Igår fick jag en injektion endorfiner i form av 2 söner och 2 barnbarn =)

Dom kom alla på besök och livade upp tillvaron för gamla mamma/farmor.

Smärtan är fortfarande tuff men då man får sällskap glömmer man bort det för en stund. Tur är väl det.

Andreas skulle fixa min negativ-scanner som jag tänkt använda men tyvärr fungerade det inte. Så det blev till att investera en ny sådan då jag nu bestämt mej för att jag ska jobba med negativen från ungarna var små.

Andreas är ju i Kaunisvaara på veckorna så det var ett tag sen han var hit.

Richard kom med sina barn så jag fick mysa lite med dom en stund. Han var ledig från sitt jobb då han ska börja på ett nytt på måndag som elevassistent på särskolan.

Viggo var extra kramig igår och ville gärna sitta i farmors knä och mysa. Precis vad jag behövde. Han var sååå go ♥♥

Var som om han visste att farmor behövde en kram. Favoritkillen ♥

Molly var det full rulle på men lite mys med farmor blev det också. Hon är så mysig då hon sträcker sina armar och vill komma i famnen...sötungen♥♥

Vi hade också lite kul med klossar som vi brukar pyssla med då hon kommer hit. Hon har nu äntligen börjat gå lite med stöd och det dröjer nog inte länge till hon också springer omkring själv. Dagis har nog fått henne lite mer framåt. Där vill hon nog göra som dom andra barnen.

Blev så tyst då alla for iväg men jag mådde betydligt bättre och humöret med trots regn och smärta .

Endorfiner som det heter i form av barn och barnbarn.

Ibland behövs inte mer för att man ska kravla sej upp ur svackan och kämpa .

Då Veronica skulle sitta båtvakt åt pappa så gick hon och la sej en stund på em för att få lite sömn inför natt vaket. Därför blev det jag som fixade middagen.

Helt själv , bortskämd som jag varit då Veronica hjälpt mej så mycket, och det gick med lite planering. Lite i taget och vila emellan.

Jag kände mej både stolt och nöjd då jag klarat det utan hjälp. Och det trots att jag har det tufft med smärtan så fixade jag det YES vad jag kan =).

Jag har ju gått hela våren på en sorts terapi för att just komma dit. Till att lära mej hushålla med det jag kan för stunden och göra det bästa av situationen . Gilla läget helt enkelt.

Acceptera den jag är och göra det jag kan ,med det jag har. Trots smärtan. Min följeslagare här i livet.

Idag åkte jag och Henrik in till stan och köpte en ny negativ-scanner. Blev en ny datamus också. En med en sladd som dras in av sej själv. Kanske jag slipper tappa den i golvet nu. Min gamla har åkt i golvet många gånger. Lätt hänt då databordet jag ha lutar.

Så bara nu Andreas installerat scannern åt mej ska det bli digitalisering så det står härliga till. =) Jag har massor med negativ som jag tänkte ordna och lägga på USB åt alla tre med bilder från dom var små. Tänkte ha det som ett litet projekt så dagarna blir lite roligare. Henrik har lovat försöka konstruera ett extra bord som jag kan ha fäst i mitt data-sängbord. Har ju ett som typ dom har på sjukhus som man kan dra över sängen. Men behöver en extra skiva att ställa scannern på så jag slipper ha den i sängen .

Blir spännande och se om det går och om jag kan få till bilderna.

Blir less på att bara ”Facobooka” hela tiden. Behöver nått som jag kan sköta liggande och som jag kan göra utan hjälp av andra. En sysselsättning så smärtan blir lättare stå ut med. 

Promenaderna är en sån sak och om jag nu kan fixa fotona så hoppas jag det är en andra sak.