen med. F*N att jag glömde rullatorn. Hade nog ont innan och nu ble det inte bättre precis.

 

 

Sen blev det slappa en stund hemma innan det var dags för nästa uppdrag. Vi skulle till svärmor med en julblomma och hade lovat komma just idag. Så dit for vi redan klockan halv tolv . Vi var ju ändå uppe tidigt så det passade bra. Hon blev glad över blomman som alltid och vi blev bjudna på ficka. Där blev vi sittande, eller jag stod mest då sitta inte funkade så bra, i nästan två timmar.

Så nu var den goda gärning gjort. Hon är snart 90 år men väldigt pigg för sin ålder förutom att synen blivit väldigt dålig. Men hon klarar sej själv och går ut varje dag och fixar även mindre inköp på närmaste affären själv.

Kan nog säga att hon är betydligt mer alert än en själv.

Man kan ju undra hur man själv ska vara om man lyckas bli så gammal då man redan i drygt femtioårsåldern har så mycket trasigt. Vill inte ens veta det. Tur man inte gör det.

 

 

Nu blir det ta det piano resten av dagen för att orka med lite julafton hos pappa i morgon. Veronica har rullat köttbullar och sen har vi handlat mycket färdigt som bara är sätta fram. Enda jag ska göra i morgon är en Janssons frestelse . Man ska inte krångla till det s¨å mycket då man egentligen inte orkar. Blir nog tillräckligt med god mat ändå.

 

Så inte heller idag blev det av nån runda då det fortfarande kommit mer snö och inte är så bra plogat. För även om vovven inte kan gå med kan jag gå själv. Men nu blev det en till dag utan och nu börjar det krypa i kroppen efter mina rundor. Får lite abstinens då jag hoppat ver. Och nu har det blivit så många dagar att det kommer bli tufft komma på rätt köl. Men det har både varit vädret som förstört och nu då med en krasslig vovve så tar det emot gå utan henne. Känns som om det är fel på nått vis gå utan.

Får bara hoppas och tro att det ska bli bättre och att vi kan få en friskare vovve igen. För det här är inte kul . Det är fruktansvärt jobbigt och man undrar hur det ska sluta.

 

Så är det inte smärtan som plågar mej så är det tankarna på vad som komma skall med vovven som spökar i bakhuvudet. Inte undra på att både sömn och smärta är så tuff och inte viker undan nån gång. En olycka kommer sällan ensam kan man nog säga.

Fast i slutändan hoppas jag mer på uttrycket ” ingenting ont som inte har nått gott med sej”.

Hoppas hoppas det.