Förkylningen och hostan har gett med sej och jag har sovit hela natten YEAH....

Men får man vara glad för det ...NEJ....

Vaknar utvilad men totalt stel och allmänt ledbruten. Smärtan i ryggen är olidlig. =((

Nu då jag äntligen blivit av med en grej dyker genast upp nått nytt. Ingen vila ingen ro.

Jag som kände mej så glad igår . Glädjen varade kort.

Nu får jag äta upp min stolthet att gå och handla i 2,5 h med kryckor som stöd. Hur jä***la dum får man vara?????

Vet ju att jag borde haft rullatorn med. Men tog jag med den NEJ....jag KAN ju gå utan den ELLER?

Nu två dagar efteråt kommer svaret. Jag KAN INTE.

Att ta sej upp ur sängen var ett helt företag.

I med en näve tabletter och sen ligga en stund på soffan så dom börjar verka. Sen en panna kaffe och stående vid bordet blev det frukost. Sitta det var bara glömma.
Sen värmedyna en stund .

Henrik trodde jag skulle skippa promenaden då jag knappt kan ta ett steg. Men jag kände att det var bättre gå än ligga och känna smärtan som sliter i rygg och ben. Upp och gå var vad som gällde.

Skorna fick jag hjälp med då jag inte kom ner till skosnörena.

Och ut vi gick. Efter ett tag så gick det faktiskt bättre och med myrsteg så kom jag till slut runt HELA rundan. Tänkte att då jag har sällskap kan jag utmana ödet och det kändes helt okej efteråt.

Mindre stel åtminstone. Men minsta felaktiga rörelse högg det direkt.

 

Kan ju inte skylla på annat är dumhet. Och kanske lite stolthet också. Borde räknat ut med stortån att jag skulle få äta upp det. Vet att om vi går och handlar en snabbis går det med kryckor men storhandla ICKE:

Men som Veronica sa / ingen ide protestera ...jag gör ändå som jag vill /

Men jag var så sugen komma ut på affären då jag inte varit hemifrån på tre veckor mer är en gång och då till tandläkaren. Kände för att få komma ut och shoppa och se lite folk.

Men jag kunde ju tagit rullatorn.

Lätt säga nu men kanske nästa gång. Eller inte ??

 

Sen skulle nu Veronica fixa gardiner i vardagsrummet också. Kunde jag låta bli var och kliva upp på stol. Tror inte det. Jag var upp ett antal gånger och Veronica bara suckar. Hon vet att det inte hjälper säga nått så jag har mej själv att skylla.

Men jag tänkte att värre än jag redan har kan det knappast bli. Det är redan olidligt ont så .

 

Jag vad kan man kalla det?

Idiotiskt ?

Knäppt?

Dumt?

Galet?

Ja det finns många ord på en som inte lyssnar på sin kropp när den skriker av smärta.

Jag är bra på säga åt andra hur dom ska göra. Men lyssna på mina egna råd....NEJ.

Finns egentligen inget säga utan som vanligt.....Är huvudet dumt får kroppen lida …

 

 

 

 

 

Nån gång....i en avlägsen framtid....kanske även jag lär mej.

Men nu tyckte jag det redan var pest så det vara bara fortsätta på samma stig.

 

Nu ska jag ta igen mej och låta Veronica fixa middagen. Utan bry mej....kanske?

Ta det lite lugnt och inte utmana mej mer idag åtminstone.

I morgon är en annan dag med nya ta och utmaningar för en envis , dum , gnällig tant.

Blev i alla fall fint med nya gardiner och putsade fönster. Så man blir glad att se det i alla fall.

Ibland får det ta ont för att få vara glad. Eller hur?