Efter att ha haft en hyfsad natt …. om hyfsad är ca 4 timmars sömn, inte i sträck men totalt.....s¨å var det en sån natt.

Utvilad? Nä inte särskilt. Behövs nog mer för det.

Men lite lite mindre smärta i kroppen , förutom den vanliga vill säga, så kändes det ändå som jag var på rätt köl igen. Lite snedseglare ännu men kanske kanske det vänder nu.

Trodde i alla fall det innan jag steg upp.

Så eftersom jag fuskat med rundan i två dagar, helt ofrivilligt , så då tänkte jag att nu måste jag bara gå idag.

Så trots makens tveksamhet om att det kanske inte var en bra ide så gick jag med idag.

Själva rundan var det inget fel med. Den gick bra även om det högg lite väl mycket ut i höften än vad det borde. Men runt kom vi och det var helt okej.

Sen var det duschen och lite avslappning på schemat och då kände jag att jag var allt annat än okej. Smärtan i benet blev bara starkare och starkare för varje minut.

Till slut vandrade jag fram och tillbaka i hallen för ligga still gick inte. Känns alltid mindre då jag går än ligger still då det smärtar ilsket. Men jag kan ju inte kuta runt i hallen hela dagen.

Fick till slut i mej dagens andra dos med smärtstillande och till slut kunde jag ligga ner. Men spänd som en fiolsträng är jag. Går inte få till avslappningen alls. Lite mer värme trots att jag inte alls gillar ligga på en varm värmedyna då det är 22 grader inomhus, och med klimakterivärmetermostat så är det svettigt värre.

Var tydligen allt annat än på rätt väg . Blir ofta så illa då jag hoppat rundan nån dag. Blir stel och styv och benen vill inte gå framåt. Får ta i för varje steg och sen blir det smärtsamt värre efteråt.

Men bara bita ihop och kämpa sej över det hindret med.

Förstod att det inte skulle vara bra med två dagars vila från dagliga rundan. Men det fanns som inget val då jag inte hade ork ta mej runt dessa två dagar.

Så än en gång står jag längst ner i dalen och har en brant uppförsbacke som jag måste ta mej upp på.

Den är brant och den är hal. Jag glider fort ner igen om jag inte tar det piano. Men det går inte ta det FÖR lugnt heller. För då blir backen än brantare och än halare och då kommer jag aldrig upp igen.

Så för att inte hamna där nere för gott så får jag ta och strunta i hur dj***la ont det tar och gå ändå.

Och det är ju trots allt inte själva ”gåendet” som är värst, det är det som kommer efteråt.

Så nu blir det förmodligen en tuff dag med massor av frustration över den ilskna smärtan som blixtrar ner i benet. En tennisboll tryckt hårt i ländryggen blockerar bensmärtan för en stund och gör tillvaron lite bättre. Tyvärr så hjälper det endast en stund sen kommer smärtan igen och med lika full kraft.

Det tar på psyket och humöret ha det så här. Speciellt då den är så ilsken som den numera är. Min smärtlindring funkar illa så det är nog läge kolla om det finns nått annat. För helst vill jag inte öka dosen jag har då jag lyckats halvera den från tidigare år då jag var på maxdos. Har visserligen fått ta till den starkaste ett antal kvällar i sommar och det är inget jag egentligen vill. Men för att överhuvudtaget stå ut har det varit ett måste.

Men i det längsta försöker jag undvika den och hoppas det så ska förbli.

Väntar på att läkaren ska återkomma från semestern , han är stafettläkare och är ledig tre månader under sommaren. För han känner mej och vet bäst hur vi löser det här.

Nu ska jag inte gnälla mer idag utan nu ska jag försöka hitta det positiva i tillvaron. För det finns nånstans det är jag säker på-