Om tisdagen och tisdagsnatten var jobbig så var natten mot torsdag ännu värre. Då blev det inte heller mycket till sömn.

Jag gick ju ut på långrundan under onsdagen och sen bak på det och då är det lätt gissa hur det slutade. Smärtan i benet har varit fruktansvärd nu sista dagarna så jag måste sitta med TENS i flera timmar för att få lite frist.

Det stör bort smärtan i benet för en stund och jag kan pusta ut.

Förstår att mycket har mitt bakande i snart två veckor göra. Men det är ju mitt stora nöja och jag får lite julstämning av just lite kakbak. Men nu får det räcka för nån dag . Måste få hämta mej lite.

 

Då jag knappt sov natten mot torsdag heller så var jag rätt sliten då jag steg upp. Maken var ledig så han undrade om jag verkligen skulle ut på runda fats jag hade så ont. Men jag vet att låter jag bli så blir det knappast bättre och humöret blir klart sämre om jag inte får min dagliga dos frisk luft.

 

Så det blev såklart en runda och då vi kom dit vi brukar vika av om vi ska gå en kortare tur så undrade han lite stilla om vi inte skulle göra det . Men tjurtanten ville inte det så då gick vi den långa ändå. Och som vanligt var det ett tufft beslut som slutade med att jag knappt tog mej hem. Men jag sa inget och inte maken heller då vi vet att det inte är nått diskutera för jag gör ändå det igen och igen. Jag kan ju inte ge upp. Finns inte på kartan. För hur skulle det då bli? Vill nog inte ens veta det. Så jag bet ihop och släpade mej tilll sist hem även om det tog en evinnerlig tid.

 

 

Blev sen en stunds vila innan jag orkade ta en välbehövlig het dusch. Efter det på med TENS nån timme så jag skulle vara alert till barnbarnen kom .

Och idag kom dom. Så det blev en mysig stunds samvaro med dom små änglarna. Viggo och Molly fick både kakor och glass och även en middag med makaroner och farmors köttfärslimpa. Hade tänk fixa köttbullar men min arm klarar inte rulla köttbullar så det fick bli limpa istället.

Sen förstås lite glass på det. Allt dom vill ha får dom såklart då dom kommer till farmor.

Viggo och jag spelade lite på min iPad och Molly pysslade med allt möjligt och hann som vanligt överallt, det lilla energiknippet.

 

Roligt höra nu att Molly pratar så bra att man faktiskt hänger med på det hon säger. Hon kan ju säga ammoj också, så det är kul. Så vi fick en härlig eftermiddag med de små liven , både jag och farfar.

Är så roligt och jag mår som bäst då.

Så trots att jag hade sån fruktansvärd smärta innan dom dök upp kunde jag njuta av deras besök och kände mej så glad efteråt. Mina bästa lyckopiller. Tar bort den värsta smärtan.

Fick även skicka med lite julbak till dom då dom for hem. Bakar ju för att det är skoj och ännu roligare om nån vill ha det och äta upp det.

 

Kvällen sen blev väl som väntat väldigt smärtfylld då bensmärtan bara blev värrre och värre desto längre kvällen led. Sen tittade jag ut och såg snöfallet och då fattade jag varför det blev så. För nu kom vädersmärtan ovanpå allt också.

Satt väl sen upp till runt tre-tiden innan jag till slut kunde peta i mej en till tablett och äntligen kunde få lite sömn. Blev väl trots allt ca 4 timmars sömn till slut och det var ju skönt. Inte tillräckligt men i alla fall mer än de 2- 3 jag sovit sista nätterna.

 

Då det snöat sen igår kväll så var maken tveksam till en runda men jag vann IGEN.

Gångvägarna var faktiskt riktigt bra plogade så där var det inte så jobbigt ta sej fram. Värre var det på gatorna som inte var plogade nu heller. Där var det tungt som F*N. Men jag tjurade mej runt hela rundan idag med och maken föreslog inte ens att vi skulle vika av. Visste att det var lönlöst få mej på andra tankar.

Tyckte ändå det gick rätt bra med tanke på snön även om varje steg var väldigt smärtsamt.

Var tufft sista km men jag tänkte hela tiden att ”det går bra , det tar inte ont” så viljan jag har tog mej hem utan större bravader.

 

Däremot har jag det inte så kul nu efteråt. Var tvungen köra en het dusch i länge för att mjuka upp den stela kroppen och nu är det TENS som gäller. Finns inget annat göra för att få bort den värsta toppen av smärtan.

 

Är ändå rätt nöjd med mej själv som inte gett mej fast det var den enklaste vägen gå. Jag har gjort det jag tycker mest om att göra och inte låtit smärtan vinna. Och det är ju min ambition att den inte ska få ta över helt. Det har tagit en stor del av mitt liv men den ska inte få däcka mej helt.

För lägger jag mej ner och låter smärtan ta över kommer jag nog till slut inte upp alls.

Som min sjukgymnast brukar säga....du tappar alla muskler om du låter den vinna, och jag vet att du klarar det även om du har djupa svackor emellanåt.

 

Och så är det. Jag ska inte låta det ske även om det ibland är lätt jag ger upp.

Men gårdagen med barnbarnen gav mej en välbehövlig injektion av ork att kämpa trots den branta uppförsbacken. Nått jag behövde mer än nånsin efter den sista tidens smärta.

Farmors bästa smärtpiller.