Efter tisdagens dubbla runda då jag gick in till G-stad och tillbaka ( ca 8 km totalt) Så blev natten mot onsdag ett rent He***te. Gick inte sova alls förrän mot morgonkvisten och det blev väl en ca 2 -2,5 timme

Så jag var allt annat än pigg. Men trotsade ändå det och gav mej ut på rundan tidigt. Väl igång så går det och även om det högg och slet ordentligt tog jag mej runt mina 5 km utan missöden.

Det tog ont i varje steg men solen sken från en klar himmel och gav mej energi att ta mej fram.

Inte nån rekordfart snarare tvärt om.

En uppfriskande runda ändå och jag var nöjd att jag tog mej fram. Oftast då jag har sån nervsmärta känns det skönare gå än ligga. För det liksom kryper och drar och blixtrar ner benet. Men då jag går märker jag det inte på samma sätt och det blir lättare stå ut.

 

Sen på dan då fick vi fin-främmande. Mina kära barnbarn kom förbi med sin pappa. Finns det nått som får mej må bättre i allt elände så är det dom.

Viggo hade blivit klippt lite av sin pappa i en tuff ”tuppkam-frisyr” men jag fick fixa till nackhåret och jämna till tuppkammen. Han hade ringt mej dagen innan och undrat om ”kan du klippa fint farmor?” Och det kunde farmor. Han blev så snygg och tuff...gokillen. Och nöjd var han och det var det viktigaste.

Sen blev det klippa luggen på lilla söta Molly. Hon satt fint och stilla och lät mej göra det. Blev också så snygg i sina fina lugg. Mystjejen.

 

 

Sen så var det full rulle och Molly hann överallt som vanligt, ett energiknippe som också hon blivit.

Viggo var sen uppe med Veronica som är hans favorit och jag var med Molly. Hon satte fart på gamla farmor som hade fullt upp hänga på i svängarna.

Blev även steka lite plättar till barnen innan dom skulle åka hem då dom älskar farmors plättar och Viggo som äter så dåligt åt hela tre stycken stora plättar.

 

Blev tyst och stilla sen dom åkt. Då kände jag hur trött jag var. Trött men glad. Dom är som vanligt en injektion av lycka och värme som gör att smärtan puttas undan för en stund. Då dom är här så glömmer jag allt ont och kan njuta av de små.

Och tur är väl det. Snart är småbarns-åren förbi och dom har mindre tid hälsa på sin farmor och farfar så det gäller passa på. Tiden går så fort.

 

Sen på kvällen var jag riktigt trött och hade väldigt ont. Men tröttheten vann denna kväll och natt och jag somnade redan klockan 2 och sov sen i hela 5 timmar i sträck. Oj så skönt. Behövde jag alla gånger. Var väl tur att dom små barnen ko förbi igår och fick gamla farmor bli så trött att hon faktiskt kunde sova. Ytterligare ett plus med de små liven.

 

Så morgonens runda idag gick rent galant. Visst tog det ont i stegen men jag hade ändå rätt hyfsad sprutt så jag kom runt i rätt snabb takt idag. Inte rekordfart ( mitt rekord på rundan är 57 minuter) men närmare i alla fall. Så mycket gjorde det att få sova ut en natt. Nu bara hoppas det håller i sej och jag får sova så flera nätter. För inte räcker det hämta igen styrkan bara på en natt. Flera veckors eller månaders nattvak är inget man kan ta igen på en natt. Och om jag kan få bukt med nattsömnen tror jag min smärta kan backa tillbaka till ”normalontläge” Det var det länge sen det var .

Minns knappt hur normalont känns nu. Många undrar hur jag kan kalla det normalt ha ont. Men då man som jag haft smärta och värk i snart 12 år och aldrig är helt smärtfri så är normalontläge en smärta som jag orkar med. En smärta som visserligen kan vara jobbig men inte så den blir olidlig. Svårt förklara för en som aldrig levt med kronisk smärta.

För smärtan är en del av min vardag och den kommer förmodligen alltid finns där. Mer ibland och mindre ibland men aldrig helt borta.

Tyvärr :((