Måndag börjar tungt. Smärtan övermäktig idag . Nattsömnen usel .

Snön och allt med bak och gåband kom över mej som en riktig käftsmäll igår kväll. Smärtan i rygg och ben var rent olidlig. Svårt slappna av och sitta ner överhuvudtaget.

Vandrade runt för ligga gick inte heller. Till slut föll jag till föga och slängde i mej mitt starkaste piller. Då kunde äntligen kroppen slappna av en stund.

 

Vet ju att jag varit lite FÖR DUKTIG IGEN ….när f*n ska man lära sej dosera kraften och orken.????

Men jag ville ju bli klar med julbak och jag ville göra nått som gå på bandet då det inte gick gå ute....jag ville och ville men kroppen ville INTE:

 

Sen kommer ju smärtan som ett brev på posten. Slår till med all kraft och slår omkull en.

Skit också. =((

 

Trots min usla sömn och värkande kropp bestämde jag mej ändå för följa med dottern in till stan då hon skulle kolla synen och köpa nya glasögon.

Tyvärr så var det förstås inte plogat på vägen. Ta sej till bussen var så tungt. Jag var helt färdig då vi kom fram. Sen hjälpte som tur var hon mej komma på bussen då rullen vägrade rulla i dm-djup snö. Busshållplatsen var också oplogad.

Sen sitta på bussen är aldrig bekvämt då jag helst vill luta mej lite bakåt. Går ju inte i en buss.

Som tur var är resan in till stan snabb och effektiv så det gick trots allt.

Efter det skulle jag sitta i en fåtölj och vänta medan dottern kollade synen. Ingen skön fåtölj precis. Hade egentligen velat lägga mej ner men tänkte att det skulle nog uppfattas som underligt. Var visserligen inga andra kunder där just då men man vill ju inte skämma ut sej.

Bättre blev det då vi skulle prova ut glasögon då kunde jag ju stå och gå runt lite.

Hon hittade till slut ett par hon gillade och vi beställde dom.

 

En sväng in på apoteket sen orkade jag inte mer. Då sa dottern att hon bara skulle gå ett litet eget ärende så jag tog en tur in till Smedjan och kikade lite på kläder. Men blev rätt trött och kände mej rätt vimmelkantig efter en stund. Satte mej då på rullen och väntade till hon kom. Det gick som tur var snabbt och hon hade med sej en glad överraskning till mej. Hon och Andreas hade gått ihop och köpt mej en helt ny matberedare. Nått jag funderat på ett tag och verkligen behövde.

Det gjorde mej jätteglad och gjorde att jag genast mådde lite bättre. Vem blir inte glad att få en fin present.

 

På bussen sen så kom det tillbaka, vimmelkantigheten och svagheten. Kände att jag helst ville lägga mej ner . Var ju inte lämpligt så det var till att kämpa emot. Blev till och med lite kallsvettig. Som om jag skulle tippa eller nått.

Väl av bussen så hade vi ju några hundra meter gå för att komma hem. Det kändes som en mil ...minst. Hade inte Veronica knuffat mej framför sej hade jag nog lagt mej ner.

Kändes som jag aldrig skulle orka fram. Men hem kom jag och då var det bara slänga sej på sängen direkt. Jag var helt färdig. Kroppen och knoppen ville inget mer. Så jag körde en mindfullness som just denna är 18 minuter. Jag kunde då slappna av och somnade till och med en stund....maken påstod att jag till och med snarkade.

Efter 1 ½ timmes vila var jag äntligen på G igen.

 

Smärtan är fortfarande ilsken men med starka piller kan jag åtminstone slappna av en stund.

 

Förmodar att det är kroppens sätt tala om för mej att lugna ner mej och lyssna lite på vad den försöker säga mej.

Ska försöka men jag är lite stressad att hinna med allt även om jag egentligen inte måste det.

Jag har ju Veronica till hjälp så jag ska nog fixa det.

Däremot får nog gåbandet vara nån dag nu. Att gå som jag gjorde igår i 45 minuter var inte bra. Hade tänkt gå 30 minuter men tyckte det gick så bra att jag fortsatte i 10 minuter extra. Vilket jag direkt kände att var för mycket. Men vad säger man....det är lätt vara efterklok....

 

Nån gång kanske jag lär mej jag med. Jag är bra på lära andra hur dom ska göra men usel på göra det själv. Bara fråga maken...han säger ofta att vad var det jag sa...och han har så rätt. Fast det vägrar jag säga högt. =)