Ont, ja det är bara förnamnet idag. Har så ont att det är svårt stiga upp och sitta det kan jag glömma . Och sova, ja det har jag knappt gjort. Men jag ska ju inte nånstans så vad gör det.

Varför har jag så idag??? Ja det kan ju bero på min lekdag igår.

Men det är en bra anledning. Jag gjorde det jag tycker om och kände inte efter.

Att göra det man tycker om och sen få ont. Ja det kan man ta en sån gång. Jag älskar vara med mina barnbarn och dom är värt allt för mej. Att jag sen får lida pin för det är en helt annan femma. En sån gång kan jag ta smärtan. För under tiden jag är med mina barnbarn känner jag ingen smärta . Den kommer efteråt och då spelar det ingen roll. Jag har fått njuta och mysa med det bästa som finns .

Molly var med mej en hel dag igår. Vi hade så roligt och lekte, myste och bara var tillsammans. Det lever en gammal farmor på länge. Hon är en sån mysig tjej och i en ålder där hon är rätt lättsam att vara med. Glad och nyfiken. Världens finaste ♥.

Att det sen blir illa i ryggen. Ja det var ju inte oväntat. Bara bita ihop och tänka positivt på hur roligt jag hade. Det går över, den värsta smärtan ger sej och jag kommer i ”normalontläge” igen.

Smärtan ska inte hindra mej från att göra det jag vill....så är det bara. Punkt slut.

ACT-terapin har lärt mej att smärtan inte ska hindra mej från att leva. Den finns där men den går att skjuta undan ibland. Som igår . Då jag var med Molly hade jag inte en aning om hur ont jag hade. Jag bara var och njöt av att få leva här och nu.

Idag ska det bli Mindfullness och promenad för att komma i fas igen.

Skulle egentligen ställa upp idag med med barnpass men var tvungen tacka nej . Kan inte då ryggen strejkar som den gör idag. Men nästa gång...då vill jag göra det igen.

Får jag bara hämta mej lite och får hjälp av dottern så funkar det.

Jag VILL vara barnvakt. Jag KAN vara barnvakt. Så snart kan jag det igen. Bara inte idag. Men en annan dag.

Helgen var trist. Regn, regn och åter regn. Storm och kyla. Man har svårt tro att det är sommar. Kallt och snart är sommaren slut.

Hur sjunger han nu Ledin...”Sommaren är kort..Det mesta regnar bort”...

Vi var hundvakt i helgen. Hade Ruff här för pappa var och snickrade på Germandön i jaktstugan.

Gick bra då Ruff är en snäll vovve om än lite skällig. Men han är ju en tax så.

Vi tog ändå morronpromenaderna med hundarna trots det usla vädret. Har man hund finns inga dåliga väder. Fast Ruff hade nog gärna sluppit gå ut i regnet. Han är ju en mogen hund i sina bästa år, 8 år , och har inte lust bli blöt. Men så blev det ändå och då vi väl gjort det tror jag han gillade det. Tessan vill alltid gå på promenad. Hon älskar det. Min söta lilla pudeltjej.

Däremot gillar hon inte Ruff speciellt mycket. Gillar inte konkurrensen . Vill ha ensamrätt på oss. Så vi har dom alltid i olika rum då han är här. Ruff får inte vara i alla rum eftersom jag är allergisk så får han inte vara i sovrummet eller vardagsrummet. Måste ju äta medicin då han är här men det funkar. Vill ju ställa upp åt pappa så han kan åka med . Vem vet hur länge han fixar vara och jaga. Han är ju trots allt snart 83 år och har en dålig rygg han med.

Men jag är glad att han är så aktiv som han är. Tror det är bra att gamla håller igång. Och pappa är då inte den som låter smärta ta över.

Nått jag inte fixar helt ännu. Avundas honom som kan göra det han gör.

Jag är 32 år yngre och mer invalidiserad. Jag skulle aldrig fixa gå i skogen.

Och det bara för att jag gjorde ”ETT ” felaktigt lyft för 10 år sedan.

Och sen ”TVÅ” misslyckade operationer på det. Livet är inte rättvist .

Till och med min svärmor som är 88 år är mer alert än jag. Min kropp är nog mer än 100år jämfört med dom. Är så avundsjuk på dom som kan åldras och må relativt väl.

Vad har jag gjort för ont för att förtjäna detta öde??????? 

Bara kämpa och gå vidare med det jag kan och INTE låta smärtan vinna. Kanske inte idag men i morgon.