Gårdagens farhågor besannades som väntat. Inte mycket till sömn alltså. Somnade väl runt 3-tiden och vaknade strax före 6 av att benet tog så ini He***te ont .

Så det var den sömnen det. Bara ge upp och gå och göra frukost.

Var förstås andra rundan igår som blev delvis i skogen där det var tungt gå i sand och över grenar. Men vi gick dit för att det var så varmt för Tessan att det kändes okej gå där. Då får hon springa av sej lite och nosa utan att det gassar från solen. För det var riktigt varmt igår em. Var runt 21 grader i skuggan och vindstilla. Som en riktig sommardag.

Men det var alltså inte nått som passade min sura rygg och ben.

Blev alldeles för stor kraftansträngning för ryggen så redan på kvällen började det kännas ner i benet att det inte var en bra kväll. Inte för att det har varit nån bra kväll på länge men nån dag i sänder har den varit överkomlig....smärtan alltså.

Nu var den ilsken och skarp i benet och så även under natten och nu på morgonen.

Men skam den som ger sej. Inte kan man ge upp för det. Ut på morgonrundan med vovven som vanligt fast idag tog varje steg ont. Det högg ordentligt i ländryggen och blixtrade till ner i benet ett antal ggr. Men jag föll inte för jag var beredd då jag kände benet var på väg släppa.

Så inget ont som inte har nått gott med sej....eller vad man nu kan kalla det. Det goda var att jag stod på benen och det var en bragd i sej.

Nu är jag urseg och trött och känner inte alls för nått. Huvudet är under armen och inte riktigt med . Trögtänkt, även om jag nog kan vara det annars också så är det värre idag .

Ingen ide försöka med nått korsord där inte. Inte för att det funkar särskilt bra annars heller då jag blivit alldeles för DUM för att klara av det sen hjärnblödningen. Förr löste jag minsann det svåraste krysset i min veckotidning men nu går det inte alls . Får inte logiken funka och hittar inte den röda tråden mer.

Annars är ju just korsord en bra hjärngympa. Min pappa löser flera såna varje vecka. Och då är han ändå 84 år.

Men tröga tanten kan inte det mer och det är bara acceptera. Gör tappra försök då och då men ger snart upp då jag stirrat på samma ord i flera dagar.

Sen har jag ju svårt med stavningen också. Om det inte funnits rättstavningsprogram på datorn hade nog inge kunnat förstå vad jag skriver. För jag snor runt med bokstäverna huller om buller och får massa rödstreck under orden då jag skriver. Så det blir alltid läsa igenom och kolla knasorden och rätt dom efter jag skrivit.

Jag skriver lite av den anledning också. För att hålla igång och se att jag ändå kan. Sen är det ju också ren och skär egen-terapi att få sätta ord på sin frustration och sin smärta och dylikt som man behöver få ur sej. Så det är en riktig lisa för kroppen och knoppen få skriva av sej lite ilska och sorgsenhet.

Men i morgon är en ny dag och jag drömmer om att få vakan helt utvilad och pigg och relativt smärtfri. En långsökt önskan men man måste ju få drömma.