Nyårsafton....ja så var vi där igen. Nytt år väntar med allt det nu kan innebära.

Tänk att det redan är 2013. Hur har det gått till. Nyss var det 2012 som väntade och nu är det slut och nytt kommer. Åren går i en rasande fart. Fortare för varje år.

Inte undra på att man börjar känna sej gammal.

 

Har haft några lugna dagar nu sen julaftonen. Lite rea har vi hunnit med. En sväng kolla till gamle far som inte har nån i närheten just nu. Det har snöat , det har varit kallt och sen har det regnat. Tror vi hunnit med alla sorters väder på en och samma vecka nu. Idag är det nollgradigt och dimmigt.

Så det lär inte synas så bra då fyrverkerierna brakar lös vid tolvslaget.

 

Själv ska vi inte skjuta några raketer då vi tänker på all hundar . Vi har köpt några rislyktor som vi ska släppa iväg istället. Vackert och tyst far dom iväg. Och det är faktiskt den miljövänliga sorten som består bambu och inte stål som kan skada natur och djur.

 

Vi blir bara vi tre , jag maken och dottern. Vi ska äta helstekt älgfile med rödvinssås och potatisgratäng. Till det ett mustigt rött och till efterätt blir det pannakotta med hallon.

Skåla in nya året ska vi göra med ett mousserande jordgubbsvin.

Så det blir en lugn nyår för oss. Helt i min smak.

Då kan jag ligga ner hur mycket jag vill och inte skämmas för det.

 

Igår var vi bjuden till Henriks syster på en liten släktmiddag. Det var trångt och mysigt och god mat och trevligt sällskap. Vi var nog 16 personer och då saknades några stycken. Dom är ju 6 syskon så det blir många om alla samlas. Tror att vi skulle varit minst 10 till om alla kommit.

Det är alltid roligt träffas och surra lite. Blir tyvärr inte så ofta. Alla har ju mycket med sitt och sina familjer så trots att vi är många som bor här i stan blir det oftast bara nån gång per år vi träffas så här. Men det är desto trevligare då det väl blir av.

                                            

Lite trist var det att jag hade glömt ta mina tabletter innan vi for så smärtan blev värre och värre hela tiden. Till slut kunde jag bara stå upp för sitta tog alldeles för ont. Typiskt att jag skull missa det. Så när vi kom hem var det bara slänga i sej medicinen och ta den starkare dosen för att dämpa ner smärtan. Blir alltid så om jag inte håller mina tider. Håller tillbaka den värsta smärtan med att ta dosen i rätt tid så den inte hunnit gå ur kroppen. För gör den det så blir det svårare dämpa ner den .

Det fick jag faktiskt lära mej den gången jag låg på sjukhuset med ”subduralhematomet”. Då sa alltid sköterskan att jag skulle ta medicinen innan tiden för nästa dos för att slippa smärt-topparna. Om jag ska ta den var sjätte timme ska jag ta den en halvtimme innan för att slippa få en smärttopp.

Och då jag missar tiden helt tar det ännu längre få ner toppen .

Precis som igår då jag missat med hela två timmar.

Hade så ini He***te ont. Var svårt hitta avslappning.

Men såna gånger får man tänka på att det var värt att få komma ut och träffa folk så går det lättare acceptera.

 

Sen fick jag ett uppmuntrande samtal som gjorde att jag glömde det onda för en stund.

Min vän och fd arbetskollega Birgitta ringde och önskade gott nytt år.

Vi pratade på en bra stund och det är alltid så roligt.

Blir glad av sånt. Är lite dålig att själv ringa så det är extra skoj då nån av dom ringer mej.

Birgitta är den av kollegerna jag känt längst av alla då min mamma också jobbat med henne. Så vi har nog känt varann sen mitten på 70-talet. Så det är några år det.

Vi surrade på om allt och inget och sen bestämde vi att vi ska ta en lunch på stan nån gång här framöver. Det ser jag fram emot.

 

 

 

 

Vi fick även ett oväntat besök i lördags. Ett besök som var väldigt oväntat. Ett par vi umgicks mycket med då barnen var små. Mona och Sven-Olov var ett par jag lärde känna då Richard och deras dotter Jenny bara var 1 och 2 månader gamla. Så vi har känt varann i drygt 30 år och umgicks flitigt förr. Men det har blivit mindre och mindre sen barnen blev stora och ännu mindre sen jag skadade mej och inte orkar vara i farten så mycket.

Man ser ju att många försvunnit just i det sammanhanget. Blir förstås så då jag inte kan umgås på samma villkor mer. Sen har inte alla förståelse för att jag inte kan sitta hur länge som helst. Och inte på vad som helst.

Lite trist men vad göra. Brukar säga att det sållar vännerna från dom riktiga vännerna.

 

 

 

Sen väljer ju jag också vad jag vill offra mej för . Vad jag tycker är värt lite mer smärta.

Som att träffa mina kolleger det är alltid värt att kämpa för. Då vi har en träff backar jag sällan ur. Då tar jag mej i kragen och går hur ont det än är just då. För då kan jag glömma det onda för ett tag och ha skoj.

Och som igår också. Då offrade jag mej också och kämpade på trots att medicinen blev kvar hemma. Det var också värt det även om kvällen sen blev smärtsam.

 

Idag är det en hyfsad dag. Lite mer ont pga av gårdagen men inte så att jag inte kunde ta mej min runda med vovven. Det var välplogat och grusat så det var inte ens halkigt. Tur det för igår var det inte tänka på gå ut i regnet och stormen. Så då blev det det trista bandet som gällde och jag höll mej till mina 30 minuter som jag vet är max jag klara av.

 

Nu ska jag vila mej så vi kan ha en mysig nyårsafton och kanske spela lite spel och se film.